Vägen till det perfekta livet

Nu är klockan 03;00 när jag sitter å skriver de här...
Den här kvällen satt jag och min pojkvän å pratade jättelänge.
Han ligger nu och sover men här sitter jag å tänker på allt vi sa till varandra...
Vi pratade mycket om bloggen och hur mitt liv såg ut för 1 år sedan.
En sak han sa till mig va "dom som läser din blogg vill lära känna den riktiga Emma, inte den perfekta Emma som du försöker bygga upp"
Å nu har jag suttit å funderat i minst 1 timme på just den meningen.
Har suttit och kollat bilder jag tagit under hela 2016 och jag måste erkänna, mitt liv ser underbart ut...
... Men man hade ju mått lite bättre när man kollat på dom bilderna om dom hade vart helt sanna.
I 1 helt år nu har jag målat upp ety perfekt liv utåt när jag egentligen mått skit på insidan.
Jag har bilder där jag sitter å skrattar med vänner men det är bara jag som vet att jag satt å grät mina 30 min innan jag träffa dom för att jag va så rädd att jag inte skulle kunna hålla fasaden uppe...
Jag har bilder från sk*troliga dagar i Stockholm där jag vet att jag fått ta medicin innan jag åkt dit för att jag vart rädd att jag skulle få en panikattack för att de är så mycket folk...
Jag har klickar upptaget på telefon så fort nån ringer mig för att jag är så rädd att jag ska säga nått fel eller för att nån ska fråga hur jag mår och jag då ska bryta ihop totalt...
Jag har vart hemma från skolan för att jag haft "huvudvärk" när jag egentligen har legat hemma å känt mig värdelös en hel dag...
Jag har suttit och gråtit flera timmar varje kväll för att jag inte vart nöjd med mig själv...

När jag va liten hade jag alltid stora drömmar och intalade mig själv att jag kunde klara allt... Men, för ett år sedan, va de som att helt plötsligt vakna upp å inte våga kolla sig i spegeln för att man visste att jag längre man gjorde de, ju mer missnöjd va man med sig själv...

Jag har inte missbrukar någonting och jag har inte försökt skada mig själv men ni som sitter där ute å tycker att man inte mår dåligt om man inte gjort nått av dom 2 sakerna... Ni har så fel...

Att gå å lägga sig varje kväll och hoppas att man bara kan få sova bort några år av sitt liv för att man känner sej misslyckad, tror att ingen tycker om en och att man inte duger för någon är den värsta känslan som finns.

Nu när jag sitter å skriver de här inser jag att jag inte bara ljugit för alla jag träffat, jag har ljugit för mig själv...

En av många psykologer jag gått till sa en gång till mig "har du inte försökt ta livet av dig så finns det många som har det värre"
Och det har fått mig att nedvärdera mig själv så mycket...
ända sen dess har jag sagt till alla att jag mår bra, försökt le mot alla psykologer å läkare, hållit alla tårar inne så ingen ska se hur dåligt jag mår och framför allt försökt bygga upp en fasad

Jag skulle inte ha nedvärderat mig själv för ingen annan kan förstå hur jag känner och bara för att inte jag har velat ta livet av mig betyder inte de att folk kan börja ifrågasätta varför jag är så j*vla nere hela tiden...

Jag har vart deprimerad eller jag har inte vart, jag är!!!
Nu när sitter å skriver de här blir jag så sjukt stolt över mig själv för jag mår bättre å bättre för varje dag som går och har man klarat en depression, då klarar man fan allt!!!

Alla som mår skit där ute antingen hela tiden eller bara ibland, vi tar oss igenom de! Jag lovar!!!

Love u, puss <3

Puss Emma<3

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229