Jag sov verkligen som en stock inatt, trots brist på (dvs ingen alls) luftkonditionering somnade jag direkt, måste varit för alla aktiviteter igår. Jag gick upp med tuppen, bokstavligt talat, när han gal klockan 7. Jag tror aldrig jag varit så pigg klockan 7 på morgonen under mina tidigare 18 år haha. Vi bor i ett hus med 4 rum, en toalett utan dusch och spolknapp, ett kök och två sovrum. Taket är det hål i och myggen bor lika bekvämt i huset som vi. Trots detta kunde inte morgonen startat bättre då vi blev serverade pannkakor, äggröra, frallor och juice. Japp, jag är lika chockad som ni.

Vi började med projektet idag där vi besökte folk runt om i byn och också den lilla skolan för att göra 10 intervjuer. Tack vare det pratglada folket fick vi istället ihop 20 intervjuer vilket är ännu bättre. Vi gjorde också av med en del av våra insamlade pengar på ris till folket i byn, detta ska vi dela ut i morgon. Jag fick flätor och massage utav en av mina nya bästisar Marylin, världens sötaste 6-åring. Hon berättade att hennes dröm var att bli lärare och visade när hon skrev skrivstil, jag tyckte hon skrev så fantastiskt bra så hon lovade mig att lära mig allt hon kunde när hon blev lärare. Sötisen!!

Lite senare på dagen åkte vi tillbaks till hotellet där vi är just nu, vi har nämligen blivit bjudna på pool- och grillfest av hotellpersonalen som gärna ville att vi med skulle komma. Detta var ju faktiskt den sista kvällen här i Sabang och vi blev bjudna på en kväll vi sent kommer att glömma. Karaoke, dans, mat och bad stod på listan och vi hade verkligen så himla kul. Fest i ren klass!!

Imorgon ska vi tillbaks till San Rafael för ytterligare två övernattningar, jag LÄNGTAR!!! Det ska bli kul att träffa mina bästisar igen och fortsätta på projektet. Nu väntar ett dopp i poolen och en chokladmilkshake, ha det bra!

Kraaaaaamis

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Igår begav vi oss till den lilla (jättelilla) byn San Rafael där hela biståndsarbetet ska utföras. Vi paddlade i små, söta och väldigt färgglada kanoter uppströms till byn vilket såklart ledde till (som jag förutspådde) tävling. Nämner inga namn eller resultat men jag var bäst (som jag också förutspådde). Vid stranden togs vi väl hand om byborna och genast fick jag ca 10 nya bästa vänner. Sötast av dem alla var lilla Uffe, en 7årig kille som älskade att kramas.

Gårdagen bestod av lek i floden, lunchbuffé (HUR GOD SOM HELST) och ännu mer lek i floden. Jag var nog i vattnet med barnen i ungefär 4 timmar där vi hoppade från lerklippor och palmer. Underbart!!!

Vi gick senare upp till byn och delade ut alla kläder och leksaker vi hade med oss från insamlingen, att se så mycket lycka på en och samma gång är nästan overkligt. En begagnad tröja för dem är som världens största godispåse för mig (surt godis och choklad såklart), det vill säga helt fantastiskt. De ville veta om mig och mitt liv på ett så intresserat och passionerat sätt att det nästan känns som att jag tillhör deras familj nu.

När vår resegrupp drog tillbaks till hotellet i Sabang stannade jag och Måns kvar hos en familj i San Rafael för en övernattning. Vi satt uppe länge och spelade musik, sjöng och pratade med familjen och deras grannar. Alla var välkomna och kvällen var mer än lyckad. Här trivs jag bättre än bäst.

Kram

Likes

Comments

Vår första dag på Sabang bestod av en resa härifrån haha, vi begav oss nämligen tidigt iväg till en annan ö för att besöka en by långt upp i bergen. Klockan 9 satte vi oss på taket av en buss och åkte rally i en ringrostig och rent ut sagt livsfarlig uppförsbacke. Ingen vidare säker resa men vad gör det när det är kul och energigivande?

Byn var som sagt uppbyggd högt upp i bergen och vi fick såklart veta varför. Folket som bor i byn kallas för Manjanger och lever utanför samhället för att helt enkelt hålla sig borta från det ”vanliga livet”. Från början handlar det om en konflikt mellan de spanska kolonierna och manjangerna där manjangerna inte var särskilt bra behandlade. Än idag är det många som känner sig folkskygga men de flesta i byn vi besökte idag var precis lika goa som filippinierna. Mitt första intryck av den mysiga byn var renheten. Det fanns nästan inget skräp någonstans och vattnet var glasklart. Tyvärr speglade inte den vackra miljön deras levnadsförhållanden då byn var extremt fattig. Det lilla vi delade ut till dem var som guld i deras händer och genast fick jag ont i hjärtat. Kanske vet vi alla att vi innerst inne är relativt otacksamma för det vi har men att se definitionen av tacksamhet precis framför sig, det var ett wake up-call i högsta grad.

Efter besöket i byn vandrade vi neråt mot havet. Vi gick längst tre stränder innan vi kom fram till White Beach, ett underbart ställe där solen gjorde att de 32 graderna kändes mer som 100. En lunch för ca 18 svenska kronor och en timmes helkroppsmassage för ca 40 kronor är helt vanliga priser för filippinierna, ja ni hörde rätt. Jag passade på att unna mig en massage och tillsammans med Kevin, Leo och Måns testade jag även på en kul grej som de kallade för ”flyfish”. Hade jag varit ägare hade jag nog kallat det för ”en säker död”, för ungefär så läskigt var det (dock även extremt kul!!!!).

Imorgon bär det av mot San Rafael genom kanotpaddling (vilket innebär TÄVLING) där vi kommer att utföra hela biståndsarbetet. Tyvärr kommer jag inte att ha möjlighet till internet så uppdatering kommer i efterhand. Jag hoppas att ni har det precis lika bra som jag, vi hörs!

Kram

Likes

Comments

Efter 24 timmar på resande fot har vi äntligen kommit fram till det magiska ö-landet. Vi tog båten över till Sabang där vi ska stanna i 2 nätter innan vi åker vidare till San Rafael, byn där biståndsarbetet kommer att ske. Att komma till ett nytt land kan vara svårt, speciellt i Sverige där det värsta som finns är att sitta bredvid någon på bussen eller säga hej till någon som går förbi. Redan nu, vi första steget in i landet, märks skillnaden direkt. Leende personer samlas runt oss och vill ta i hand och presentera sig själva och sina familjer. Barn skrattar och leker bredvid oss och alla är villiga att hjälpa oss med packning eller rundvisning, vad vi nu önskar. Förutom de makalöst trevliga människorna är den lilla ön sprängfylld med hus i alla möjliga färger, det går inte att sluta le. Hela stället gör mig lycklig!! Eftersom att den lokala tiden är runt 18 börjar solen gå ner väldigt vackert runt omkring oss, det liknar ett vykort. Jag kommer förmodligen att stormtrivas här.

Hotellet vi ska spendera nätterna på ligger längs en sluttning vilket betyder trappor. Träningspasset för idag är definitivt avklarat och som tur väl möts vi av välkomstdrinkar och egengjorda armband där våra namn är insydda. För 2 timmar sedan satt jag förmodligen och klagade på hur trött jag var men här, trots att jag inte sovit mer än ca 4 timmar, kan jag inget annat än att vara pigg och glad. WOW. Dem tre bokstäverna beskriver mina första timmar här på ett ganska exakt sätt, let the adventure begin!!

Likes

Comments

”Nu ska jag berätta lite om mig själv för att folk ska få en uppfattning om vem jag är” tänkte jag och fastnade vid första meningen. För hur ska jag kunna berätta för andra när jag själv inte riktigt vet? Jag känner den Emma som alla mina kompisar känner, men är hon och jag samma person?

Att hitta sig själv mitt i denna kaosartade värld är det ytterst få som gör, dem som klarar det beundrar jag. Tänk att kunna sitta ensam i ett mörkt rum klockan 4 på natten och vara helt säker på sig själv istället för att fastna i konstiga och icke-relevanta tankar som kanske spelar roll, kanske inte. Jag har precis som många andra upplevt de nätterna och varje gång undrar jag: kommer jag närmre eller längre ifrån mig själv? Blir jag klokare av att överanalysera saker som hände för flera år sedan eller blir jag bara ännu mer dum i huvudet? Ju mer jag tänker på det, desto mer fastnar jag. Kanske får vi bara svaret om vi slutar leta efter allt som är perfekt i denna värld, eller tvärtom, att vi slutar leta efter allt som inte är perfekt. Jag, i min tur, brukar sätta i hörlurarna och slå på min spellista ”COLDPLAY”. Det är den enda delen av mig jag är 100% säker på, det är också den enda delen av mig som aldrig kommer att åldras.

Vi människor skapar individuellt olika kopplingar och meningar till varje ord och jag tror att dess syfte är att alla ska finna sina egna magiska textrader. För det är genom våra egna reflektioner, erfarenheter och minnen som någonting väcks inom oss. Det är på så sätt vi fastnar för någonting som kanske ingen annan fastnar för. Eller gör, fast inte på samma sätt som någon annan. Den där doften du känner 10 år senare som får dig att minnas tillbaka. Vadå? Känner du inte doften av när jag gick på mitt första skoldisco? Det vill du nog inte heller, tack gode gud för att den fjortisen inte existerar idag.

Det var först när jag hittade mina egna betydelser i Coldplays låtar som jag insåg att jag funnit något fint. Det var unikt på det sätt att ingen annan förstod vad jag menade, medan det för mig var solklart. Jag vill tro att det är genom samma procedur som vi hittar oss själva. Vi ser saker ingen annan ser, vi gör saker ingen annan gör och vi bryr oss inte om vad alla andra tycker. Och om någon skulle ifrågasätta vårt sätt att vara så skulle vi stå upp för oss själva. Lite så fungerar det med mig och Coldplay med, det är liksom en del av mitt liv. När jag mådde dåligt fann jag alltid tröst och en gnutta hopp i deras texter, känslor ingen annan riktigt kunde ge mig. Två enkla klick och sen nådde jag den innersta cellen i mig själv. Det är där allt sitter, allt som ingen annan kan se. Och jag vill tro att en viss mening av våra liv är att hitta in till den cellen. Att hitta den känslan som ingen riktigt kan förklara, kanske just för att ingen känner detsamma.

Vad skulle vi människor vara utan saker vi älskar? Det är en fråga jag ofta ställer till mig själv. Vem skulle jag vara utan min familj? Hur skulle jag tänka utan mina vänner? Vad skulle jag skriva om ifall musik inte fanns? Allt jag känner gör mig till den jag är, det är inget val som jag eller någon annan gör utifrån något ideal utan det är något ofrivilligt som ibland är bra och ibland dåligt. Musiken och Coldplay har gett mig förståelse för hur jag själv fungerar, vilket kan tyckas vara konstigt. Aldrig skulle väl dem kunna tänka sig att i samma stund deras låtar släpptes öppnades också en ny värld för en främmande person på en annan del av planeten. Allt påverkar allt. Fjärilseffekten. Just nu fladdrar en fjäril med sina vingar på ena sidan jorden och som domino gör den lilla fjärilen så att det blir orkan på andra sidan. Det kan låta helkonstigt men å andra sidan är inget annat i denna värld heller särskilt logiskt. Som att jag började denna text med att skriva om Coldplay och nu sitter och skriver om fjärilar och orkaner. Det är just därför Coldplay är mitt liv. Det handlar inte bara om att jag gillar deras musik, utan så mycket mer än så. De för mina tankar till vidare resonemang om hur jag bör gå till väga genom livet. De leder mig in på ämnen som inte alls är relevanta för stunden, men som kanske senare visar sig vara avgörande. De får igång mitt tankesätt och min fantasi som i sin tur utstrålar vem jag eventuellt kan vara. En tankspridd, social, nyfiken och djup människa som har svårt för att hålla sig till en och samma sak.

Så, vem jag är? Jag är tankar och tankar är alltid beroende av känslor. Jag är nuet och nuet är alltid obestämt.

// Kram


Svårslagen lycka från Coldplays konsert i somras

Likes

Comments

Hej fina

Mitt namn är Emma Magnusson och jag har idag skaffat en blogg för att du ska ha möjligheten att kunna följa mitt livs mest lärorika resa. Jag är 18 år gammal och kommer från Blekinge vilket kanske inte låter speciellt lockande, jag hoppas att du blir mer intresserad när du hör bakgrunden till min kommande resa.

Jag är som sagt 18 år vilket betyder att jag går sista terminen på gymnasiet (furulundsskolan, samhälle/media) och är i full gång med mitt gymnasiearbete. Till skillnad från många andra skolor har vi en fantastisk möjlighet att upptäcka världen och vad den har att erbjuda. Med hjälp av olika företag finansierar skolan varje år en resa till Filippinerna för 2 elever i utbyte mot att dessa elever samlar in pengar/kläder/saker och ja egentligen vad som helst till familjer och människor med hemska levnadsförhållanden. Ett biståndsarbete som senare ska mynna ut till ett gymnasiearbete utöver det vanliga.

Detta året är det jag (!!!!) och min kompis måns som fått chansen att åka till Filippinerna den 15 februari, kan inte vänta!! Vi ser så fram emot vår resa och vi har redan nu haft kontakt med personer som bor där nere, hur härliga och glada som helst trots omständigheterna. Det ska bli så roligt och spännande att lära känna dem och deras kultur (börjar bli en aning enformigt här i lilla blekinge), hoppas att du vill följa med mig på min resa.

// Kram

Detta är jag på en bild jag tog i somras, förhoppningsvis blir jag lika brun efter min vistelse på Filippinerna...

(Läppstiftet hänger alltid med oavsett)

Likes

Comments