Helt knäckt - hur mår jag egentligen?

Jag går sönder i bitar det är iallafall så det känns. Dessa dagarna har jag varit fullständig knäckt! Det är så svårt att förklara allting, jag önska jag kunde göra det. Hade han åkt två veckor hade jag inte varit såhär. Men tre veckor känns så fruktansvärt länge! Jag får höra mycket ''det är bara bra att få sakna varandra''. Jag förstår inte hur vissa tänker, ja det kan vara bra att vara ifrån varandra ibland och sakna varandra. Men för alla kanske inte livet passa att vara ifrån varandra. Vi har varit ifrån varandra förut över en månad, det var jobbigt. Men denna gången är det TOTALT fruktansvärt! Jag önskar att inte saknaden var såhär stor och jag skulle kunna vara glad och göra massor saker. MEN jag kan inte det, och våra känslor kan vi inte styra över right? Jag kan inte hjälpa att mina tårar ständigt vill bara forsa för det enda jag vill är att prata med honom vilket är svårt. Jag kan inte skicka eller ringa till honom och det är det som är fruktansvärt jobbigt.

Många säger passa på att fokusera på dig och gör vad du vill. Men HALLÅ?? Jag gör alltid vad jag vill det spelar ingen roll om han är här eller inte. Så jag känner inte ett behov att vara ifrån honom. Dessa dagarna har varit fruktansvärda både för mig och Dino. Dino slutade både att äta och dricka sen han åkte. Han har ätit och druckit nu men extremt lite. Jag har tränat dessa dagar för tänkt att jag åker till gymmet för att se lite folk. Där trodde jag verkligen fel. Gymmet som alltid är fullt med folk men självklart var det inte en enda människa där. Nu vet ni hur jag egentligen mår..

Gillar