Detta är ett långt inlägg, men jag uppskattar om du orkar att läsa igenom det. Det skulle betyda mycket för mig. Det må vara rörigt och lite osammanhängande, men det är så det är, det är så livet ser ut.

Idag för 25 år sen blev jag inlagd på sjukhuset. Diagnostiserad med typ 1 diabetes. Eller som man sa då. Barn- och ungdomsdiabetes. 25 år. Det är nästan hela mitt liv. Det är längre än vad min lillasyster är gammal. Hon låg i magen när jag låg inlagd. 25 år. Det är otroligt mycket kämpande för att få må bra. Och för att känna mig som alla andra. Jag tackar så otroligt mycket för att jag har fått åka på läger tillsammans med andra diabetiker. Det har gjort min uppväxt om min sjukdom lättare att hantera. Plus att jag har fått så många fina vänner på köpet.

Under alla dessa år så har det tagits oräkneliga antal blodsocker (stick i fingret), sprutor, byten av infusionsset på pumpen, druckna festisar stup i kvarten, många vakna nätter med lågt blodsocker, många dagar med frustration över ett blodsocker som inte vill gå ner.

Jag har haft turen att få ha en sensor, en liten plopp som sitter på magen och mäter mitt blodsocker var femte minut, den har räddat många höga och låga blodsocker. Jag vet att det inte ser likadant ut i vårt samhälle, att alla inte har rätt att få samma hjälpmedel trots samma diagnos. Det är otroligt orättvist. Så jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Jag har tack vare sensorn kunnat dra ner på mina blodsocker varje dag. Istället för att testa blodsockret 5-10 gånger per dag (ca) så gör jag det 2-3 gånger när jag kalibrerar sensorn. Det sparar otroligt mycket på mina fingrar. Då kanske du tänker

Blodsockermätare, mätstickor och "stickaren".

Dålig bild, men lätt sönderstuckna fingrar.

Varje dag är en helt ny dag med helt nya förutsättningar, även om dagen har samma innehåll med samma utmaningar och samma mat som dagen innan. Det går aldrig att förutspå vad som kommer hända. Blir jag stressad på jobbet eller råkar ut för något i trafiken så sätter adrenalinet och stresshormonerna in och de leker man inte med. Att jobba ned ett högt blodsocker med insulin är bara att glömma. Det är bara att vänta ut. Och må dåligt under tiden.

Att ha ett pendlande blodsocker är farligt i längden. Det tunnar ut dina blodkärl och gör att du med mycket större risk kommer få hjärt- och kärlsjukdomar när du blir äldre. Och dina ögon påverkas. Sköter du inte din sjukdom så kan du bli blind. Du har mycket större risk att få följdsjukdomar om man inte har ett jämt och bra blodsocker. Men det är väl inte så svårt tänker du. Försök själv säger jag. Du ska dosera rätt till varje måltid, du ska då även kunna förutspå vad som kommer ske efter maten. Ska du träna? Eller ska du äta något sött? Eller är det ett prov i skolan eller något viktigt möte på jobbet som gör att blodsockret skenar iväg? Dosera rätt till det är hjärnkirurgi. Eller ännu värre. Det är nästintill omöjligt att ALLTID dosera rätt. Det går inte.

Jag vet att jag håller en fasad, att jag säger att det går bra. Men det går inte alltid så himla bra. Jag pendlar mycket i blodsockret. Jag har låga blodsocker och jag har höga blodsocker. Och jag vet väldigt sällan vad jag gör för fel. Ibland vet jag.

Och ett tips på vägen. Säg ALDRIG "Det är bara att ta en spruta och äta" eller "Det där kan väl inte du äta det är ju socker i det." Det funkar inte så. Det är en komplex sjukdom som tar liv. Och varje dag drabbas två barn av diabetes typ 1 i Sverige.

Jag tänker nästan aldrig på allt detta, så när jag skriver detta sitter jag med tårarna i ögonen och inser vilken jävla skitsjukdom som jag lever med. (Vilket jag egentligen vet, men jag förtränger det.)

Vill du veta mer? Fråga gärna. Jag försöker berätta så mycket som jag kan och vet.
Vill du hjälpa till? Skänk pengar till forskningen. Det är min enda möjlighet att bli frisk.

Jag har världens bästa föräldrar som har hjälpt mig i många år, världens bästa sambo som försöker sitt bästa varje dag, världens bästa vänner och kollegor som frågar och bryr sig. Utan er skulle det inte gå. Så TACK! Så mycket kärlek till er.

Insulin i kylskåpet.

Material som behövs, det tar plats.

Min pump. Livsuppehållande medicin, det låter hemskt. Men det är hemskt.

Den 11/3 1993 förändrades mitt och min familjs liv. Jag fick diagnosen diabetes typ 1. 1998 drabbades min lillasyster och i år min storebror. Jag känner så många fantastiska personer med typ 1 diabetes som kämpar dagligen med denna sjukdom.

Det finns många fördomar om denna sjukdom, var med och slå hål på dessa. Läs information, gå in på diabetes.se och lär dig mer, fråga kollegor, vänner eller anhöriga som har denna sjukdom om saker du undrar istället för att tro och spekulera.

I Sverige finns ca 50 000 med typ 1 diabetes och ca 350 000 med typ 2 diabetes. Siffror som ökar för varje dag.

Därför tänker jag nu ta kampen och samla in pengar som jag tänker skänka till forskningen den 14/11, Världsdiabetesdagen. Denna dag kommer det sändas en tv-gala för att samla in pengar till forskningen för diabetes, den första i Sverige.

Därför önskar jag detta av alla mina vänner:

Swisha valfritt belopp till 070-6377492, skriv "Kampen 17" i meddelanderutan, allt kommer att redovisas löpande och den 14/11. Alla bidrag, stora som små, är mer än välkomna.

Dela mer än gärna detta till alla era vänner.

TILLSAMMANS TAR VI KAMPEN!

Jag blev 1993 diagnostiserad med Diabetes Typ 1.

Jag var då 3 år 11 månader och 1 vecka.

Jag har en kronisk, autoimmun sjukdom.

Att leva med diabetes är inget lätt. Det är ständiga ups and downs. Då kan det hända att du tänker: "Men ska man inte bara äta och ta en spruta så blir det bra sen?" Eller kanske: "Men det står ju alltid på tidningar att det går att bli av med diabetes. Varför gör du inte så?"

Jo, för att leva med diabetes är inte bara en gissningslek. Det är mitt liv jag spelar med varje dag. Att med ett blodsocker och en portion mat framför sig ge sig själv rätt dos insulin för att du varken ska bli hög eller låg efteråt, det är svårare matematik än vad du någonsin kan läsa dig till. Du ska beräkna in dagsform, portionens storlek, hormoner så som stress eller adrenalin, vad du ska göra efter maten eller vad du gjort innan maten. Det är ett "jobb" man aldrig kan ta semester ifrån.

Att ha diabetes typ 1 betyder att du alltid måste ha koll. Koll på vad du ska göra, om du ska motionera, om du ska på kalas och om du ska iväg - finns det då någonstans att äta?

Vissa nätter vaknar jag två-tre gånger med lågt blodsocker, ibland för att jag beräknat fel och ibland vet jag absolut inte alls varför. Men det tär på kroppen, man blir trött och sliten.

Du måste alltid vara väl förberedd. I min väska finns alltid blodsockermätaren, extra insulinspruta ifall pumpen går sönder, festis ifall jag får lågt blodsocker och druvsocker.

Jag är inte ensam om att ha Diabetes typ 1, jag har flera kompisar som har det också, kompisar som jag lärt känna på grund av att vi har samma sjukdom. Människor som jag är oerhört glad att jag har träffat.

Men framförallt så har min lillasyster och min storebror det med. Vi är tre syskon med Diabetes.

Fråga mer än gärna om du undrar något. Jag svarar hellre på dina frågor än behöver förklara hur fel dina fördomar är.