HAPPY NEW YEAR!! Herregud vad fort tiden har gått, det känns lite som igår vi var i Wellington och firade in 2017. Men nu står jag här, ett år senare, och så otroligt mycket har hänt.

Januari: Efter 2 fantastiska månader i Ghana (Volontärarbete på ett sjukhus samtidigt som jag drabbades av Malaria), Dubai, Argentina, Uruguay och chile hade turen äntligen landat på Nya Zeeland på vår jorden runt resa. Oj vad kul vi hade. Bungy Jump, fallskärmshoppning, rafting, Ab-saling ner i grottor, fri klättra vattenfall, nya människor, fest. You name it. Januari bjöd även på Australien (fjärde gången på 4 år…) och Indonesien. Det var fantastiskt att träffa familj och vänner igen och för första gången på flera månader kände jag mig som hemma. Det var dessutom fantastiskt att visa Johanna vart jag har bott i ett år.

Februari: Äventyret fortsatte i Indonesien med surfläger, Johannas föräldrar kom och hälsade på, vi mötte upp Lukas och William samt Mina Australiensiska vänner Bailey och Chloe kom och hälsade på. Det blev mycket fest och bad, god mat, besök av apor, matlagningskurser mm. Sedan bar det av mot Filippinerna där vi volontärarbetade på ett marin conservation. Detta måste jag säga var helt fantastiskt! Boende på filippinska landsbygden, gjorde två dyk om dagen där vi identifierade arter och gjorde undersökningar under vattnet, samt en gång i veckan städade stränder och vattnet från plast och skräp. Det var fantastiskt att inte bara dyka, utan göra någon nytta.  Det blev dessutom så mycket roligare att dyka efter man hade lärt sig alla de 38 arter + dess underarter vi behövde lära oss för jobbet.  Man kollade inte längre efter sköldpaddor och clown fiskar. Mina favoriter blev istället nudibranches (vattensniglar med lungorna på utsidan av kroppen), frog fish, mantis shripms , regal angel fish och parrotfish.

Mars: Efter ett sorgligt avsked på MCP, begav vi oss till Vietnam för att sedan resa hela kusten ner, över hela Kambodja, till Thailand. Det bjöds på många äventyr och skratt men även många svårigheter. (Inte i klass med Malarian i Ghana eller fastna vid gränsen i Uruguay) men på något sätt kändes det här ändå mer mentalt påtagligt och jag hade min första riktiga mentala break down. Matförgiftning, väskor dränkta i avloppsvatten, Bedbugs, inbrott av apor mm.  ALLT PÅ SAMMA GÅNG! Men vi fick även se fantastiska saker och framförallt lära oss om dess kultur och historia som är långt inträngt i befolkningens märg. Samhället präglas av historier, krigsveteraner och byggnader som fortfarande lever kvar från Franska inkvisitionen, Vietnam kriget och röda khmererna rasutrotning i mitten/slutet av 1900 talet. 

April: Sista tiden på vår jorden runt resa spenderade vi i Thailand. Bangkok, Krabi och Phi-phi öarna stod på schemat innan vi landade på svensk mark igen den 7 april. Resterande månad spenderades i Göteborg med vänner och familj. Det var en mentalt jobbig månad. Efter att ha rest ett halv år och konstant gjort nya saker och utvecklas var man helt plötsligt hemma och gjorde ingenting.

Maj: Jag började månaden med att åka till Malmö en helg med jobbet. Jag jobbade även några dagar på Explorius kontoret för att sedan åka till Washington D.C. och jobba med dem. Långa dagar med drygt 5 timmar sömn om natten, men jag hade så grymt kul. Träffade vänner för livet, lärde känna en ny stad och hade en helt fantastisk tid.

Juni: Jobbet i Washington fortsatte för att sedan komma hem i mitten av månaden efter 3 dagar själv i staden. Shopping, Museum och sittandes läsande i parker var precis vad jag behövde efter en sjukt intensiv månad. Men jag slutade komma tillbaka till mitt gamla hotell (där jag hade bott när jag jobbade) för att jag saknade mina arbetskrafter alldeles för mycket. Resterande månad jobbade jag på Båtebacekn på Styrsö. Jag klämde även in en lång helg i Hamburg där jag besökte mina två bästa vänner Klara och Gabriella som bor därnere. Efter en helt magisk helg med tjejsnack, god mat och kanske lite för mycket alkohol, begav jag mig tillbaka till Göteborg.

Juli: Födelsedags månaden! Juli har genom alla tider varit min favorit månad. Den bestod mest av jobb, både på styrsö men också på kontoret vid Domkyrkan. Jag och Johanna åkte en långhelg till Oslo- vilket var dröööm. Jag fick även spendera lite tid i Jönköping. En pang sommar helt enkelt.

Augusti: Spenderades mycket i Jönköping och Göteborg. Några nära vänner som jag arbetade med i Washington D.C. kom även och besökte mig i Jönköping under en långhelg. I slutet av månaden drog jag sedan till New York med jobbet. 5 dagar med sightseeing, shopping och gott umgänge var precis vad jag behövde. (Lite jobb blev det också, men skulle säga att det kändes mestadels som semester hehe)
Var femte år har vi en stor släktträff i Stjärnsund, Dalarna. I Augusti dukades det upp för fest igen och drygt 80 tappra från Holmlund släktet kom. Det kanske låter mycket, men för 10 år sedan var vi drygt 100 till… Vi utgör en stor släkt med farmors 11 syskon. Det blev även en Stockholms helg för att träffa vänner och familj. Jag fick för första gången se Antons lägenhet på Östermalm. Mycket väl godkänd med utsikt över hela staden.

September: September Började återigen med en Stockholmshelg, men denna gången med jobbet. Vi hade en konferens med alla ambassadörer från hela landet. Konferens följt av ett super gott restaurang besök och hotellnatt i hjärtat av Stockholm med kollegerna, super kul!  Innan hemfärd hann jag även träffa Sarah, en gammal vän från Rudebecks tiden.
Min bästa vän Klara flyttade även äntligen hem från Hamburg och vi hann precis träffas innan jag påbörjade mitt nästa äventyr och flyttade ner till Spanien. Jag jobbade som Au-pair i Algeciras i två veckor men på grund av olika faktorer flyttade jag istället in till Malaga. Jag hyrde ett rum i en helt fantastisk lägenhet bredvid katedralen. Jag lärde känna nya människor, åt tapas och krökade. Jag hann även besöka Gibraltar med Ulla-Mejt och Pierre som var nere i Almunecar på semester.

Oktober: Jag fortsatte min tid i Malaga och efter ett tag kom Kristoffer och Jakob ner. Så jag åkte ner med dem till Almunecar där min morbror har två lägenheter. En vecka fylld av bad, sol och HP plugg ( och en del karaoke haha). Lagom till Oskars och Mammas födelsedag flög jag sedan hem till Göteborg och var hemma i en vecka. Jag skrev HP och hann träffa vänner och familj. Sedan flyttade jag tillbaka till Spanien, dock inte till Malaga då jag inte fann ett långtidsboende, utan till Madrid. Här bodde jag i en jätte stor lägenhet i centrala Madrid och jobbade som Au-pair med två fantastiska barn.

November: Jag förälskade mig mer och mer i Madrid. Dess gator, alla kvarter som är så olika från varandra. Jag lärde även känna massa nya människor. Jag fortsatte jobbet som Au-pair med allt vad det innebär. Åkte upp till Collado, började träna på ett gym samt påbörjade en spansk intensiv kurs- 4 timmar om dagen.

December: Livet i Madrid fortsatte och mycket börjades göras för sista gången. Jag umgicks med vänner, åt på nya restauranger, tränade, festade. Levde livet som om det skulle ta slut i morgon. Jag och Phoebe gick även och kollade på en Real Madrid match vilket var så mäktigt. Ett fullsatt Santiago Bernabeu som har en kapacitet på 82 000 åskådare. den 18 december lämnade jag mitt kära madrid för Malaga där jag spenderade mina sista 2 dagar i Spanien. Det var ett riktigt jobbigt avsked men på något sätt kändes det skönt att avsluta mitt Spanien kapitel där det en gång i tiden startade, i Malaga. Efter att ha träffat vänner och ätit god tapas flög jag sedan hem till kära Göteborg. Julen spenderade senare i Jönköping med min kära familj sedan tillbaka till Göteborg på begravning för att sedan återvända till Jönköping för att fira in det nya året.

Så var det med det, det var mitt 2017. Jag måste säga att det har varit ett helt fanatiskt år med alla människor jag har mött och platser jag har sätt men jag är så taggad inför 2018. Jag gillar inte att jämföra, för jag förstår att ingenting kommer att bli som 2017 men det gör ingenting. Jag vet att 2018 kommer att bli helt fantastiskt på sitt eget sätt. Det kommer bli kontors jobb vid Domkyrkan, jobb i New York, eventuellt lägenhet och sedan plugg till hösten. Jag ska ta vara på detta året, njuta var dag. Även om allting har varit så bra känns det bara som att allting blir bättre och det gör mig taggad.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Allt var ju som en saga, jag fick avsluta i Malaga där jag började mitt Spanien äventyr och efter 3.5 långa månader skulle jag idag bege mig hemåt. Men så blev inte riktigt planen... Efter att planet från Malaga varit försenat i 2.5 h missade ju mitt anslutningsplan på schipol med 20 min. Så väl framme i Amsterdam var jag tvungen att omboka mitt flyg. Tyvärr var mitt plan inte det enda som behövdes ombokas, utan kön till service disken var den längsta jag någonsin har sätt. Det skulle tagit minst 3 timmar och då överdriver jag inte. Trött och riktigt hungrig ställde jag mig i kön och fick idén från min mamma att försöka ombokas via telefon med klm. Så det gjorde jag och lyckades. Så efter 15 min var jag ombokad och jag slapp den ruggigt långa kön. Jag kunde då sätta mig och avnjuta den godaste tomatsoppan jag någonsin har ätit (hunger är ju trots allt den bästa kryddan). Sedan dess har jag bara suttit och väntat... Mitt plan skulle egentligen ge sig av 20:50, men ju mer tid det går desto mer tid lägger de på avresetiden. Nu står den på 22:10, förhoppningsvis kommer jag iväg då så jag kommer hem till Sverige idag. Jag vill bara hem nu!! Jag är så trött och utmattad på att bara sitta med mina miljoner väskor. Dimman försvinn från Amsterdam!!

I Malaga köpte jag en bok då jag har läst ut de jag tog med hit. Det blev Anne franks dagbok- på spanska!! Herregud vad svårt det är hahah, men det funkar om man läser långsamt och koncentrerat

Likes

Comments


SISTA DAGEN I SPANIEN! Jag kan inte fatta att det har kommit till detta, sista sidan på detta kapitlet. Boken är inte slut utan imorgon börjar ett nytt kapitel i Göteborg, ett kapitel som jag kommer känna igen mycket väl men som kommer vara så annorlunda. När jag kommer hem börjar ett nytt liv med jobb och umgås med vänner och familj, ett liv som jag ser mycket fram emot trots att det kommer vara så olikt detta livet. Men vad gör det? Allt är inte likadant och jag vet att Madrid alltid kommer finnas kvar. Men det är sjukt och tänka på hur fort tiden har gått, det är min sista dag vilket innebär att jag har bott i Spanien i nästan 3.5 månad. Jag kan säga att jag går ut ur detta äventyr som en mycket självsäkrare, mer fokuserad och starkare människa än jag gick in i denna upplevelse.

Den tjejen som stod på landvetter och vinkade glatt av mamma den 12 september finns inte längre kvar, på ett gott sätt. Jag har inte reflekterat över att jag har förändrat så mycket men samtidigt när jag ser tillbaka på denna erfarenheten känner jag att jag har växt något enormt. Jag gjorde det! Jag skapade ett liv som jag ville ha och jag nöjde mig aldrig för än jag var nöjd. Längst vägen dök det upp mängder av problem men jag tog mig ur dem, ett efter ett vilket gjorde mig ännu starkare. Det är inte bara att jag har bott i Spanien, jag har bott i tre städer (en flytt frivillig och en ofrivillig) men gud vad bra det blev till slut ändå. Idag kan jag känna att jag känner mig som hemma i två nya städer. Malaga och Madrid! Jag har flyttat, träffat nya vänner, lärt mig ett nytt språk, provat nya aktiviteter och maträtter och lärt känna en helt ny kultur och historia. Wow, detta har jag alltså gjort helt själv. Det gör mig stolt.

Som ni vet har jag rest mycket i mitt liv och när jag kom hem efter Jorden runt resan (eller kanske snarare två månader senare när jag kom hem efter jobb i Washington D.C.) kände jag att jag är färdigutvecklad. Eller inte färdigutvecklad men jag hade nått kulmen på min utveckling, Jag har sett mycket, jag har skapt mig en förståelse för världen, dess människor men framförallt för mig själv. Jag visste vad som gjorde mig lycklig och vad som skulle fortsätta utveckla mig. Så när jag stod där på flygplatsen den 12 september och skulle flytta ner till Spanien kände jag mig lite oövervinnelig. Jag hade klarat av så mycket i mitt liv redan så att flytta ner till Spanien skrämde mig inte. Jag kom ihåg att jag reflekterade över hur konstigt det var; Hur kan jag inte vara nervös när jag flyttar ner själv till ett främmande land där jag verken känner någon eller kunde språket? Nu säger jag inte att jag borde varit nervös, men jag menar på att jag var lite naiv. Jag var inte nervös för jag trodde att jag skulle klara, oavsett om det skulle dyka upp problem längst vägen. Visserligen gjorde jag det, men jag förstod inte i den stunden hur svårt det var, hur mycket jag skulle få kämpa och hur mycket jag faktiskt skulle älska detta.

Så nu, nästan 3.5 månader senare står jag här där allting en gång i tiden började, i Malaga. I förrgår när jag satt hjärtekrossad på bussen ifrån Madrid förstod jag inte meningen med att åka hit. Jag kände lite att jag svävade på ett moln, jag var inte i älskade Madrid men jag var heller inte hemma. Jag var liksom mitt i mellan och det var det sista stället jag ville vara på. Men nu när jag har hunnit smälta faktumet att jag har lämnat Madrid ser jag desto mer fram emot att åka hem. Det känns så fint att jag får avsluta detta äventyr där jag en gång startade det. Jag hörde dessutom av mig till Maria så jag hyr samma lägenhet som jag hade när jag bodde här i oktober.

Så, så ligger det till, jag är i Malaga och ska njuta av min sista kväll i Spanien innan jag i morgon bitti ska ta en taxi till flygplatsen och flyga hem. Jag tänkte sätta mig på ett cafe och läsa klart min bok När andetagen blir till luft (Rekommenderar starkt!! Det handlar om en neurokirurg som genom hans yrke försöker finna meningen med livet men drabbas senare av obotlig lugncancer. Den innehåller mycket medicinsk fakta blandat med filosofiska tankar- en perfekt kombination enligt min smak. Dessutom är den enormt fin skriven, tårarna bara rinner när jag läser) sedan ska jag träffa Mariel ikväll, min gamla roomie. Känns som ett perfekt avslut på detta Spanien äventyr.

Jag har lärt mig ett nytt språk, fått vänner för livet och hittat ett nytt hem. Jag kan inte tänka mig en Emma utan Spanien, så jag är exalterad för att komma hem och låta er alla lära känna på nytt den nya Emma (Oj, vad klyschigt det låter haha jaja). Det var väll allt för mig från Spanien iallafall. Nästa gång jag skriver bli väll antingen hemma i kalla Sverige eller från någon annanstans i världen!

Adios, Hasta luego, Hasta pronto!

Jag Harry och silje besökte för några dagar sedan museum reigna Sofia vilket är ett världskänt museum. Det var faktiskt riktigt bra. Inte bara att de har väldigt kända verk från bland annat picasso och Salvador dali, äskade jag arkitekturen. Det var ett stort, gammalt sten bygge som liknar ett gammalt brittiskt universitet.
Det fanns oändligt många tavlor, herre Gud vad lång tid det tog att gå igenom hela utställningen. Att folk kan spendera 5-6 h och ändå inte känna sig klara, börjar jag nu förstå.

Sista natten i mitt rum i Madrid. Det var förfärligt och lämna och barnen var så ledsna. Usch det gjorde ont i hjärtat att se

Hela Malaga är upplyst! Så mysigt jag har verkligen saknat Malaga, det är en så mysig och liten stad, tillskillnad från Madrid. Men båda är fantastiska.

När jag kom fram i tisdags morse klockan 7 h efter 7 h på en buss var jag tvungen och vänta till klockan 11 inann jag kunde gå till lägenheten. Så jag satte mig på en bok och löste för att vänta ut tiden. Sedna fick jag gå 40 min med all packningen. Imorgon tar jag taxi kan jag ju lugnt säga!

Det är somnade jag till i natt, utsikten över katedralen i en dubbel säng med dun täcke. Oj vad jag har saknat det. En natt till sen blir det min egen säng, som jag har längtat!

Likes

Comments

Jag har lämnat! Asså jag känns helt tom, jag fattar det inte. JAG HAR LÄMNAT MADRID. jag har sagt hej då till min älskade familj, vänner och skola. Jag har sagt hej då till mitt liv i Madrid. Ett liv som jag har byggt upp från scratch precis som jag velat ha det. Sett, lärt mig, älskat. Livet är så bra på att ge en utmaningar och ta oväntade svängar. Men på något sätt, oavsett hur jobbigt det kan ha kännts i stunden, blir allt okej i slutändan. Man vet inte vad som kommer hända, men det kommer att bli okej!

Nu börjar ett nytt kapitel, först 2 dagar i Malaga, men sedan ett liv i Göteborg. I skrivande stund känns det jobbigt men det kommer att bli bra. Jag är taggad på det! Träffa min kära familj, alla älskade vänner och leva ett liv som man till 100 procent känner till. Eller tror sig veta iallafall, livet är ju oförutsägbart.

Avskedet var iallafall väldigt jobbigt, mycket jobbigare än jag hade kunnat anat. De senaste dagarna har bara varit konstiga, var dag har jag sagt hej då till någon ny kompis. Så idag när jag strosade runt en sista gång på Madrids gator kunde jag bara tänka på alla gånger jag jade gått här med den ena personen efter den andra. Livet liksom fladdrar förbi. Konstigt också att jag två gånger har skrivit till någon kompis frågande om vi ska käka middag på favorit vietnamesen eller gå runt i casa de campo och efter att ha skickat anser insett att de inte är här. Vad är ett Madrid utan silje, Harry, Noora, Hanna, Phoebe, miriam, hang, lola och alla andra som har förgyllt min tid här???

Avskedet idag till familjen var även det väldigt väldigt hemskt. Barnen var helt förstörda vilket vattnade mina ögon rejält. Pappan i familjen körde mig sedan till stationen. Det kändes så konstigt. De 25 min som vi körde pratade vi om hur konstig tiden är. Det känns som igår som vi pratade och planerade för min ankomst men samtidigt känns det som att jag har varit här under en väldigt lång tid. Usch vad jag kommer sakna dem!

Så med det sagt sitter jag just nu på en buss någonstans mitt i Spanien påväg mot Malaga. Det känns klantigt, jag liksom svävar mellan två hem. Jag har lämnat Madrid men jag är inte påväg. Det känns konstigt. Men det ska bli kul att få komma tillbaka till Malaga, hem två på denna Spanien flytten. Jag ska få samla mig, träffa vänner och göra den sista julshoppingen innan jag äntligen kan landa på Landvetter!

Hasta luego Madrid, mucho gusto, encantada!

Likes

Comments

Igår var jag och kollade på Real Madrid-Sevilla. Wow, wow, wow är allt jag kan säga. Med en kapacitet på 82 000 åskådare fick jag bevittna ett fullsatt Santiago bernabeu och 5 mål på 40 minuter. Stämningen var på topp, med såg och applåder, tifon hade fixat flaggor och olika färgade papper, så det bildade mönster när alla 82 000 åskådare höll upp sina papper.

Även Real Madrid såg till att bjuda på en show. Redan efter 3 minuter ledde man och Efter 40 minuter stod det 5-0. Resultatet stod sig dock genom matchen och slutresultatet blev tillslut 5-0 efter två insatta bollar av ingen annan än Christiano Ronaldo.

Väl spenderade pengar och en lycklig tjej senare fick vi brotta oss ur stadion, där alla 82 000 skulle ta samma Metro hem. Minst sagt kaotiskt!

Likes

Comments


Jag tror inte jag har skrivit så mycket om min spanska kurs på bloggen, så jag tänkte snabbt berätta för de som inte vet att jag har skrivit upp mig på en 6 veckor lång intensiv kurs. Det är både roligt och svårt. Jag kom ihåg första veckan hur mycket jag hatade det. Jag tror vi använde hela första veckan för att lära oss alfabetet och hur man säger, hola, que tal? Me llamo Emma. Först trodde jag att det var ett skämt och det roligaste var att många av mina klasskamrater inte förstod detta. Så jag hade tankar om att byta svårighets grad först, men ack så glad jag är att jag stannade. För det första har jag fått väldigt bra vänner men för det andra så har det successivt blivit svårare och svårare. Den senaste veckan har min hjärna seriöst känts mosad pga all grammatik.På två dagar gick vi igenom gerundio, Imperativ, suggestions (hur man använder verben och propositioner olika för detta gentemot frågor) och opiniónes. Resten av veckan var det futurum, verbos impersonales, reflexiva verb mm. Asså hör ni? Jag visst knappt var något var innan och gerundio (engelskans ing) används dessutom helt annorlunda på spanska än vad det gör på engelska. Jag försöker fortfarande lära mig alla verb former (då allt böjs efter personer) Att nu lära mig 6 nya former till ytterligare 4 tids zoner, min hjärna är på högvarv om man säger så.

Dessutom fick jag veta att jag har ett prov nästa fredag, klarar jag det är jag klar med denna kursen och kan börja nästa steg. Heja, heja, heja.

Nog med att klaga. Det är helt sjukt, det känns som jag inte har lärt mig så mycket men när jag tänker tillbaka 4 veckor så kunde jag ju inte mer än att presentera mig. Nu håller jag konversationer (lätta), pratar om mina åsikter om olika ting, frågar frågor om grammatiska uppbyggnader mm. Allt på spanska! Då känner jag verkligen att jag har utvecklas. Jag tror att det har gått så fort fr att allting är på spanska. Vi får nämligen inte säga ett ord på engelska i klassrummet, enbart spanska. Så man måste på en måtta utvecklas för att kunna förstå när någon förklarar imperativ eller gerundio på spanska. Jag menar jag tror knappt jag skulle förstått det om någon förklarade för mig på svenska.

Det jag vill ha sagt är att jag har tyckt att det har varit jätte kul och jag är nöjd med den spanskan jag kan prata, men framförallt förstå idag. Dock önskade jag att jag kunde stannat 1-2 månader till då tror jag verkligen att jag skulle kunna prata utan problem. Jag står och väger på den tröskeln där jag inte behöver tänka liksom. Men, kanske nån gång i framtiden.

Vad tycker ni om min skriv bok? Den är alltså full....

Likes

Comments

Låt mig stanna i Madrid! Asså de senaste dagarna har det verkligen gått upp för mig hur mycket jag faktiskt älskar Madrid och det liv jag har skapat här. Jag älskar familjen, staden och mina vänner. Allt är så bra. De senaste dagarna har jag börjat bli väldigt sentimental och börjat tänka att detta är kanske sista gången jag gör detta... Usch, jag vill inte. Skulle det inte vara för att jag har ett jobb hemma som jag inte kan ta ledigt längre ifrån skulle jag helt klart stannat. Iallafall under våren och vem vet, kanske längre.

Igår var det Harrys sista dag i skolan, han är en av mina bästa vänner där så det kommer kännas så konstigt när han inte kommer vara där. Var är bladet som missas från treklövern? Jag kommer sakna velandet efter skolan där alla tre står och väntar på varandra och väntar till någon säger vart vi ska. Slutar alltid på olika menu del dias. Hummus, vietnamesisk (som vi var på i måndags, bland det bästa jag har ätit. I Spanien iallafall), asiatiska buns, och igår mexikanskt.

Eller när vi går till vårt café för att köpa kaffe. Vi har blivit riktiga stammisar. Så fort vi går in skiner kvinnan upp och repeterar vår order, hon kan den utantill. Vi behöver inte ens ställa oss i kön, hon gör våran order först, hur bra är inte det? Haha det gör mig glad. Känslan av att gå dit, dricka en varm kaffe och små prata med servitrisen på min basala spanska, det kommer jag sakna.

I onsdagskväll åt jag middag med familjen och cristinas systers familj. det börjar gå upp för mig att det är inte bara en extra familj jag har fått utan det är även farmödrar, kusiner, mostrar mm. Kvällen avslutades sedan med en taxi tur genom min älskade stad hem till lägenheten. Tankarna gick på högvarv, detta är min stad, min plats. Jag har valt att vara här och för första gången på väldigt länge kände jag en tillhörighet till en plats. Jag är så van att resa runt och se så mycket olika att jag på länge inte har fäst mig vid en plats (Australien- men det var så annorlunda och dessutom var det snart 5 år sedan!!!!). Jag liksom börjar gilla platser men det blir ju inte till ett hem för jag lämnar det så snart därpå. Madrid har jag på riktigt kunnat skapa rutiner, lärt känna folk och lärt känna staden på mer än ett turistigt sätt. Jag känner liksom när jag stressad går dagligen på Madrids gator till skolan, tar metron till kompisar eller handlar på närmsta mercadona eller supercor/ sol att jag är en av detta. Jag ser turisterna står med sina kartor, kameror eller vad som helst och jag är inte en av dem. Jag behöver inte ta kort på Plaza de Mayor för jag ser det så ofta. Platserna har på något sätt blivit något mer än bara något att se. Turisterna har säkert fler foton på staden än vad jag har, men vad spelar det för roll? Hur många av er har massa foton på er hemstad? Ändå kan ni den och älskar den. Det är samma sak här, detta är mitt hem och det har jag verkligen börjat känna de senaste dagarna. Jag känner redan nu hur svårt det kommer bli att lämna...

Vietnamesiskt i måndags med silje och Harry

Likes

Comments

Oj, jag börjat bli riktigt sentimental. Det börjar gå upp för mig att jag lämnar denna älskade stad om två veckor, två veckor!!? Shit vad tog tiden vägen? Känns som att det var förra veckan som jag kom hit. Men samtidigt känns det som jag har varit här jätte länge. Jag känner till staden mycket väl, jag har mina rutiner, har mina vänner. Har på en måtta byggt upp ett liv här som jag kommer sakna så. Madrid kommer för alltid ha en enorm plats i mitt hjärta.

Känner att de senaste två inläggen har varit väldigt djupa och på en måtta deprimerande (med all rätta) men de senaste dagarna har inte enbart präglats av negativitet utan mycket skojigheter har också inträffat. I torsdags gick jag, Harry och silje efter skolan och åt bau (asiatiska steamed buns) oj så gott!

I fredags träffade jag Phoebe där vi åt fantastisk italiensk mat. Jag åt så jag storknade, to say the lest... Efter några glas vin begav vi oss hemåt. Restaurangen låg för övrigt vid estadio Santiago bernabeu (Real Madrids hemma arean) dit jag ska nästa helg. Taggar så!!!

I lördags träffade jag Noora och Hanna. Efter ätit menu del dia vilket är typiskt spanskt. (3 rätters med dricka och bröd för typ 10 €) skulle vi gå på en julmarknad vilket visade sig vara en matmarknad på typ 60 kvadrat. Dvs väldigt litet. Så knappt 5 minuter senare begav vi oss besvikna tillbaka till stan där vi satte oss på en bar och drack några öl.

Söndagen bjöd sedan på solsken. Jag mötte upp mina amerikanska vän och vi gick till salmanca vilket är det dyraste området i Madrid. Sportbilar, 3 meter höga portar med Portmän och guld utstyrsel och märkeskläder så långt ögat kan nå. Japp, det var en upplevelse. Vi hittade iallafall en mysig restaurang där vi åt god mat innan vi tog metron till casa de campo vilket är en jätte stor park i västra Madrid. Det var så mysigt. Riktig höstdag med solsken, löv över hela vägen och en utsikt över hela staden. Fantastiskt!

Veckan som kommer blir lite knasig då både onsdag och fredag är röda dagar vilket gör torsdagen till en klämdag. Många är därför lediga i 5 dagar. Detta innebär alla madrileños lämnar staden för att ta plats för alla tillresta. Det kommer vara hektiska dagar i Madrid!!! Dessvärre är jag verken ledig på onsdag eller torsdag (tur är väll det för jag är ju här för att lära mig spanska! Så vill ju inte missa lektionerna som jag har betalt för) men det innebär iallafall inget jobb på verken torsdag eller fredag vilket känns ganska skönt. För helgen är sedan fullspäckad med planer!

Real Madrids hemma arena

Största flagga jag någonsin sätt

Salamanca

Casa de campo med utsikt över hela Madrid

Solnedgång från mitt fönster med staden i bakgrunden

Det finns även en nöjespark i casa de campo

Lunch med Harry och silje

Likes

Comments

Många vet och andra inte att jag för drygt ett år sedan drabbades av malaria i Ghana, Afrika. Jag var där som volontär och jobbade på ett sjukhus. Jag kan ibland återleva dagen då jag fick det, jag kommer ihåg varje ögonblick, var lukt medan resterande dagarna är som ett svart moln som har försvunnit från mina tankar. Jag har oftast berättat det för folk som en kul grej, vad var det värsta som hände på er jorden runt resa. Lättsamt kan jag säga: "fastnade vid den uruguayanska gränsen, visum problem i Vietnam, bedbugs och matförgiftning i Kambodja, väskor dränkta i kloakvatten oh ja, jag fick malaria också." Jag kan liksom slänga det ur min mun, som att jag berättade att jag gick på bio härom dagen. Det har liksom blivit mitt sätt att förtränga det.

Men ibland, vissa stunder kan jag känna hur känslan av att ha malaria tränger på in i varje artär, ut till var cell och liksom slukar dem. Jag kan känna de pulserande ådrorna, andningen som successivt ökar i takt så det känns som att jag har sprungit ett marathon, den brutala ledvärken som får mig att skaka i smärta och en uppenbarelse om en slags yttre existens där jag inte förstår vad som händer, jag är liksom inte där.

Jag kom så väl ihåg Johanna försöka prata med mig, vinka framför mina ögon men jag kunde liksom inte uppfatta det. Jag visste vad som hände
Men jag kunde inte kontrollera min kropp, jag nästan kollade på mig själv uppifrån och undrade vad i hela friden håller jag på med. Var är den starka Emma som klarar allt, var är den Emma som inte berättar när något är fel utan sväljer sina problem och visar upp sitt bästa leende. Den Emma fanns inte där.

Ni undrar kanske varför jag skriver detta, och det gör jag faktiskt själv också. Men jag kan säga så här, att få malaria var helt förfärligt och det är något jag inte önskar för någon. Men med det sagt har jag förträngt hela sjukdomen. Jag vet symtomen, jag vet att jag var sjuk, men jag kan liksom inte känna det. Det går inte att relatera till!

Men två gånger sedan de hände har jag fått tillbaka känslan. Tänk er ett minne som ni totalt har glömt men så känner nu en lukt och plötsligt kommer ni ihåg var detalj av händelsen. Precis så. För att vara ärlig har jag till och med varit rädd att jag hade fått tillbaka den (för det är faktiskt en möjlighet, vissa malaria parasiter lägger sig latent i kroppen). Illamåendet smyger på, kroppen värker så pass mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag är okontaktbar. feberfrossan som gör att var femte minut fryser jag som att jag vore på antarktisk och var femte minut svettas jag som att jag befann mig i Sahara. Och däremellan fryser jag samtidigt som jag är kokhet.

Första gången var jag och jobbade i Washington DC. Den andra gången är i skrivande stund. I Washington kom jag ihåg paniken, pulsen som var sky hög och värken som inte gick att förklara. Jag liksom distanserade mig och på något sätt väntade ut det. Och det gick, efter många sömnlösa timmar av obehag och rädsla kunde jag dagen därpå vakna upp som en ny människa. Kanske fortfarande i feber, men mer som en förkylning.
Så det är det jag gör nu, försöker vänta ut det. Men samtidigt ligger jag här ensam och rädd. Tänk om det skulle hända igen? Jag började skriva för att på något sätt trösta mig själv, säga att allting kommer att bli okej.

Andra tanken är hur fasiken lyckades jag ta mig ur det i Ghana? Hur kan jag gå runt och skratta om det som att det inte var någonting? Det är helt bisarrt. I 4 dagar mådde jag så dåligt. 4 dagar låter inte så mycket jag vet, och jag är oerhört tacksam att det inte varade längre. Men 4 dagar är 96 timmar, 5760 minuter och 345600 sekunder. Jag kan säga att det känns som en evighet. Jag visste att jag inte skulle dö av sjukdomen, men på något sätt kändes det lättare. Att liksom ge upp och slippa kämpa.

Ännu värre var att många inte trodde på mig. Trots att läkaren på sjukhuset hade gjort ett blodprov och funnit malaria parasiter i blodet trodde verken värdfamiljen i Ghana (de sa att jag hade hemlängtan) eller den danska läkaren som jag var i kontakt med hemifrån på mig. Att mentalt behöva kämpa mot en sjukdom som äter upp mig inifrån samtidigt som jag utåt ville visa att jag talade sanning, visa mig som svag och sjuk. Det var svårt.

Jag säger inte detta för att få ert medlidande. Malaria är en fruktansvärd sjukdom och tusentals människor dör varje år i sjukdomen. Jag hade turen som jobbade med fantastiska sjuksköterskor som tog hand om mig exemplariskt. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte ville ge upp. Jag menar att flyga hem till Sverige och en sjukvård som jag känner till lockade enormt mycket. Men att jag kämpade igenom det och fortsatte resandet på de resterande 5 månaderna, det är jag stolt över!
Jag säger inte ofta det till mig själv, jag ger mig själv ingen uppskattning. Men det är något som jag står för, jag är stolt över mig själv och den kämparglöden jag visade.

Så när jag nu ligger här sjuk och känner pulsen stiga inom mig och värken är upp till öronen, då kan jag tänka på det. Jag klarade det förut! dessutom under betydligt jobbigare omständigheter.

Som jag sa i början skrev jag detta inlägg för att på något sätt trösta mig själv. Jag kan meddela alla att jag mår mycket bättre idag (det är bara en vanlig influensa). Så mamma du behöver inte oroa dig! Men vad gör man i sådana situationer? Jag kan inte ringa någon och säga att jag tror att jag kommer dö, det gör bara mer skada än verkan. Så jag har insett att skriva av mig är mitt sätt att reflektera och strukturera mina känslor och tankar på. Så förlåt för ett väldigt personligt inlägg men jag tänker inte be om ursäkt för min erfarenhet. Det hände mig, det är en del av mig och jag har kommit underfund med det. Som jag skrev i ett inlägg för några månader sedan är denna bloggen inte till för att förfina min verklighet utan det här är helt och hållet mitt liv. Det är en händelse som jag inser mer och mer har ändrat mig och gjort mig till en starkare person. Jag har tidigare skrivit om mod och hur man vågar göra saker och fick en del bra respons från det. Att kunna dela sina erfarenheter och inspirera andra är vad som binder samman värden och de skapar en större förståelse för andra. Många kommer säkert läsa detta och inte ta till sig eller rent ut sagt bry sig, det är okej. Men om det är en person som inspireras och tar till sig mina erfarenheter för att försöka leva sitt liv blir jag jätte glad. Eller faktiskt, att bara få skriva det i ord, få det svart och vitt på ett papper har iallafall hjälpt en person. Och det är mig!

Ta hand om er!

Likes

Comments

Ibland blir inte livet som man hade tänkt sig. det är fakta. Man kan inte veta allt och man kan inte heller kontrollera allt. Vissa saker händer helt enkelt bortom ens kontroll och det är så livet är. Det är okontrollerbart.

De senaste dagarna har varit en bergodalbana med höga toppar och låga dalar. Skratt, gråt och historier har delats och mitt liv har på en måtta taget en helt annan riktning.

Men i all sorg har öar av vänskaper byggs. De har blivit större och större till den måttan att öarna har övergått till fastland. I svåra stunder söker man tröst i sin närhet och man får många händer utsträckta till hjälp. Men de är även i dessa stunder var dessa händer sållas bort och man söker tröst i ett fåtal. I min tacksamhet har jag insett att dessa både finns i Sverige men också i Madrid. Jag har helt underbara vänner som på en måtta är min ryggrad och fortsätter hålla uppe min kropp för att utvecklas framåt. Sedan har jag även världens bästa familj som trots omständigheterna ändå växer samman starkare och starkare för var dag som går.

Det har varit jobbiga dagar men vissa saker kan man inte förändra. Som människa kan man liksom inte leka Gud. Först när man inser det inser man att oavsett vad man gör kommer inte ta tillbaka de man älskar.

tiden Läker alla sår finns det ett uttryck som låter. Jag skulle vilja säga att det inte alls stämmer, med modifikation. Tiden läker inga sår utan vad tiden gör är att anpassa en inför den nya situation och så småningom accepterar man vad som har hänt, men man glömmer aldrig. Men på en måtta känns det skönt, för varför skulle man vilja glömma? Människor kommer och går men trots att de må vara borta kommer de för alltid leva kvar i minnen, kvarlämningar men framförallt i alla våras hjärtan.

Likes

Comments