Helgen innan operationen, nu är det väldigt nära. Operationen är på tisdag om allt går som det ska, är livrädd för att jag ska bli sjuk eller få en finne mitt där de ska skära så att den måste bli framflyttad.
Under veckan har jag fotat brösten och mailat över bilderna till sjukhuset och de tyckte bilderna fungerade. Jag behövde därför inte åka dit för att fota om dem. Fotograferingen är på riktigt det värsta jag har gjort, var väldigt psykiskt påfrestande även om det bara var mamma som tog bilderna. Vet inte om jag hade föredragit att fota dem hos sjukhusets fotograf eller om jag tyckt att det var jobbigare. Nu är det i all fall färdigt, tack och lov. Jag var även förbi och köpte två behås på Triumph, vilket var stället den trevliga sjuksköterskan rekommenderade, de hade några specialare undangömda i en låda vid kassan. Lite speciell kände jag mig när hon i butiken tog fram dem åt mig haha, hon gratulerade mig även över att jag ska få göra operationen och verkade genuint glad för min skull vilket var roligt!
Jag har även hämtat ut någon stark acnekräm som jag fått utskrivet av läkaren som ska operera mig, eftersom de inte kan skära upp om det finns inflammerade finnar på området. Varje morgon och kväll applicerar jag krämen typ överallt, jag ska egentligen bara använda den på inflammerade finnar men jag använder den på typ allt för är rädd att något ska utvecklas till en finne. Vad är det värsta som kan hända liksom?
I övrigt har jag varit "ute" för sista gången som storbystad eftersom 150-dagars var i tisdags så jag och några vänner gick ut på Allstar som hade öppet dagen till ära. Annars har jag bara väntat på att dagen ska komma och att jag får det överstökat helt ärligt. Nu börjar nerverna komma tillbaka igen vilket har lett till att jag idag under eftermiddagen har kollat igenom gamla bilder på mig när jag typ hade kupstorleken jag kommer få. Känns lite konstigt att kolla igenom 4-5 år gamla bilder samtidigt som det känns ganska skönt att ha ett hum över hur resultatet kommer se ut "IRL". Det som känns jobbigt med operationen är egentligen inte själva operationen, det tyckte jag i början. Nu är det mest att jag faktiskt ska sövas ned och opereras, tänk om något går fel? Vad händer då? Mina överanalyserande tankebanor är inte riktigt till hjälp heller, tankarna i sig gör att jag får svårt att fokusera på annat där skolan framförallt blir drabbad vilket är lite jobbigt eftersom jag har ganska många stora arbeten just nu.
