Tänk om jag varit lika stark då som jag är nu....

Idag besökte jag det skyddade boendet.... Samma boende som jag och barnen kallade hem för exakt tre år sedan.

Jag går dit ibland för att lämna kläder som barnen växt ur. Skönt att det kommer till nytta.


Idag när jag stod där så slog det mig..... hur svag jag var då... då när jag borde ha varit som starkast. Och jag kan inte låta bli och tänka på om utgången blivit annorlunda om jag hittat den styrkan där och då.

Ju mer jag tänker på det desto mer frustrerad och ledsen blir jag.

Kvinnor flyr med sina barn.....livrädda och vilsna. De flyr undan våld och monster svåra att beskriva. Kvinnor som berövats sitt självförtroende, sin styrka, sin personlighet, sin åsikt om saker och ting, sin frihet, sin trygghet........ sitt förstånd. I detta tillstånd ska de utredas, förhöras, minnas allt in i minsta detalj, hitta en bra advokat (om man har råd med en sådan), lösa hur man ska bo när myndigheterna anser att man inte är i behov av skydd längre, förankra läget hos sin arbetsgivare i hopp om förståelse och beviljad ledighet, förklara för barnomsorg eller skola varför barnen inte kommer, bli granskad av familjerättens inkompetenta utredare, svara på frågor, sitta i samtal och utredningar där dessa myndighetspersoner t o m uttrycker hur de inte kan se hur monstret kan vara kapabel till sådana vidrigheter som kvinnan menar sig ha utsatts för, få höra hur familjerättarna försvarar monstrets agerande med ursäktande kommentarer som t ex "ja men han menade nog inte att bita bebisen i axeln så hårt så att det började blöda. Han lekte ju bara med honom. Sånt kan ju hända."

Ja idag blir jag personlig.... men det gör inget. Jag skiter fullständigt i vad folk tycker eller vad som pratas och tisslas bakom min rygg. Kunde inte bry mig mindre faktiskt.

För att återgå till saken så räcker det ju inte där. Samtidigt som man ska ordna med alla vuxensaker som hur man löser allt ekonomiskt och praktiskt så ska man dessutom vara en lugn och trygg mamma inför sina barn som man har omkring sig 24 h om dygnet. Man ska klara av att leva ihop med alla andra kvinnor och deras barn i de gemensamma rummen, äta och sova osv osv.

Jag bodde i skyddat boende med en tonåring, en 2,5åring och lilllan på 3 mån så hur tiden räckte till annat än dessa tre vet jag inte.

När man är så svag så försvinner tid och rum. Jag ville bara en sak och det var att hitta lugn och ro att läka mig och mina barn men just detta var naturligtvis omöjligt att uppnå då. I stället tuffade jag på och följde de direktiv som föll mig i händerna. Jag visste ju ingenting och var dåligt påläst när det gällde sånt här. Det gick ju inte att ha ngt hemma eller i historiken i datorn hemma med risk att bli påkommen så jag var helt oförberedd när det gällde de rättsliga processerna.

Jag berättade vår historia för polisen och de rubricerade brotten därefter. Grov kvinnofridskränkning, fridskränkning av ungdom och barnmisshandel. De tog mig på allvar och det stärkte mig för stunden.

Två fina människor från socialtjänsten utredde mig och barnen när vi var på det skyddade boendet. Det är ju så att när det är barn med i bilden så utreds båda föräldrarna men det var inget som störde mig för med dessa två kände jag mig trygg... som att de förstod mig.

Men sen när man var i eget boende och bara ville landa så skulle alla rättsprocesser igång med full fart. Åklagarens meddelande om nerlagda utredningar avlöste varandra.... Domaren i tingsrätten när det gällde vårdnads och boendefrågan tog ingen som helst hänsyn till att det förekommit våld i hemmet. Monstret var ju inte dömd i den frågan.

INGEN var intresserad av att höra min äldste grabb som då skulle fylla 16 år. Jag fick tjata mig till att familjerätten skulle höra mellanpojken vilket i sin tur inte ledde till någonting trots att han visade upp rädda nallar i flera beskrivna situationer med pappan. Med nallar menar jag nallekorten som man använder sig av när barnet ska beskriva sin känsla inför ett påstående.

Det hela slutade med att vi landade med en varannan vecka situation efter 2 års kämpande för att undvika just den situationen.

Tingsrätten begärde in en utredning från familjerätten och då de bedömde pappan och hans hem som ofarligt så fanns det ingen anledning att döma på annat vis.

De hörde inte familjerådgivaren vi gått till. Det enda stället monstret erkänt att han gjort sin son och mig illa.

De hörde inte min äldste son.

De hörde inte någon som haft med oss att göra på det skyddade boendet.

De hörde inte några vittnen.

De hörde inte läkaren jag gått till med yngste sonen när monstret bitit honom.

Min advokat rådde mig att ge mig i frågan då risken fanns att domaren skulle se mig som omedgörlig och döma ännu mer till monstrets fördel.

Jag löd hans råd. Jag var helt slut.

Tänk om jag varit stark då?


TÄNK OM JAG VARIT STARK NÄR HAN HÖGG VÅR BEBIS I AXELN FÖR ATT HAN SKREK!

TÄNK OM JAG VARIT STARK NÄR HAN BANKADE MIN ÄLDSTE SON MOT VÄGGEN!

TÄNK OM JAG VARIT STARK NÄR MIN ÄLDSTE SOM SOM JAG ÄLSKAR MEST AV ALLT PÅ DENNA JORD VISADE UPP SINA BLÅMÄRKEN!

TÄNK OM JAG VARIT STARK NÄR MONSTRET GAV SIG PÅ MIN MAMMA!

TÄNK OM JAG VARIT STARK NÄR MONSTRET KASTADE RUNT MED MINA BARN OCH UTESLÖT DEM UR GEMENSKAPEN, NÄR HAN SKREK OCH SPOTTADE, SLET OCH DROG, TVINGADE SIG PÅ MIG, FÖRNEDRADE MIN ÄLDSTE SON, MANIPULERADE ALLT OCH ALLA OCH DROG OSS BORT FRÅN ALLT SOM VAR TRYGGT OCH SUNT!!!!


VARFÖR VAR JAG INTE STARK DÅ????

Men det fanns bara jag där..... Förlåt mig. Jag borde ha varit stark då.


Ge er inte. Ge er aldrig. Alldrig aldrig aldrig!

/Em.

  • 193 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229