Historien om min depression

(En bild från när jag var som blondast)

Hej älsklingar!

Jag hoppas allt är bra med er. Det är det med mig, är nästan alltid det nu för tiden och det är någonting som jag är glad över varje dag. Som ni har läst i rubriken har jag tänkt uppdatera er om min depression. Om ni tycker att det här inlägget är lite mer osammanhängande än vad mina andra brukar vara så är det för att det här inlägget kommer ha tagit mycket längre att skiva än vad mina andra inlägg har gjort. Jag vet redan nu när jag börjar skriva att det kommer ta flera dagar för mig. Inte av den anledningen att det kommer vara mycket text utan för att jag blir ledsen varje gång jag tänker på hur dåligt jag har mått och ännu mer dåligt nu i efterhand när jag vet hur dåligt folk omkring mig har mått under den här perioden.

Det är svårt för mig att säga vart allt började, speciellt att berätta för er när jag själv tyckte att jag började må dåligt. Kommer ihåg första gången jag satt utanför kuratorns dörr och väntade på att hon skulle släppa in mig, mina ända tankar som gick runt u huvet då var "fan att folk tycke jag behöver gå på sånt här skit, det gör ju så att jag hamnar efter i matten", jag hade under den tiden ända fram tills dess vart väldigt noga i skolan. Redan i 1an på grundskolan när vi bara fick i uppgift att färglägga en bild var jag ofta sist med att lämna in den för det fick inte lysa igenom någonting vitt för då var den inte perfekt gjord. Så att jag då skulle missa matten (som under den här perioden var det jag kände mig bäst på i skolan) för att gå och prata med? Nej tack!

När jag väl var inne hos kuratorn skulle hon ställa alla sina 1000 frågor... Suck!

Trivs du hemma? Ja jag älskar det

Känner du att du kan prata med dina föräldrar? Ja om allt! Och vill jag inte ta det med dom så går jag till mormor

Äter du bra? Ehh ja såklart vem gillar inte mat?

Emma, hur tycker du själv att du mår? Primaballerina!

Blir du mobbad? Aldrig hänt

T7ycker personligen att mitt liv lät ganska perfekt men det tyckte uppenbarligen inte hon för snart var nästa möte inbokat

Kanske ska berätta hur det kommer sig att jag gick dit från början. Vi har mitt ex mamma att tacka för det här från första början, så tack Pernilla <3 Hon tjatade länge om att jag skulle boka en tid hos skolans kurator, hon var (eller mer är) en av dom bästa personerna jag träffat men så fort hon tog upp att jag skulle söka hjälp var det ända jag kunde tänka "men för i helvete sluta tjata och fatta att jag mår bra" men idag blir jag tårögd så fort jag tänker på hur långt det hade kunnat gå om inte hon funnits där och tjatat på mig. Jag lyssnade inte på henne när hon pratade om hur jag mådde, det var först den dagen hon sa "nu går du dit annars kommer jag till din skola och släpar dit dig".

Det är inte bara mitt ex mamma nu utan det var även det på den tiden hon sa det här till mig så då var ju mardrömmen att mamman till mitt ex skulle komma till min skola... Aldrig i livet !!!

Så efter det där första mötet blev det ett till, sen ett till och sen ett till. Så fortsatte det under en period, om ni frågar mig så var det en ganska kort period men jag trodde att jag äntligen var klar där men skenet bedrar som man brukar säga.

Innan hade jag bara vart hos skolans kurator men nu ville hon skicka mig vidare till skolans psykolog. Under den här tiden var jag inte alls insatt i vad en psykolog gjorde, jag tyckte det lät ganska logiskt att dom hjälpte psykopater så jag trodde på det. Men inte va väll lilla jag en psykopat?

Hos kuratorn hade hon tillsammans med lärarna bestämt att det var inga läxor som gällde så när jag kom till psykologen trodde jag att det skulle bli ännu värre, när jag gick hos kuratorn brukade jag smyga hem matteboken någon gång ibland för att försöka lyckas göra någon uppgift hemma om jag hade turen att ha någon ork till det såklart.

Men jag hann inte vara kvar hos psykologen så länge heller för det dröjde inte många veckor innan han ville göra en anmälan till bup ( barn och ungdoms psykiatrin )

Det var först nu ja började fatta själv att jag faktiskt kanske mådde lite dåligt men alla uppfattade att det var alvarligt långt före jag gjorde det.

Även på första mötet hos bup försökte jag skämta bort det lite men dom såg igenom dom även där...

Tar du droger? idiotiskt, är inte dum i huvet bara för att jag mår dåligt

Hur mår du? Är väll trött men annars så

Är det okej att mamma är med? Hon vet ju mer om mig än vad jag gör sååå

Skadar du dig själv? Rädd för både blod och smärta så nej

Har du funderat att ta livet av dig? Nää någon gång lär jag väll slippa det här

Men det var inte bara att gå på dom där mötena och sen var allt lugnt efter det, dom fick mej att släppa fasaden om att allt var på topp hela tiden och jag började acceptera att jag inte heller var på topp just då,

Jag drömde mycket mardrömmar under en period så då fick jag ett kedjetäcke som vägde 6 kilo, dom sa att man skulle bli påmind om när man var bebis och ens föräldrar låg och höll om en. Vet inte riktigt om jag kunde relatera till det men täcket var så tungt atg jag inte orkade lyfta det själv så när jag väl låg där under kunde jag lika gärna somna för jag kom ändå inte därifrån. Jag började sova djupare och bättre men jag blev inte piggare för det.

Snart var jag också sjukskriven från skolan på deltid och fick gå hem vid lunch så istället fick jag ett schema jag skulle följa med enkla uppgifter jag tyckte va roliga. Mormor och morfar var min största trygghet under den här perioden så det blev nästan som att jag bodde hemma hos dom. Men på mitt schema kunde det stå att jag skulle spela kort med morfar, det hände jätteofta att jag ville avbryta mitt i för att gå och lägga mig men morfar sa alltid emot, då blev jag alltid sur för jag trodde då att de var kortspelet som han tyckte var så viktigt men inser nu att han gjorde det för min skull. Sen brukade det också stå att jag skulle gå ut och gå vilket min mormor alltid gjorde med mig för hon visste att det inte skulle hända annars men där blev det ännu mer liv än när det gällde att jag ville pausa kortspelet för det var en sträcka på kanske 3 km (om ens det) och jag var glad om vi var klara på 40 min för under den här tiden var det ansträngande för mig att gå några trappsteg.

Jag kan erkänna att det är några månader under den här perioden som är helt svarta för mig, som jag minns det så åt jag även mycket typ hela tiden men nu när jag kollar tillbaka på bilder från den tiden ser jag bara en person som bestod av ben och alldeles för mycket löshår...

Dom få saker jag minns är att jag inte ville äta i skolan för att jag var rädd att folk skulle tycka att jag åt för mycket och att min bästavän Isa tog mig till en mataffär som låg precis vid skolan typ varje lunchrast för att tvinga i mig någonting att äta, var det en dag som jag åt extra dåligt på gick hon alltid med mig hem efter skolan och ställde sig och lagade mat åt mig medans jag låg och halvsov i soffan för att jag var helt slut.

I slutet av 8an hade jag en lite bättre period och fick vara med och göra ett prov på musiken, när jag pluggade satt jag och nynnade på en låt och då kommer mamma in och säger "jag blir så glad när jag får höra dig sjunga", det sa hon bara för att hon är min mamma för egentligen låter det förfärligt...

Men min bättre period var snart över tyvärr. Minns inte mycket från den här perioden men minns att vi åkte en akut till psyket i Uppsala två gånger under den här perioden för det ända jag gjorde var att jag antingen låg inne och grät eller sov.

Eftersom jag var väldigt trött under den här perioden så trodde jag att energidricka var en bra ide, under en tid drack jag ca 3 stycken om dagen men var fortfarande trött. Det behövdes inte många veckor med den mängden innan jag fick ont i bröstet bara jag drack några klunkar av en.

Kommer ihåg i början av min andra depression när en kille som jag under den här perioden var dökär i skämtade om att jag var tjock. Om någon gjorde det nu vet jag att jag inte skulle bry mig för nu är jag nöjd med mig själv och det är inte bara någonting jag säger för att bygga upp en bra fasad den här gången. Men då rasade hela min värld. Kommer ihåg att en av mina bästa vänner som heter Linnea fick sitta med mig i över 2 timmar när jag bara grät så att hela ansiktet var helt blött, efter det kommer jag ihåg att jag låste in mig på toan och övervägde om jag skulle försöka få mig själv att spy men kom som tur var fram till att jag inte skulle det. Men någon mat fick jag ju absolut inte ner. Åt ingenting på 1,5 dygn och det var även där min period startade att jag inte vågade använda åtsittande kläder mer.

Såhär såg jag ut då

Men jag hade tur för inte långt där efter kom ljuset i mitt liv in, Oliver<3

Vi pratade i telefonen i timmar nästan varje dag, vårt längsta samtal är 9 timmar och vi pratade konstant då, jag trodde inte att det skulle bli någonting seriöst då men prata gick ju alltid. Vi pratade och vi pratade och när vi gjort det ett tag sa han att han ville träffas, jag sa nej och var ganska bestämd om det. Men sen skrev han en dag "jag ska åka och hälsa på min mormor och morfar i Västerås, då träffas vi"

Jag sa såklart inte emot eftersom jag egentligen ville träffa honom men aldrig i livet att jag ville sätta mig på tåget med massa människor, speciellt inte efter alla panikattacker jag haft på senaste tiden så mamma fick skjutsa mig, inte det optimala om man ska träffa en kille man gillar men. Kommer ihåg att vi hunnit prata i kanske 20 minuter innan jag tar upp telefonen och utan förvarning tar en bild på honom och skickar till mamma med texten "det är lugnt jag fråga om han ska våldta mig och han sa nej"...

Han åkte hem till Linköping igen dagen efter men var snart tillbaka och den här gången hemma hos mig. Det var bara när jag var med honom som jag kände att jag var glad påriktigt så förstod ganska snabbt att jag inte bara ville ha honom som en vän i mitt liv.

Men jag tänkte ju inte säga att jag älskade honom för då kasnke han inte ville träffa mig mer och sen var jag ganska rädd för at bli kär under den här perioden eftersom jag inte ens älskade mig själv. Det hela gick så långt att när Oliver för första gången sa att han älskade mig började jag bara skrika nej men han stannade ändå och har sen dess lärt mig hur mycket jag har att älska hos mig själv.

Nu kanske det låter som att jag träffade Oliver och sen blev helt frisk men så var det inte tyvärr. Men han var en väldigt stor i det hela för det var han som hela tiden fick mig att fortsätta kämpa.

Första året på gymnasiet var inte bra alls, vill inte säga att det var då jag mådde som allra sämst men under den här perioden grät jag varje morgon innan skolan för jag tyckte det var en mardröm att vara bland folk och då blev det ju inte direkt bättre när jag visste att jag skulle sitta instängd i ett klassrum en hel dag med 20 andra människor som jag under den här perioden knappt vågade säga ett ord till.

Men mamma och jag bestämde att om det inte blev någon skola på fredagar så blev det inte heller något Oliver på helgerna, det fungerade för inte en chans i världen att jag skulle missa ett tillfälle med honom.

Sen är det bara svart igen under en ganska lång period, kommer ihåg alla möten och sen att jag fick min medicin som skulle göra allt bättre men innan det kommer jag inte ihåg någonting.

Det här var min historia och även mitt längsta inlägg någonsin, hoppas du gillade det <3

Puss Emma<3

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229