Så tog jag äntligen examen. På 3,5 år har har jag kämpat mig igenom 7 terminer med 16 kurser som givit mig 210 högskolepoäng. Många gånger tvivlade jag men modet visade sig klyschigt vara större än tvivlet och jag kan numera titulera mig som förskollärare. En MYCKET stolt sådan!

En solig januaridag sa vi hejdå till Halmstad. Där och då spelade det ingen roll att huset jag blivit kär i väntade 20 mil bort. Med familj och vänner nära. Allt jag kände var hur långt ifrån jag var påväg ifrån mitt Halmstad, min Julle, mina vänner, gator jag lärt känna och stigar längs Nissan. Lägenheten där blåsljus ständigt drar förbi och en lånad trädgård med äppelträd och tulpaner. Rummen med fiskbensparkett, en grön toalett som jag till en början avskydde men efter något år blev kär i och duschen i garderoben. Till och med hålen i taket och de risiga väggarna kändes jobbigt att lämna. Det är ju liksom platsen där jag och Sören fick bli vi. Vårt hemma.

Här har jag längtat sen i maj när vi skrev kontrakt på huset och farit i princip varje helg sen november mellan Halmstad och Vetlanda och när det väl var dags att flytta på riktigt ville jag i protest göra allt annat än det jag längtat efter. Men sista flyttlasset var packat, lägenheten städad och nycklarna skulle lämnas. Vi sa hejdå till vårt hem och styrde mot vårt nya.

Och med ungefär det vemodet som skiner igenom i tidigare ord började första dagarna för mig i huset. Fint var det då att luta sig på Sören och vänner. Jobbigare var det å andra sidan när även det svajade. Ni vet när allt känns skit men man borde vara så himla tacksam.

Men en solig januaridag var väl typ det som behövdes för att återigen se saker klart. Jag lämnade huset, for mot Vetlanda för att käka lunch med mamma. Strosade på stan och styrde sedan bilen bort från den lilla staden mot mitt hus. Lev nu dö sen med Miss Li spelades på radion följt av Taylor Swifts Lover. Där lekte livet! Jag ringde Clara och sa "kom på kaffe i solen" och hon kom i rasande fart med bebis och kaka. Solen gick ner innan vi hann ta första klunken av kaffet, vi skrattade och huttrade ikapp i januarikylan på min veranda. Sören kom hem från jobbet och jag hade det jag längtat efter precis framför mig och det spratt i kroppen. Lajvet va! Upp som en sol och ner som en pannkaka.

Och så har dagarna rullat på. Kaffe, häng och promenader i nya hoods med Clara, Ebbe och tre hundar. ❤️ Blandat med en miljon beslut kring knoppar, färg och tapetval som jag kanske skriver om en annan gång. Jag svär över stort som smått, är sur över mycket men glad över mer. Till exempel att jag tog förnuftet till fånga och valde att vara ledig aka arbetslös i två veckor. Har en hel vecka till innan arbetslivet börjar där jag kan fortsätta att strunta i att packa upp kartonger. Måste ju byta ut min specialitet skjuta-fram-plugg mot något annat!

Jag har längtat efter att blogga. Det är något visst med att skriva här mot att snabbt lägga upp något i instagrams fina men också skrämmande värld. Jag är så löjligt, störigt tacksam för julen i år. Det har varit julstress och julfrid, en första jul i huset bland slipdamm och barr.

Veckan innan jul var jag på granjakt med familjen. Vi gick ner oss i diken och mamma var livrädd för vildsvin som kunde lura under granar. Pappa sköt som han alltid gör en gran och jag sågade mig en egen. En som jag bar på axeln halva vägen hem innan pappa snällt tog över.

Väl hemma tog det ett dygn eller två innan vi orkade re i att. Det är liksom svårt att veta vart man ska börja. Köksluckorna ligger och väntar på att bli färdiga och jag donar med en duk på bordet. Funderar på att måla om en vägg och sen knackar någon på dörren och vi bjuder med glädje på kaffe. Snor ihop en krans och pyntar verandan. Clara har berättat för mig att några i byn sagt att kransarna på verandan påminner dem om jularna som var förr i huset, gissa om det gör mig glad.

Några dagar innan jul kom granen i alla fall in till sin plats. Vi for till Erikshjälpen för att leta julgranspynt men kom tomhänta hem. Kom på att jag köpt några vita och röda hängen på Ikea i höstas och stjärnan jag hittade på loppis i sommar behövde jag inte leta efter. Stjärnan i halm packades varsamt ner i min flyttkartong med livsnödvändiga ting så jag visste precis vart den var. Vi hittade julgransfötter på vår vind och jag jublade.

God och GLAD fortsättning från mig! Hoppas ni på något sätt haft en fin jul. Om inte kommer det snart en ny.

💛

Jag har hunnit med advent och fylla år. Jag har skjutit upp julklappsinköp och jag har skitit i att pyssla en adventsljusstake. Jag har inte slagit in ett endast paket och lägenheten ekade tomt på hyacinter fram tills vännerna knackade på med den finaste hyacinten på min 25-årsdag.

Jag har uppfunnit ett nytt ord: adventsloppisskörd. Första advent drog jag på loppis och fyllde på med livsnödvändiga-grejs.

Behöver väl knappt skriva att jag skjutit fram plugget, det vet ni ju att jag alltid gör. Eller att jag längtat längtat och längtat. Jag har fått så fina bilder från våra husvakter, på vårt hus i vinterskrud. Där snackar vi målbild, att se huset en vintrig solig dag. Har liksom noll bilder i huvudet om vilka färger väggarna ska ha eller vart skåpen ska stå. Men att se huset glittra av vintern har jag längtat efter innan jag ens visste att det skulle bli just detta hus.

Titta här ska ni få se.

Det är ju så att man svimmar! Avlider och uppstår igen. Jag menar SOLEN, himlen, den lilla snön som faktiskt kommer till Småland och frosten. Kristallerna på stolpen. Små snöflingor på glaset. Färgerna på huset! Nej nu börjar jag gråta! *nyper mig i armen* ska jag bo där inne? Bland alla möss och kalla rum. JA DET BANNE MIG SKA JAG! HÄR SKA JAG BO.