Bredvid mig snarkar du så gott, dina små lätta andetag gör mig varm. Livet de är ditt och allt du tar dig för är en ny början på en livslång väg...
Telefonen gick igång vid halv ett.. Ett sms och ett samtal senare.
Jag är klar som en lärka.
Hur kan de va att någon är så långt bort som en gång vart så nära.
Jag har accepterat känslan av hur allt kommer bli igen.
Jag inser de är så jag får tänka för att orka.
Jag har avskärmat mig endel igen.
För min skull.
Att ständigt jaga lycka.
De enda jag kan få upp i mitt huvud just nu är en jag skulle vilja prata med. Som faktiskt får mig att se saker i ett annat ljus.
Men de talar vi inte om.
De är så många frågetecken mitt i natten.
Jag har två skatter här hemma som jag skulle kunna dö för. Men de behöver sin mamma, stark, tålmodig, med huvudet högt.
Vissa dagar så känner jag att de där mörka kommer tillbaks. Att de skrämmer mig mer än någonsin.. Mörkret som höll i mig så hårt detta året. Som jag tog mig ur för en sekund.
Jag har en känsla i kroppen som oftast stämmer.
Den säger att något är så fel... Men jag vet inte vad de är och de gör mig tokig.
Men de visar nog sig snart..... Man får hålla ut.
Jag hoppas så att de inte är slut med allt nu. Jag orkar inte en vända till av allt detta som vart.
De är för mycket känslor, jag stänger av blir någon som jag inte själv uppskattar. En person som finns men som inte är närvarande.
Som är som i ett rökfyllt rum där man inte ser utgången. Och inte finns de någon nödutgång utan man kvävs sakta utav den röken.
Jag vill ha lugn och ro. Jag vill ha de dagar där jag känner att livet är okej ändå.
Just nu är de inte okej. De är mest grått.
Så finns ju du. Som påverkat livet detta året. Utan du ens vet om de. De är något där som gör att jag dras dit. Som en slända som dras till ljuset. Jag vet inte vad de var för mening att den där januari kvällen få kontakt med dig. En kontakt som hållt i sig hela året i omgångar, vissa månader mer än andra. Jag vet inte vad de är med dig som gör att hela jag känns okej. Vem vet om man ens vågar ta reda på de. Om de ens är värt de.
För vad vet jag hur dan du är egentligen.
Men jag vet att de räcker med några öppnande ord för att jag ska känna mig tillräcklig igen. Sjukt men sant.
