Inlägget innehåller adlink

God morgon fina ni! Tusen tack för all er respons på mitt förra inlägg. Tänk att jag har så fina och kloka läsare! Ni är verkligen bäst! Jag har läst alla era fina kommentarer men inte hunnit svara än bara ❤️

Den här stickade klänningen är ju verkligen ett plagg som är så perfekt nu tycker jag! Har fått så många frågor om den och den kommer från Bik Bok och finns att klicka hem här (adlink) ☺️

Jag har alltid varit så otroligt hård och elak mot mig själv, på en nivå som inte är bra. Inte för någon. Jag var den som stod framför spegeln i omklädningsrummet och sa rakt ut, "usch vad tjock jag är!" eller "fy fan vad fult hår jag har!". Inte särskilt trevligt att lyssna på, inte för mig och verkligen inte för mina vänner. Ärligt talat vet jag inte om jag sa det för att få bekräftelse eller om det var för att det var så jag var mot mig själv. Skulle tro att det var en blandning.

Detta har jag i alla fall blivit väldigt mycket bättre på de senaste åren även om jag fortfarande behöver jobba på det. Men jag säger ofta till mig själv att lägga av när jag tänker sådana tankar om mitt utseende och det brukar funka.

Men den senaste tiden har jag tänkt på hur jag hela tiden klankar ner på mig själv i hur jag är som person och har därför gått runt med en daglig ångest. Ni vet en sådan som bara ligger där men man kan inte riktigt ta på den. Jag klankar ner på mig hur jag är som fru, som syster, som mamma, som dotter, som vän och på det professionella planet. Ja, i precis allt. Jag känner att jag inte räcker till någonstans och det tar såklart hårt på en. Jag har väl egentligen alltid varit hård mot mig själv här också men sedan jag blev mamma har nog det här blivit värre. Kan det bero på att man har mindre tid? Och känner att man inte hinner med det sociala livet på samma sätt längre? Är det hormonerna? Sömnbristen?

Den värsta ångesten kommer på kvällen, den bara ligger där och jag mår så dåligt av den. När jag ska försöka sova bara flyger tankarna runt, "åh jag borde höra av mig till den och den", "åh jag måste svara på det där sms:et eller det där mejlet", "åh imorgon måste jag vara mer effektiv och hinna med mycket mer", "varför sa jag så till den?, vad tänker den om mig nu" och såhär snurrar det runt tills jag blir helt knäpp. Samtidigt tänker jag att jag måste somna snabbt så jag hinner få lite sömn innan Frans vaknar för tutte. Ja ni hajar, det är ju inte hållbart. Vill så gärna få bort dessa tankar! Jag är väl medveten om att det är bara jag själv som skapar dem och jag försöker stoppa dem när de kommer men det går inte, de bara maler på som en maskin.

Jag har verkligen haft en så mysig dag tillsammans med Frans och allt är egentligen helt fantastiskt och jag älskar livet mer än någonsin just nu men så ligger den där jädra känslan, ångesten, och bara trycker och trycker. Det är som att när jag mår bra och är glad så letar min hjärna upp något att ha ångest över.

Jag anar att ni är fler som känner igen er där ute? Det där ständiga dåliga samvetet över precis allt! Vad gör ni åt detta? Har ni några knep? Ni brukar alltid vara så kloka och komma med bra råd. Jag försöker som sagt att stöta bort känslorna när de kommer men de envisas med mig och tränger sig in ändå. Tänkte att vi kanske kan hjälpa varandra här? För vi måste för tusan vara snälla mot oss själva! Livet blir ju så jäkla mycket roligare då! Massa kramar, E

Just nu är vi inne i en så himla bra tid känner jag. Jag har dragit ner lite på jobbfronten så jag är en betydligt mer harmonisk mamma och person överlag. Frans är en allmänt nöjd bebis igen efter att ha kommit ur sitt förra språng. Han sover lite bättre på nätterna och läggningarna går så bra (oftast)! Dessutom händer det så mycket med hans utveckling just nu 🙉

Vikt: 9,6 kg för 2,5 vecka sedan, så säkert över 10 kg nu! Alltså vad händer? När ska han sluta växa i den här takten? Kanske nu när han har börjat röra på sig mer? 🙉

Längd: minns jag inte helt hundra men jag tror att han var 71 cm.

Sömn: Frans har börjat sova lite bättre på nätterna nu. Han vaknar fortfarande flera gånger men somnar oftast om ganska snabbt. Oftast vill han ha bröstet och kanske äter ordentligt en gång under natten, annars suttar han bara lite innan han somnar igen. Hallelujah! Det vore ju såklart underbart om han kunde börja sova hela nätter men just nu är jag glad för varje timme i sträck som jag får 😊

Läggningarna funkar också hur bra som helst just nu (peppar, peppar!). På dagarna sover han i vagnen i vår tvättstuga som är sval och mörk, eller på promenad. Fortfarande 3 sovstunder, de två första brukar vara 1-1,5h och den sista är max 30 min. Just nu somnar han på riktigt efter typ 20 sekunder i vagnen, ibland tar det lite längre tid men inte mer än 5 min typ. Så så så skönt!!

Utveckling: Det händer så mycket med hans utveckling just nu. Som jag skrev har han börjat åla fram så det är inte många sekunder han ligger still längre vill jag lova. Verkligen fullt ös här hemma nu! Han sitter jättebra nu och har även börjat ta sig från sittande till åla men inte tvärtom 😅 Sen har han börjat "gå" när vi håller i honom och verkar älska det. När jag försöker lägga honom ner på mage sätter han liksom ner fötterna och går istället. Han har även börjat visa lite när han vill ha något, han tittar storögt på en, säger "eeö" "eeö" och viftar lite med ena handen. Så gulligt!

Övrigt: När det kommer till mat går det väldigt sakta framåt och sen tillbaka. Han har ätit en halv portion gröt en gång och ätit en hel klämmis typ två gånger men det är det 😅 Annars får jag i honom 2-3 skedar sen tröttnar han och blir grinig och då vill jag såklart inte tvinga på. Även om det är samma smak på klämmis eller gröt som han har ätit mycket av innan. Så konstigt tycker jag! Något han verkligen verkar gilla är vatten och gärna från samma glas som vi dricker ur men det går bra med pipmuggen också. Tror han skulle kunna dricka hur mycket vatten som helst om han fick välja 😅 Önskar att han hade samma intresse för mat så vi kunde börja trappa ner lite på amningen snart. Vore såå skönt att i alla fall kunna byta ut ett mål så jag inte blir riktigt lika låst.

Jag tycker i alla fall att det här är en så mysig ålder. Han vet när det är dags för amning, han skrattar när vi skrattar, han ler när han ser en, ålar efter en här hemma, gosar in i en, pillar i håret och bara är så himla mysig. Åh det är svårt att förklara men vårt band blir liksom bara starkare och starkare för varje dag och han börjar verkligen bli en liten person, en liten pojke. Det är så häftigt! Jag är liksom mamma till en liten pojk! Jag kan inte fatta det, min alldeles egen lille underbara son. Som jag älskar honom ❤️