Värt att tala om...

Det har länge funnits en outtalad grunduppfattning om att man är skyldig att förlåta, att den som förlåter är kärleksfull och god, att det är nödvändigt att förlåta för att kunna gå vidare med sinnesro. Men fler och fler är av uppfattningen att det finns situationer när det inte är lämpligt att förlåta, som vid misshandel och sexuella övergrepp. Det kan vara tvärtom skadligt att ständigt förlåta någon som visar brist på insikt och inte tar på sig ansvaret för det som hänt. Det är inte förlåtelse en misshandlad kvinna behöver fokusera på utan hur hon ska kunna frigöra sig.

Ansvarstagandet är väsentligt när man talar om förlåtelse. Förlåtelse innebär inte att man befrias från sitt ansvar, tvärtom. Syftet med förlåtelse är att den förlåtne ska förstå vad han har gjort och vara villig att ta detta ansvar på allvar. 

De män som misshandlar visar brist på insikt och tar därför inte på sig ansvaret för det som hänt. Det finns ingen förståelse för att faktiskt ha skadat kvinnan. Mannen som behandlar kvinnan illa om och om igen har ofta svårt att förlåta kvinnan, även för små saker, men oroande lätt att förlåta sig själv. Kvinnan däremot förlåter ofta mannen om och om igen medan hon har mycket svårt att förlåta sig själv. 

Förlåtelse i sunda relationer 
I sunda relationer förekommer aldrig misshandel men i alla förhållande förekommer händelser som gör att man behöver be om förlåtelse och behöver bli förlåten. Förlåtelse fungerar som ett socialt smörjmedel men är aldrig något man bara ger utan vidare, utan en aktiv process som måste få ta tid. Om man förlåter för lättvindigt tar man inte sitt eget värde på allvar.

Att förlåta sig själv
En kvinna som känner skam över att hon blivit misshandlad behöver förlåta sig själv. Självförlåtelse handlar om att laga ett trasig inre, att bygga upp självrespekten. 

För att mannen ska kunna förlåta sig i egentligen mening så måste inse att han har gjort fel, inse sin skuld och ta sitt ansvar för de fel han har begått och de skador han har orsakat kvinnan. Den som inte upplever skuld och inte tar på sig ansvar för sina handlingar, förlåter inte sig själv, utan ägnar sig åt att försäkra sig om att "det var inte mitt fel" för att sedan många gånger steppa vidare i livet.

Källa, Tuvaforum.

Många gånger har jag hos familjerätten fått höra "FÖRSTÅR du hur HAN känner", "barnen behöver sin pappa också", "Du skaffade ju trots allt ett andra barn med honom", "HAN är redo att gå vidare... men vi hör ju att du inte är det".... osv osv osv.

Varför skulle jag förstå hur han känner? Jag är inte en sjuk människa och kommer aldrig att kunna sätta mig in i hans narcissistiska beteendemönster... sorry.

Barnen bör träffa sin pappa... Ja det kanske är så... Men inte så att det finns risk för att lilla pappa tappar humöret och gör dem illa... eller?

Ja jag skaffade ett andra barn med honom... Vill ni veta hur det gick till? Inte? Då så... Håll käften!

Nej jag är inte redo att "gå vidare". Jag kommer aldrig att kunna lita på denna människan. Det borde väl vilken idiot som helst förstå...

Ja... Jag och många kvinnor med mig har nog med att försöka förlåta mig själv. Förlåta mig själv för att jag lät denna vidrige mannen göra mina barn illa.... och göra mig illa framför mina barn... För att jag förminskade hans beteende och försökte få alla runtomkring att tro att det var normalt. (se inlägget om medberoende)

Så idag skänker jag en liten extratanke till alla kvinnor som kämpar med att förlåta sig själva.

Kärlek<3

/Em


 

 

 

 

 

 

 

 

  • 0 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229