För det är såhär jag väljer att minnas er

Döden betyder ingenting, ja ni läste exakt rätt, Den betyder ingenting, däremot gör den fruktansvärt ont och innebär att ni åkt iväg lite i förväg och att vi andra fortfarande är kvar här men nej återigen döden betyder ingenting. Jag valde att se bilderna som togs dagen innan begravningen igen, jag såg dem senast 2011 och då tyckte jag fortfarande att de såg läskigt ut minns jag att jag tyckte, jag vet inte riktigt varför om det beror på att jag är så förstörd eller om det faktiskt är så att det beror på de erfarenheter jag tagit mig igenom under dessa 8 år för denna gång så såg jag faktiskt att bilderna såg fridfulla ut även om det såklart inte är kul att titta på dom så är det ju trots allt de sista bilderna jag har. Det varierar otroligt mycket varje gång jag tittar på dom vad som snurrar runt i mitt huvud, någonstans försöker jag ignorera skadorna som olyckan orsakade och jag var ärligt rädd att bilderna skulle fastna på näthinnan men de är ju faktiskt inte så längre för det är inte så jag har valt att komma ihåg er , jag har ju valt att komma ihåg er som de fina varmhjärtade omtyckta människor ni var. Och jag antar att det bland annat var därför bilderna denna gång inte såg läskiga ut på samma sätt. Med tiden så har jag väl lyckats inse att det faktum att jag bara var 14 år då det hände också spelar stor roll i hur jag upplevde allt, för mig så var det inte att se min lillebror och morfar döda som enbart var de värsta utan också att hela min familj som vart så stabil helt plötsligt splittras och innan jag visste ordet av bodde jag på ett ställe , mamma på ett annat och pappa på ett ställe. Ingenting skulle någonsin bli som det hade vart tidigare och det var väl därför jag tyckte bilderna såg läskiga ut eftersom att för mig så var det inte endast min bror och morfar som låg där döda utan att jag också såg hela min familj splittras och försvinna framför mina ögon och det enda jag egentligen kunde göra var att stå och titta på samtidigt som jag visste att jag aldrig någonsin skulle kunna se min bror eller morfar igen, det var förmodligen de som gjorde att bilderna för mig som 16 åring fortfarande såg läskiga ut. Idag har jag lärt mig leva med vad olyckan förde med sig även om jag nog aldrig kommer acceptera det. Jag hade under flera år en skam inom mig för att jag egentligen skulle följt med den dagen och klandrade konstant mig själv , ibland kommer de tankarna fortfarande men skillnaden idag är att jag lärt mig vifta bort dom. Skam är ju trots allt en av de värsta känslorna vi människor kan ha.

Just nu pågår det mycket runt om mig som är väldigt jobbigt och jag tror väl att orsaken till att jag ville se bilderna just nu också för att någonstans inte glömma vem jag faktiskt är. eftersom olyckan hände under den åldern som jag dessutom skulle försöka hitta mig själv så formade den mitt "vuxna" jag på både gott och ont. Under de senaste året har jag till och med avslutat en vänskap som jag trodde betydde mycket för mig för att den personen tyckte att den hade rätten att ifrågasätta mina "sätt" att hantera saker på, jag tror aldrig jag blivit så arg faktiskt som den gången. kanske beror det på att jag aldrig skulle komma på tanken att jämföra mig med någon annans strategier för att överleva. jag har inte alltid valt rätta vägen så det säger jag inte heller men att som vän säga de sakerna som den gjorde är så nära det smutsigaste man kan göra jag var såg arg så jag grät av ilska och för att jag ska göra det ska det krävas en del. Då denna föredetta vän själv hade ett destruktivt sätt att hantera saker och verkligen inte hade någon rätt att ifrågasätta mig insåg jag rätt fort att jag inte skulle ta åt mig för oavsett hur man än vrider och vänder på det är jag där jag är idag av en orsak och det är inte för att jag alltid valt rätt väg utanför att jag aldrig slutat försöka, Det finns alltid människor som ska komma med sina åsikter om saker de aldrig någonsin hade kunnat sätta sig in i eller ens kunnat föreställa sig behöva hantera och sådana personer ska man helt enkelt bara ignorera.

Då jag såg dessa bilderna så insåg jag nog för första gången vilken kämpe Emilia 14 år egentligen var och hur mycket Emilia 23 år faktiskt kämpat under dessa år och fortfarande behöver göra och kommer behöva göra speciellt nu, livet är verkligen inte lätt men det är absolut värt varenda tår och varenda smärta man får känna. Man får träffa så mycket fina människor som lyfter upp istället för att försöka sänka och det är bland annat det som gör att det är så värt det. Nu har jag börjat närma mig slutet av min utbildning vilket också innebär att jag börjat närma mig ännu ett uppnått livsmål, som återigen min lillebror och morfar inte fysiskt kommer kunna vara med på. Men någonstans vet jag ju hur otroligt stolta ni skulle ha vart och den lilla trösten får räcka för nu.


Jag har övervunnit så mycket, klivit upp så många gånger fast jag knappt orkat, Då jag var 14 år trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle stå här som 23 åring nästan färdig med en treårig högskoleutbildning och världens bästa femåriga dotter.

Enough said no matter what happens next im so proud of who im today

/ Emilia

Gillar

Kommentarer