Jag har bestämt mig, jag ska ta min första PAUS!
Det här inlägget är inte så genomtänkt nu, det kommer direkt från hjärtat. Men jag fick mig en riktig tankeställare efter att ha sett Ellinors story idag där hon berättar att hon tagit en paus från jobb i november och december. Någonting väcktes inom mig och jag kände bara, men VARFÖR gör inte jag det? Jag har hela tiden tänkt, att jag kan inte det. Det går inte. Jag måste jobba, jag måste fortsätta leverera, annars. Ja annars vad? Helt ärligt kan jag inte komma på en enda ursäkt till varför jag inte ska ta en paus. Jag har kört på i 110 sedan ett år tillbaka ungefär och året innan det satt jag med en sjuskrivning i handen där det stod att jag var utbränd och skulle vara hemma. En lapp som jag slängde i soporna och åkte till jobbet och fortsatte styla 1-2 lägenheter om dagen. För att göra mina dåvarande chefer nöjda. För att de inte skulle bli besvikna och tycka att jag var svag. Att göra andra nöjda före min egen hälsa har alltid varit ett problem för mig. Jag är på riktigt LIVRÄDD för att någon ska tycka att jag och mina prestationer är dåliga!
Detta gäller i mitt nuvarande jobb också. Prestationsångesten är liksom värre än den någonsin har varit. Gentemot de kunder jag jobbar med. Gentemot er, mina följare och läsare. Det dåliga samvetet när inkorgen växer och kommentarsfältet ökar med obesvarade kommentarer ska vi inte ens tala om. Och baksidan med yrket som influencer, särskilt när man har en personlig vinkel på sitt konto som jag har, är ju att det är så svårt att skilja på jobb och person. Väldigt ofta när jag har skickat in ett utkast som kanske inte blir godkänt på grund av att företaget önskar en annan vinkel eller något så enkelt att jag har missat en hashtag. Då tar jag detta personligt. Att det är Emma som är en dålig person. Som missat, detta, som inte fattat att det såklart borde ha varit en bild tagen på det här sättet. När jag ser mejlet komma i inkorgen - utkast inte godkänt - är det som en sten som hugger i hjärtat. Jag målar fan på väggen innan jag har någon aning om vad det handlar om. Ibland vågar jag inte öppna mejlet för jag är så rädd att jag ska behöva göra om hela alltet. För ja, ett samarbete tar så otroligt mycket mer tid än vad många säkert tror. (Skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta då jag har så mycket att säga om det). Men ska försöka hålla mig till ämnet nu. Så inte nog med att jag har tagit på mig för mycket jobb stressar jag upp mig så otroligt mycket i onödan också. Säkert för att det har varit för mycket och då blir jag extra stress-känslig.
PAUS. Jag har inte tagit en enda riktigt paus från mina kanaler sedan mitt konto började växa egentligen. Inte ens när jag fick Frans tog jag en paus. Jag publicerade tre samarbeten samma vecka som han kom. Mitt vatten gick när jag satt och poddade, superstressad var jag för att jag ville göra om ett avsnitt jag inte var nöjd med (hej prestationsångesten igen!) på dagen hade jag stått lutandes över köksbordet med min 9 dagar över BF-mage och fotade stilleben-bilder för ett jobb som skulle in den dagen. Jag mejlade till kunden när jag satt i bilen påväg in till BB och bad om ursäkt för att inte bilderna skulle hinna redigeras då jag skulle in och föda nu. Två dagar efter att vi hade kommit hem från BB stod jag och posade framför kameran med Frans i famnen för ett samarbete. Jag satt uppe till sent på nätterna och klippte podd-avsnitt. Istället för att bara ta en paus, bara vara hemma och njuta av den underbara bebisbubblan. Nu njöt jag verkligen ändå, för jag hittade mitt sätt att göra det på men visst hade jag varit betydligt mer närvarande och mer harmonisk om jag inte hade jobbat på i den takt jag gjorde.
Och sen har jag bara fortsatt jobba på utan en enda paus. Varenda sekund utav Frans sovstunder har jag jobbat. På kvällarna när Maximilian har kommit hem har jag satt mig och jobbat. Jag har jobbat när jag har ammat Frans, när jag har lagt Frans för kvällen och sedan suttit uppe och jobbat tills sent på natten i vissa fall. Gått och lagt mig efter midnatt, blivit väckt varje-varannan timme och sedan blivit väckt vid 06 för att börja en ny dag. Helt utan energi såklart. Alla dagar har inte sett ut såhär, men alldeles för många. Jag är föräldrarledig mån-ons och Maximilian är ledig tors-fre. Alltså ska jag jobba torsdagar och fredagar. Men det har inte alls blivit så. Torsdagar och fredagar har jag sett som fix- och städdagar. Då ska det städas och fixas. Nya projekt. Tavlor ska hängas om, speglar ska upp på väggarna, mattor ska bytas ut, altan ska byggas, uteköks ska inhandlas. Allt som jag inte klarar av att göra när jag är själv med Frans har jag tryckt in dessa dagar. Och detta är ju också kopplat till jobb egentligen. Allt för att jag ska ha nytt kontent, nya bilder att leverera.
Allt detta jobb har även gjort att jag har blivit helt värdelös att svara på sms, snap, FB från vänner och bekanta. Jag svarar alltid, men det kan ta alldeles för lång tid. Mobilen ser jag som jobb. Så att svara på ett långt sms, blir jobb för mig. Jag sätter liksom upp det på min to do list. Och det dåliga samvetet över detta är fruktansvärt. Känner mig som världens sämsta vän. Samtidigt i detta vill jag såklart vara världens bästa mamma för Frans och jag har gjort allt som står i min makt för att vara det. Och han går före allt, allt, allt! Just därför har jag fått sitta med jobb sena kvällar och när han sover. All hans vaken tid försöker jag vara den bästa, mysigaste och roligaste mamman. Ändå ligger det där utkastet som ska skickas in och stressar i bakhuvudet hela tiden.
Det här inlägget är verkligen inte menat som skryt om hur mycket jag jobbat. Utan PRECIS TVÄRTOM. Jag skäms över det här. Skäms över att jag gjort såhär mot mig själv. Jag skulle aldrig utsätta någon annan för detta. Det är så otroligt lätt att vara elak mot sig själv och detta vill jag sluta med nu. Det får räcka nu!
Summa av kardemumman av det här spretiga och långa inlägget är att jag har bestämt mig för att ta min första riktiga paus från jobb. Över jul ska jag inte ta på mig ett enda jobb (det är knappt att jag vågar skriva det, för när jag har skrivit det här, då är det på riktigt!). Jag ska ta MINST 2,5 vecka helt ledigt från jobb. För att jag behöver det, för att visa för mig själv att jag klarar det och för att jag vill vara 100% närvarande med min familj och mina vänner. Inte känna stress över något jobb som ska in eller hur bra ett samarbete går. Några dagar kommer jag checka ut helt från sociala medier och sedan kommer jag bara uppdatera för att det är KUL. För det är ju precis det jag tycker, att det här jobbet är SÅ kul. Det är lite för kul dock och när det blir för mycket, nej då är det inte kul längre. Med den här pausen hoppas jag kunna hitta lite ny energi igen och landa i att hitta en bättre balans när jag är tillbaka. Dra ner på antalet jobb så länge jag är föräldrarledig och verkligen försöka hålla mig till att enbart jobba de dagar när Maximilian är hemma. Köra effektivt då och inte boka in massa fix de dagarna.
En av anledningarna till att jag skriver detta är för att jag vill vara öppen med er och visa för er att allt inte är så perfekt som det kanske kan se ut ibland. Jag menar inte på något sätt att klaga, jag älskar som sagt det här jobbet och är så tacksam att jag får göra det här och ännu mer tacksam över er mina fina följare och läsare. Och tacksam för alla jag lärt känna i den här branschen. Jag tror bara det är viktigt att prata om, att det inte är så perfekt! Även solen har sina fläckar och det kan inte sägas för många gånger. Jag hoppas att jag med det här inlägget kan få fler att lyssna inåt, lyssna på kroppen och på hjärtat och sträva efter att alltid göra det i alla val i livet. Det är det jag jobbar på jättemycket just nu! Det tar tid men varje steg är ett steg i rätt riktning till en bättre hälsa, till ett liv där du är lika snäll mot dig själv som du är mot andra. NU ska jag sluta babbla! Stor kram till er ❤️
