Jag är den som har ganska svårt för att gå in & minnas i detaljer & skriver oftast saker extremt kortfattat även om det kanske ser ut att vara detaljerat - ni ska veta att jag verkligen anstränger mig något enormt varje gång jag ska berätta något för er just för att det ger en personligare känsla men också för min egen skull såklart. Det är ju alltid lättare att skriva ner i stunden när det väl händer men jag ska göra mitt absolut bästa nu.
Jag tror jag gick i 2an på gymnasiet, jag tror jag var 18 år fyllda (tog studenten med 94or). Jag skulle sova över med en kompis, jag minns att vi sov över mitt i veckan & att vi skulle till skolan dagen därpå. Jag vaknade upp med kraftiga smärtor i vänster bröst, jag hade svårt att röra mig samt svårt att skratta & andas. Jag åkte till skolan. Tro det eller ej men jo då - skolan skulle jag till vilket inte heller var något konstigt då jag klarade hela dagen i skolan utan problem men allt var det samma & inget släppte.
Jag minns inte hur länge jag gick med dessa bröstsmärtor men jag vet att det blev värre & värre. Jag minns att mamma sa att vi skulle åka in akut. Samma morgon hade jag så ont att (enligt mig själv) jag knappt fick någon luft, jag panikandades & blev yr - jag tog en ipren. En ipren.
Vi begav oss. Jag tyckte att det blev värre. Jag tror aldrig jag varit så rädd som jag var då. Jag var rädd för jag visste inte. Jag hade ingen aning om vad det var som inte stämde med mig - höll jag på att dö?
Vi begav oss. Mot akuten som ligger 45 min bort. Jag var så fruktansvärt rädd. När vi hade kommit ungefär halvvägs klarade jag det inte längre. Vi ringde 112.
Jag fick prata med en en kvinna som genom telefon bedömde mitt läge. Jag fick förklara för henne hur det kändes & hur jag mådde & enligt henne andades jag bra. BRA?! var min första tanke. Jag undrade där & då hur det skulle kännas om det verkligen hade varit akut & den tanken skrämde mig. Det pratades också om att det eventuellt skulle kommit en ambulans & mött upp oss men så blev inte fallet eftersom det inte hade gått mycket snabbare enligt henne jag pratade med.
Där & då orkade jag ärligt inte bry mig, jag kände mig nästan helt "avdurad" - jag var helt slut efter att ha andats korta & snabba andetag, just för att minska smärtan en aning.
Nu till det sjuka. Väl framme hjälpte mamma mig från bilen & personalen mötte upp oss direkt vid entrén för att ta emot mig. Bröstsmärtor är ju extremt allvarligt & börs & ska's ta på allvar.
Väl framme släppte smärtorna. Bröstsmärtorna var som bortblåsta när vi var på väg in på sjukhuset så jag var tvungen att fejka att jag hade så ont som jag hade beskrivit tidigare för nu ville jag ju kolla upp detta. Kanske var det bara tillfälligt att det slutade göra ont. Kanske kunde bröstsmärtorna komma tillbaka - jag visste ju inte så det var ju lika bra att kolla upp det så att vi kunde åka lugnt där ifrån igen.
De kollade verkligen igenom mig med EKG, puls, blodtryck, blodprov men inget visade något. Jag var frisk.
Helt frisk. Ingen kunde förklara vad det var som hade hänt. Jag har inte haft ont i bröstet sedan dess & hoppas heller att jag aldrig mer behöver uppleva det för just smärtor runt bröstet är så sjukt läskigt - det kan ju faktiskt vara hjärtat.
