Som jag skrivit innan så har detta året inte vart någon höjdare för mig med alla sjukdomar, ångest och depression. Men hade jag fått välja hade jag gjort om sjukdomarna istället för detta..

Måndagen 26 oktober skickar mamma till mig på Messenger att min äldsta bror har fått en hjärnblödning och ska opereras.
Efter operationen är han djupt medvetslös och ligger i respirator.

Måndagen 9 november berättade mamma att de skulle göra någon mer bedömning och prover men att de nog inte kunde göra mer, vaknar han blir han ett kolli.

Tisdag 10 november ringer mamma mig på jobbet, de ska stänga respiratorn och låta brorsan somna..
Kollegorna mer eller mindre tvingar hem mig.
Åker till mina föräldrar och sedan tillsammans in till Lunds lasarett.
Hela familjen samlad och får ta farväl.

Några få timmar efter har han somnat in, lungt och stilla.

Min storebror Michael är inte bror via blod.
När jag va väldigt liten gick min pappa bort och mamma träffade min styvpappa.
Han hade tre söner sedan tidigare.
För mig är de mina bröder. Inget annat.
I nästan 30 år har de funnits i mitt liv och varit mina syskon. Men de är inte alltid blodet som avgör familjen.

Michael, du fattas oss!
Alltid saknad, aldrig glömd. ♡
1970 - 2020 , vila i frid

𝓕örsta oktober. Tiden springer iväg.
Snart är det helg och sedan dags för ny vecka.
Jag är inne i en dålig svacka just nu och hjärnan går på full växel för att försöka komma ur svackan. Hösten och vintern är inte någon av mina favoriter, jag hatar mörker och kyla. Jag blir så mycket tröttare. Sömnen är just nu drabbad, jag vaknar flera gånger varje natt.

Vi har bestämt här hemma att börja träna igen. Tillsammans på gymmet, peppa och pusha varandra 🤍 kan hoppas de hjälper.

Men, hur mår ni?
Gillar ni hösten? 🙃

Dagarna går just nu i en ond cirkel.
Känns som sömnen aldrig blir bra, är de inte Lucas så är de ingenting som stör men de stör ändå och man ligger vaken.
Tufft på jobbet. Nytt ställe, nya människor, nya rutiner. Jag stormtrivdes på förra stället och ville inte flyttas men hade inget val.. har inget emot kollegorna, dom är härliga. Men på nåt sätt känner jag mig ändå inte hemma..
Har gett mig på nått helt nytt också. Hoppas bara de går igenom.
Så mycket mindre bra ord man har i huvudet men inte kan ventilera här fast man skulle vilja.
Känner mig utsatt på något sätt, allt en person gör som är jobbrelaterat känns personligt. Snart tid o ta tag i det så det inte rinner över igen.

En del spännande grönsaker får vi ju levererat till jobbet