Och mamma passade på att avnjuta en frukost!

Efter eventet åkte vi hem och plockade undan inför att städis skulle komma. Har ju ett samarbete med Hemfrid just nu och det här med städhjälp kan ju vara det bästa som finns!! Sen åkte jag och slängde lite skräp och handlade inför att jag och Helena skulle baka. Vi passade på att fylla upp våra frysar då det är så skönt att ha hemma när man får besök lite då och då. Nu ikväll har jag suttit med jobb och mina ögon går i kors, sitter och somnar här vid köksbordet 😅 Jag har inte fått många timmars sömn de senaste nätterna så jag håller tummarna för att det ska bli lite mer av den varan inatt 💁🏼 Vi hörs snart igen! Kram, E

Ni var några som skrev och frågade om jag inte haft någon "Baby Blues" och varför jag inte skrivit om hur jobbig den första tiden kan vara. Och jag förstår verkligen att ni undrar över det här och jag tycker att det är SUPERVIKTIGT att prata öppet om det och mitt inlägg var inte menat att hetsa på något sätt. Utan det var känslor jag hade precis i stunden. Sen är det så att jag har inte haft någon riktig "Baby Blues". Jag läste jättemycket om detta i slutet av graviditeten och började bli orolig över hur allt skulle bli när han väl var här. Jag har även fått höra mycket om hur jobbig den första tiden med en bebis kan vara. Kanske var det detta som gjorde att jag inte fick någon chock när han väl kom. Men tro mig, jag har suttit och gråtit floder vissa dagar, oftast av lycka eller rädsla över att förlora honom men även över amning som krånglade i början, att inte räcka till, över hans gulsot som han hade och över smärtan jag haft i underlivet efteråt.

Vår lille kille fick som sagt gulsot som behövde behandlas med ljusbehandling. Han fick då ligga i 12 h och sola under en blå lampa. För att gulsoten ska försvinna är det även jätteviktigt att de får i sig en exakt mängd mat var 3e timme vilket ledde till att vi inte riktigt "hann" komma in i amningen utan han fick ta ersättning efter 10 min vid bröstet så vi säkert visste att han fick i sig och att vi snabbt kunde lägga ner honom i "solariet" (som jag kallade det☺️) igen. Att se sin lille bebis ligga med en mask över ögonen i en liten hård kuvös i 12 h gjorde ont i mammahjärtat och först bröt jag ihop men sen bestämde jag mig för att jag måste vara stark för honom. Dessutom fick jag påminna mig själv om att det inte var farligt och att det fanns tusen andra saker som han hade kunnat råka ut för. Gulsoten gjorde att vi fick stanna kvar tre nätter så de hade koll på honom. Vi var fram och tillbaka hos läkaren hela tiden de första dagarna och tog blodprover i hans lilla hand. Nu är gulsoten nästan helt borta och jag helammar vilket jag är så, så tacksam för! Tänkte berätta mer om amningen i ett separat inlägg sen.

Sen har vi ju det här med smärtan i underlivet efter förlossningen. Till en början gjorde det såklart väldigt ont och det var jag beredd på men när det inte avtog utan blev värre och värre efter ca 1 vecka började det bli ganska jobbigt. Jag kunde inte sitta, stå eller gå utan att det gjorde något så djävulskt ont. Och att ha ont när man sitter och ammar, ha ont när man byter blöja och ont när man går, vilket är det enda man gör om dagarna, det tog nästan knäcken på mig. I söndags kväll stod jag inte ut längre och ringde 1177 som rekommenderade mig att åka till akuten. Morgonen därpå åkte jag in, väl inne, efter en lång väntan i väntrummet, hittar läkaren en kompress/stor bomullstuss i mig som de stoppar in några stycken av för att stoppa blödningen medan de syr. Det är jätteviktigt att de räknar hur många de stoppar in och räknar dem när de plockar ut dem igen men detta hade hon missat och alltså glömt en inne i mig! Det kanske inte låter så mycket för världen med en bomullstuss men smärtan den orsakade går inte beskriva. Och infektionsrisken ska vi inte tala om. Jag har självklart anmält detta för att förhindra att det ska hända igen i framtiden.

Dessa "motgångar" har fått mig att känna ännu mer tacksamhet över att vi har en frisk liten bebis. Nu är han ju även förhållandevis väldigt lugn och en "snäll" bebis som skriker ytterst lite. Så jag kan inte svara för hur jag hade känt med en bebis som konstant skriker. Jag förstår att det måste vara så otroligt påfrestande, jag får ju ont i hjärtat bara han skriker någon minut. Så ja, jag ser ingen anledning i att klaga då vi har haft väldigt mycket tur med vår lille kille även om vissa delar såklart varit lite tuffare.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med det här inlägget mer än att JA, mammalivet är jobbigt bitvis också men för det mesta är jag faktiskt bara så glad över vår lille kille och den kärlek jag känner är obeskrivlig. Och en sak som är säker, det är att kvinnokroppen är helt AMAZING och alla mammor där ute, vilka jäkla kämpar ni är! WOW alltså. Har aldrig haft så mycket respekt för min kropp som jag har nu. Den är fanimej ett riktigt mästerverk 💪🏼💥

Vi börjar lite smått landa här hemma i nya livet som föräldrar och jag vet inte vart jag ska börja för att beskriva alla känslor. Den här lille killen har tagit oss med storm och det svämmar över av kärlek här hemma ❤️ Det finns ingenting som betyder så mycket som han gör för oss och livet har verkligen fått en helt annan mening. Trots många sömnlösa nätter är vi höga på energi och det finns inget viktigare än att se till att vår lille Frans mår bra.

Min lilla skatt, att få vara din mamma är den finaste gåvan jag någonsin fått ❤️ Att få bära på dig i 9 månader med alla krämpor det medförde och att klämma ut dig med en smärta som inte går beskriva, är det bästa som har hänt. Den finaste och bästa smärtan jag någonsin upplevt. Lille, lille älskade Frans, mamma och pappa kommer göra allt och lite till för dig. Vi älskar dig så det gör ont!

När vi landat lite mer här tänkte jag dela med mig av min förlossningsberättelse. Jag tyckte själv att det var så spännande och intressant att läsa när jag var gravid. Vi har även filmat en hel del så jag tänkte klippa ihop en liten video också. Skulle ni uppskatta det? Men innan det ska jag njuta lite till av min underbara lilla familj ❤️😊 Kram, E