emmabroberg

Idag hade jag en så himla bra och lugn morgon. Jag vaknade och kände hur det tryckte lite över bröstet, jag låg kvar i sängen och tittade igenom alla de sociala medierna som tyvärr mer är en rutin än något jag faktiskt vill göra på morgonen och kände hur klumpen växte. Sedan tog jag mig i kragen och gick upp, slängde ihop en god avokadomacka och begav mig sedan ut för en morgonpromenad.

Jag vet inte vad det är som gör att jag blir så himla lugn av att bara komma ut sådär på morgonen. Andas den friska luften och se solen stråla genom träden. Känna doften av skog och snabbt springa mellan olika avsatser i skogsstigen, känna pulsen höjas samtidigt som en podd spelas i mina öron. Känna hur hjärtat pumpar i bröstet och hur min kropp faktiskt bara vill vill vill röra på sig. Mitt psyke går som i extas och jag känner mig mer fri än någonsin annars.

Att få en sådan start på min dag gör så himla mycket för mig. Att komma in efter promenaden och känna mig alldeles lätt i bröstet, ta några djupa andetag i sukhasana och göra några få minuter av lugn yoga gör att min kropp bara varvar ner på ett sätt som jag inte ens kan beskriva. Det blir nästan som på gränsen till andligt nu när jag tänker på det.

För att sedan brygga en kopp kaffe och med varm mjölk i för att nå den runda smaken mot mina smaklökar. Och sen, sen är jag redo för att starta min dag. 💘

Ögonblick från morgonen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tankesnurror igen. Gör att all min kreativitet totalt sinar och att inget når längre än jag orkar inte jag är trött och jag är typ sämst i världen. Hatar när jag fastnar i sådana här snurror och önskar att jag var bättre på att hitta ut. Jag vill skriva, fota och skratta, kunna känna att det är lätt varje varje dag men tyvärr fungerar det inte så.

Tänkte krypa ner i soffan och titta på gilmore girls nu. Får mig i alla fall att fly verkligheten för en stund. Ikväll ska jag fylla på endorfin-nivåerna med träning. Det är välbehövligt nu. Imorgon går allt om igen och jag hoppas att det är en bättre dag.

Ta hand om er själva, alltid.

Likes

Comments

Hej bloggis. I ett tappert försök att muntra upp mig själv komponerade jag ihop detta collage med bilder, som på något plan kanske skulle kunna få mig att bli mer nöjd med mig själv just nu. Att kunna se att jag klarade av något i alla fall. Kunde göra något bra trots allt. 

Vissa kvällar är jag den svagaste människan på denna jord. Svag i som: att jag inte klarar av att hålla uppe de personer som så länge höll mig vid liv. Jag måste vara starkare för att klara det, men jag känner mig svagast. Hur? Dessa tankar jagar ikapp mig tills jag sitter i ett ångestmoln och vill stöta bort all möjlig närhet och omtanke som går att få tag på. Skriker på mina föräldrar, orkar inte med kontakt med någon. Orkar egentligen inte svara när min pojkvän eller bästa vän söker kontakt men gör det för att jag får skuldkänslor annars. Låtsats inte om att jag själv är tung som en sten och inte orkar bära fler tyngder, för man måste ju finnas där annars är man ju ingen bra bästa vän/pojkvän/medmänniska, annars är man ju inget att ha och ensamhet klarar jag inte av. Så jag svarar och bara låtsats som att allt är okej för det är ändå inte min tur att må dåligt nu. 


Likes

Comments

Idag är jag så fruktansvärt trött. Alldeles genomtrött, i både kropp och sinne. Den senaste veckan har jag spenderat på resande fot, levandes i en resväska, bo hemma hos andra och i stugor utan toalett. I längden blir det ganska påfrestande och jag tror att jag måste våga erkänna för mig själv att, även fast det är roligt att hitta på en massa saker och ha fullt schema, så orkar jag inte det i längden. För det slår alltid tillbaka på mig då. Såhär; genom trötthet i hela kroppen och mitt sinne känns helt utmattat och därmed får jag känslor av nedstämdhet. De två känslorna brukar hänga ihop för mig. Dessutom känner jag en del oro inför resan till USA på torsdag (2 dagar kvar nu bara!!!). Jag vill så gärna orka med att göra mycket, för ofta mår jag också bättre under tiden (då jag inte ens har tid att tänka), men det ger alltid mig ett bakslag - efteråt. Och likaså nu.

Likes

Comments

Ensamhet när den inte är vald är nog en av de värsta känslorna.

Nu ser du att du klarar dig utan mig, kommer du att lämna mig nu?

Några tårar, men ryck upp dig nu va sluta bara må skit

(Shh)

Likes

Comments

​Tankar en tidig måndagsmorgon. 

Man brukar alltid få höra att livet är kort, att man ska ta vara på tiden för att livet är, just kort. Jag har tänkt på det där. Kanske är det inte livet som är kort? Livet är ju trots allt det längsta vi vet att vi någonsin kommer få uppleva. Jag tror inte längre på att livet är kort, i förhållande till allt annat. Livet är ju det som skildrar alla korta och längre skeden. Alla hjärtekross, all lycka, all sorg och all glädje. Jag tror att det som egentligen är kort är vår lycka. Den är alltid begränsad och tillfällig. Tillslut övergår den alltid i något annat. Ibland är lyckan mer närvarande än andra gånger och ibland  lyser den med sin frånvaro. Jag tror man bör tänka mer på det. Lyckan är kortvarig. Man måste ta vara på den. Tillslut ligger man där bland rasorna igen och man har glömt allt vad lycka är. Allt vad man ska kämpa för. Och så bereder det längsta vi någonsin kommer få uppleva som människor ut sig framför oss - nämligen livet. Det är inte konstigt att man blir trött då. 


Kanske vore saker enklare om man inte behövde uppleva det där längsta möjliga? Men kanske går man också miste om de korta stunderna av lycka. Som är det som får de flesta av oss att överleva.

Lyckan är alltid tillfällig. Tyvärr. Men den kommer också tillbaka, även fast den har varit frånvarande.

Likes

Comments

Jag måste erkänna en sak. Vissa dagar är jag svag. Lika svag som ett löv på marken som rycks med av vinden, utan det minsta motstånd. Dagar då jag totalt går ner mig av ett obesvarat meddelande eller uteblivandet av ett sådant får mig att gå sönder. Dagar då jag tittar mig i spegeln och vill slå in den. Dagar då jag inte vill lämna min säng och dagar jag önskar jag kunde spola förbi, för jag vill inte leva dem.
En sådan dag är idag. Trots detta, har jag lämnat min säng, låtit bli att slå in speglar och levt genom dagen trots att jag ville snabbspola den. Vissa skulle vilja påstå att det är starkt eller bra, men jag måste erkänna att jag är så fruktansvärt trött. Det är den största kraftansträngningen som finns för mig. Jobbigare än att simma ett 800 meters lopp på tävling, jobbigare än att springa till bussen man håller på att missa och mycket jobbigare än beep-testet på idrotten. Och det tänker jag stå för.

Ikväll är jag utmattad och därmed fruktansvärt ledsen. Jag vet att det ibland är såhär och att det är en ny dag imorgon och att allt nog är lättare då. Men det gör ont ikväll. Och jag vill inte finnas när det känns såhär. Jag vill bara spola. 

Likes

Comments

Ni vet när det är sådär alldeles pirrigt i hela kroppen. Fast inte för att man är kär (för det pirret älskar jag), utan för att man är stressad. Stressad inombords. Orolig inombords. Hjärtat ökar takten. En av de värsta känslorna jag vet. Innan ångesten tagit sig till uttryck, då den bara ligger och puttrar och väntar på att få koka över och totalt explodera över hela mitt sinne. Jag vill inte. Jag vill inte ha en explosion med kaos i hela huvudet igen. Dunk, dunk, dunk - andas in, andas ut. 3, 2, 1. Svart.

Ångest. Ett fruktansvärt laddat ord. Ovan är ett utdrag ur en av mina dagböcker som jag skrev under min värsta ångestperiod. Då visste jag inte att den skulle gå över. Då visste jag inte hur man hanterade den. Då visste jag inte att det inte var något farligt egentligen. Då visste jag inte att jag inte alls skulle dö. Då visste jag inte att ångesten skulle bli bättre och bättre. Då visste jag inte hur den skulle komma mer och mer sällan. Då visste jag inte att det någonsin skulle bli bra. Tack vill jag bara säga. För jag vet det nu.

Och lika mycket som jag vet att det blev bra för mig. Vet jag också att det kommer bli bra för dig. Ljuset kommer till dig också och ångesten kommer kvävas. Tro mig. Om du vill prata med någon, har frågor eller vill ha någon typ av stöttning, tveka inte att höra av dig till mig, antingen via en kommentar eller på min mejl: emma.broberg2@gmail.com. Jag lyssnar mer än gärna. Kram.

För att vi är inte vår ångest. Vi bara har den. Vi kan växa, falla ut i blom och komma bort från den. Växa oss tillräckligt starka och vackra. För vi är inte vår ångest. Vi har den bara.

Likes

Comments

Jag har nu bläddrat igenom flödet på mina sociala medier och sett många hylla året som passerat. Jag vill också kunna hylla mitt år och säga att det var det bästa hittills i mitt liv. Men då skulle jag ljuga. 2015 har på många sätt varit väldigt omtumlande och vilset för mig. Jag har under stora delar av året mått väldigt dåligt. Jag har gått och lagt mig om kvällarna med en stark känsla av att jag verkligen inte ville somna, för då skulle det bli en ny dag och det var det sista jag ville. Jag orkade helt enkelt inte ännu en dag. Det har varit det tuffaste jag någonsin gjort. Den tuffaste kampen jag någonsin kämpat. Jag har varit nära att ge upp många gånger, men trots detta är jag här idag. Idag mår jag bättre än på mycket länge. Idag går jag och lägger mig med en stark känsla av att jag inte kan vänta på morgondagen. För jag vet att den blir bra. Och oavsett vad som väntar mig under 2016 vet jag att jag har styrkan till att ta mig genom det. Jag är så tacksam för att jag mår bättre och för alla som stöttat mig på vägen, när jag verkligen inte varit varken den bästa vännen eller flickvännen. Det är jag er evigt tacksam för. Ni vet vilka ni är.

Jag vill avslutningsvis sända ett meddelande till alla er som befinner er i en tuff period just nu. Det blir bättre. Jag lovar. Du måste bara lova dig själv att aldrig sluta kämpa. För ljuset kommer till den som kämpar. Låt 2016 bli året då allt vänder för dig, också. Kramar och gott nytt år alla fina! (Och tack till dig som orkat läsa allt). ❤️

Likes

Comments