10 år senare (p.s långt och väldigt öppet inlägg och kan för en del vara jobbigt att läsa)

Väljer att publicera detta nu innan 31/3 då min bror skulle fyllt 22 men också innan årsdatumet för olyckan eftersom den iår igen som då inträffar på påskveckan, iår är det 10 år sedan , och för er kanske de låter konstigt men det känns ordentligt i hjärtat att jag varit utan dom så länge, hur som helst så publicerar jag istället detta nu för att under den perioden brukar allt kännas tillräckligt jobbigt, men iår ska jag troligtvis faktiskt hitta på nått under påsken och utmana mig själv på många plan. Har skrivit detta inlägg i flera månader och ja de är väldigt öppet , det vill säga ni som tycker jag delar med mig för mycket kan ju sluta läsa här.

10 år sedan

Hade jag i förväg skrivit ett meddelande till mig själv för 10 år sedan hade nog det låtit ungefär såhär

Hej Emilia, det är den gamla Emilia som skriver (Emilia 14 år) hon som snart skulle fyllt 15, hon som känt hur det kändes att må dåligt på en pubertets nivå, men som då inte förstod vad det innebar att uppskatta saker och värdesätta saker man har men vem gör ens det då man är i mitten av den åldern. Emilia om du läser detta 17/4 -2019 vill jag bara att du ska veta att du ändå har klarat dig oavsett hur väl du klarat dig så står du ju fortfarande upp och andas om du läser detta. Och bara det är ju en vinst i sig. För just precis nu 17/4 – 2009 känns det helt otänkbart att du ens kommer kunna läsa detta. För ditt liv har just fått en obehaglig vändning, som du inte kan påverka. Jag vet att jag har tänkt att det är något jag skulle kunnat påverka genom att följa med ut den här dagen men någonstans förstår också Emilia 14 år att det troligen hade slutat medatt vi alla tre hade omkommit. Så kära Emilia läser du detta så innebär även det att du har överlevt något du aldrig trodde du kunde överleva, något du där och då inte visste om du ens ville överleva.

Idag lever vi i en värld där du ska dela med dig av saker så länge det inte blir ”för” mycket, delar man med sig av saker som är känsligt så är man konstig? Tänk sån ofantlig tur att jag inte bryr mig om vad andra tycker, jag förstår att de kanske låter stöddigt då jag säger det men om jag ska vara ärlig så vet jag ju att vad personer går runt och pratar on och tycker om andra spelar i slutändan ingen roll så länge man alltid är den genuina och bästa personen av sig själv . Hur som helst så har jag använt att skriva som en form av bearbetning och vill man inte läsa det jag skriver så behöver man inte göra det heller, det är upp till varje individ att välja vad man klickar in på. Sedan för att vara helt ärligt är jag ju också ganska konstig , förstår den definitionen faktiskt, jag är ju en person som många skulle uttrycka det bär på en ganska tung ryggsäck, och allt människor inte förstår anser ju människor är ”konstigt”, så jag förstår det faktiskt, och det gör inget.Några av ni som kommer läsa detta har varit med mig hela vägen av denna resa och några av er har kanske försvunnit med tiden. Det är också okej. Det har gått 10 år sedan i år sedan mitt enda syskon och min morfar omkom i en olycka, och åren efter det har varit en prövning förmodligen på alla plan, det berget jag klättrat upp för har jag också ramlat ner ifrån ett flertal gånger.

i början av 2017 publicerade jag ett inlägg som jag visste att jag skulle få skit för, därför sexuella övergrepp och våldtäkter är tydligen det absolut konstigaste man kan prata om öppet, men även när det gäller det så kommer jag förklara varför jag skrev det, inte för att jag måste förklara mig eftersom det som redan har bestämt sig att tycka något kommer ända tycka att jag är konstig. Men Kära ni, bara för att man inte förstår en annan människa så är denne inte konstig. Orsaken till att jag valde att vara öppen om det var delvis för att de va en del av min process och min bearbetningmen också för att jag vet att trots att 75% tänker att jag är helt knäpp som lägger ut det så finns det också några få som kanske behöver läsa det och veta att det är okej att prata om, och det för mig räcker, jag har ju trots att vart där och vet hur ensam man känner sig och framförallt hur äcklig man känner sig. Jag förstår att det är hemskt för en del att läsa, jag klandrar er inte, men man behöver ju inte heller läsa det. Jag skrev de inlägget för att jag under nästan två års tid hade kämpat med min posttraumatiska stress samt att jag vid det laget inte heller skakade precis varje dag längre, jag la ut det för att jag hade tagit mig en bit på vägen, jag var så rädd att jag skulle känna ilska mot män resten av mitt liv, ilska som gjorde att jag blev rädd så fort det var för många män i närheten. Den delen har jag idag också bearbetat på ett helt annat sätt.

Det där är en av många saker jag har bearbetat under dessa 10 år, det där är bara en av många orsaker till att dessa år har tärt på mig ordentligt. Jag kan väl ärligt säga att jag inte trodde att jag skulle sitta här 10 år efter att min bror och morfar dog, och jag trodde defintivt inte att jag skulle sitta här och har en dotter på 6 år och en universitetsutbildning, ett heltidsjobb och en fantastisk partner, där och då var allt de bara drömmar som verkade alldeles för långt borta för att ens kunna ske. Men ändå är jag här idag och har allt det. Och tro mig för det är jag så lycklig och tacksam.

Känns som att jag kämpar så mycket fortfarande varje dag med att bearbeta mitt förflutna nästan så pass mycket att jag försöker dölja så mycket jag kan, jag vet att det är fel men samtidigt är väl de delarna som slår ut mig psykiskt och fysiskt jobbigare för de är betydligt svårare att dölja, jag vet situationer där min PTSD drabbar mig, så därför gör jag allt för att dölja det, för jag hatar den känslan av att försöka andas in och ut cement och känslan av att pulsen ökar till 200, jag hatar att om någon plötsligt närmar sig så hoppar jag undan , eller ah inte jag utan min kropp gör det som en reaktion, för tro mig när jag säger det, jag hade nog behövt en kram ibland utan att bli som en stel pinne. Jag menar liksom vem behöver inte de? Jag blir så sårad av att de misstag jag gör 9/10 ggr har med min bakgrund att göra, då tvingas jag återigen skämmas över något där skammen ett flertal gånger redan ätit upp mig. Den ångesten är näst intill ohanterbar, men även där gör jag så gott jag kan. Jag vet att det inte finns en enda människa som aldrig gör fel. Jag är en person med mycket livserfarenheter som jag gärna hade sluppit men som någonstans också format mig till den jag är idag.

Just nu mår jag väl inte sådär jättebra för att det känns som att det som är runt om mig faller samman och jag desperat står där med en hand och ett ben mot varje vägg täckt av olja och bara känner nej nej nej rasa inte , rasa inte nu och väggen nästan glider ur mitt grepp. Jag gör så gott jag kan att försöka hålla ihop mig och det funkar ju så länge inget mer händer , tråkigt nog är väl mitt liv inte direkt ett praktexempel där det är lugnt runt om mig speciellt ofta. Det känns lite som att mitt mående har legat ganska lika nu senaste 8 månaderna vilket i sig inte alls är bra. Koppsligt går jag runt med ångest i hela kroppen konstant och det tröttar ut mig. Oftast biter jag ihop och hoppas att det ska gå över, dock gör det ju sällan det. Det börjar bli svårare och svårare för mig att hålla skenet uppe. och trots att jag precis som alla andra någon gång gjort fel så är jag ändå oftast glad, försöker finnas där för andra mer än mig själv, jag är lojal empatisk och kärleksfull. Så även jag har bra sidor, trots att jag kanske uppfattas som udda.

Så jag tog helt enkelt steget att åter igen börja gå hos en psykolog från i början av februari, sökte dit redan i höstas men det har varit kö och har tagit ca 6 månader tills jag väl fick en plats och jag har inte gått jätte många gånger än, men på den tiden jag har gått så får jag väl nog ändå säga att det blivit lite bättre. Detta är nog ett av mina absolut längsta inlägg på den här bloggen och återigen är detta ett sätt för mig att bearbeta saker och ni som tycker det känns jobbigt att läsa behöver faktiskt inte läsa. Ingenting säger att man måste klicka upp allt som dyker upp på facebook nyhetsflödet. Det här inlägget är nog också det som jag lagt ner mest tid på och det har faktiskt tagit mig månader att skriva. Jag fick faktiskt frågan för inte så länge sedan om det sårat mig då jag delat med mig av saker att folk tycker att jag är konstig osv, och mitt svar var ganska enkelt , givetvis har det sårat mig till och från men det har bara varit just då jag fått veta det för jag tycker ärligt inte att jag förtjänar det, jag tror inte många förstår hur mycket styrka och mod det innebär att skriva om saker som bokstavligt talat rivit sönder hela ens insida, men återigen de personer som yttrat sig har inte heller gått igenom det jag gjort och framförallt är de inte personer som är jag, jag hade aldrig önskat ens min värsta fiende att gå igenom en enda sak av det jag gjort. Men i varje fall så kan jag förstå att jag uppfattas som konstig, och jag kan absolut ta att man inte förstår eller upplever mig som konstig för att jag delar med mig. Det jag däremot inte förstår är varför man isf måste läsa något som uppenbarligen stör. Men ja åter till ämnet det har väl sårat mig men jag är väldigt förstående och väldigt empatisk som person så jag accepterar att folk uppfattar mig som konstig, och det är okej.

Nu börjar jag närma mig det datum som varje år är det värsta jag vet 17/4, datumet som iår är 10 år gammalt och som påminner mig om stor sorg, sorg som jag varje år har upplevt. Tankar som att jag vet att jag inte kommer få se min lillebror fylla 18, han kommer inte åka till magaluf som han hade tänkt, lite intressant ändå att min lillebror redan hade tänkt ut att han skulle göra det trots att han bara blev 12. Då jag var 12 visste jag inte ens vad jag skulle äta till frukost. Jag har också genomgått sorgen att inte kunna prata med honom om allt som jag vet att han alltid hade svar på, sorgen att inte få se honom ta studenten eller träffa nån , att aldrig få bli faster. Sorgen att mitt enda syskon är borta. Sista gången jag pratade med honom då han levde var dagen innan olyckan och han såg att jag satt och petade i maten och sa ”Emilia du får aldrig tro att du är tjock, du är jätte fin som du är” och då han fyllde 12 31/3 2009 då han fick sin present från mig så sa han ” Emilia du är världens bästa storasyster , då du fyller år ska du få nått ännu finare av mig” så blev det ju inte men det kunde vi ju inte ha vetat då att både han och morfar skulle dö precis en månad innan jag fyllde 15 , veckan innan min födelsedag hade vi begravningen. Och dagen innan begravningen pratade jag med dig för sista gången, jag hade ju redan sett dig direkt efter olyckan men trots de så behövde jag ju såklart ta till mig modet som behövdes, jag satt själv brevid kistan och pratade med dig om massa saker och som avslutning gav jag dig en puss på kinden. Jag minns att jag redan sa till dig den gången att jag inte visste hur allt skulle bli men att jag inte ville att du skulle oroa dig för oss, eftersom allt löser sig , det kändes inte Som det skulle lösa sig , sedan förklarade jag hur ledsen jag var för att jag tyckte jag varit en sån dålig syster och hur mycket jag älskar dig . Något som inte många förstår är att Min familj var stark, en sån där familj som många trodde alltid skulle hålla ihop. Ett år efter olyckan skilde sig mina föräldrar och helt plötsligt valde jag att flytta till en annan stad helt själv. Och helt plötsligt var det som att hela marken under mig hade försvunnit. Den 17 april 2009 slets inte bara min bror och morfar ifrån mig hela min familj gick sönder, Jag var 16 år då jag flyttade till Umeå och gjorde så gott jag kunde. Jag har alltid kunnat luta mig tillbaka på den trygga uppväxten jag haft. Men trots att Hela min familj splittrades, försökte jag så gott jag kunde bearbeta allt. Jag har alltid varit en väldigt glad person som oftast har ett leende på läpparna, och också väldigt duktig på att dölja hur jag egentligen känner eller hur jag mår. Det är bara de absolut närmsta till mig som vet mer än det jag skriver här och tro mig det finns tyvärr mer, sorligt nog.

Men återigen så sitter jag ändå här och skriver , jag har ställt mig upp fler gånger än jag kan räkna. Jag har gjort misstag och rättat till dom, jag har tagit studenten, rest utomlands och festat och tagit studenten så som du ville göra marcus , jag har också en dotter som fyller 7 år iår , vilket innebär att du är morbror , jag har studerat och klarat 3 år på universitetet, jag har tagit mig ur destruktiva relationer och är nu tillsammans med en person som jag vet att du också hade tyckt om. Så även om vi inte fick se dig ta studenten och resa, träffa nån och även om jag inte får bli faster så hoppas jag av hela mitt hjärta att du och morfar iallafall fått se mig göra allt det här. Det är självklart fortfarande jobbigt att jag kommer behöva spendera hela livet utan att se er igen men någonstans har jag lärt mig leva med tanken. Jag kommer sakna och älska er båda tills mitt sista andetag men alla andetag fram till dess kommer jag andas för er och förverkliga inte bara mina drömmar men också det ni inte kunde göra.

till sist vill jag bara säga Tack till min underbara kille som alltid stöttat mig och som aldrig någonsin tvekat på mig oavsett hur mycket jag gått igenom, du är pusselbiten som gjorde mig hel igen, dessutom världens bästa bonus pappa till Leanne. Inga ord kan någonsin förklara hur lycklig jag är med dig, hur mycket jag älskar dig och hur fulländad du gör den här familjen. Tack för att du är du.

Jag vill självklart också tacka alla i min familj och mina vänner för allt, det går aldrig att beskriva hur mycket ni betyder. Ni alla som aldrig gett upp på mig de gångerna jag velat ge upp på mig själv. TACK ni allihopa är guld.

Och till alla er där ute som läser detta, var rädda om varandra och ta aldrig någon för givet, prata med någon om ni mår dåligt, ta hjälp. Och för gudsskull ge ALDRIG upp, det finns så mycket som är så värt att kämpa för, och även om det inte alltid känns så, så är det Så

Ta hand om varandra 



10 år senare, och jag är fortfarande inte perfekt , men jag är jag och det räcker
/ Emilia

Gillar

Kommentarer