Stöt 1

I tidigare inlägg nämnde jag det där med DÖDSSTÖTAR. Minns ni?

Idag kom en... Eller ja.... Ett tappert försök till en i alla fall.

Bara för att försöka göra mitt liv liiiiiiite svårare, vardagen liiiiite jobbigare och öka stressnivån en aaaning.

Det är väl en jävla tur att man är beredd:)

Samtidigt känns det så klart helt vansinnigt att en människa bara kan få för sig sådana här småaktigheter och lömska små påhopp. Men men....

JAG ORKAR! KOM IGEN!!!

Jag har fått ny energi och även om en del saker är långt ifrån vad jag skulle vilja att de var så är jag övertygad om att det blir alldeles fantastiskt bra till slut.

Nu till lite fakta:

Det psykosomatiska sammanbrottet är den sista länken i en rad av stressreaktioner. Utan hänsyn till vad kroppen egentligen orkar har den under lång tid satsat allt utan återhämtning En kropp som ständigt är i stress orkar inte försvara sig och sätta gränser på bästa sätt. Detta leder till en ökad sårbarhet vad gäller att bli utnyttjad och kränkt, vilket leder till ännu mer ökad anspänning i kroppen.

Kroppen når ett stadium när den inte längre kan klara av att den höga anspänningen av stress. Alarmet som har varit i ständig beredskap har nu kollapsat. Kroppen ställer in sig på minimal aktivitet för att vara så passiv som möjligt. Den låga aktiviteten gör att kroppen är uppgiven, trög och orörlig. I kroppen sprids en intensiv smärta, det bränner i huden, musklerna är stelna och det gör ont att röra sig. Minnet blir påtagligt mycket sämre och det är emellanåt helt omöjligt att koncentrera sig.

Att vara helt utelämnad till sig själv när kroppen inte fungerar är oerhört ångestskapande. Framtiden känns hotfull och utan hopp "Ska det vara så här i resten av livet?" Den djupaste förtvivlan bryter fram. Panikkänslorna sköljer över, hjärtat bultar, kroppen skakar och det hårda trycket över bröstet gör det svårt att andas.

Befinner sig en person i detta läge tillsammans med t ex en osund partner som ägnar sig åt att dominera, gapa och skrika, trycka ner fysiskt och ge blåmärken, hota med att lämna, stänga ute, gå bakom ryggen - då är det uppenbart att det inte finns någon som helst möjlighet till läkande återhämtning. Kroppen måste kapitulera, vilket alltså är den sista utvägen för att försäkra sig om att den får vila. I detta tillstånd är det som en slags inre förstelning. Allting blir svart och det kan liknas vid att ljuset har släkts, ljuset har brunnit ut - existensen är slut.

Det är svårt att föreställa sig men det finns människor som utsätter personer även i detta tillstånd. Det finns människor som är så egoistiska och till fullo uppslukade av att få sina egna behov tillgodosedda att de inte bryr sig att den de ger sig på ligger i fosterställning och skakar. För den utsatta är det omöjligt att försvara sig, att uppehålla sina gränser och ta sig an ett uppbrott genom att göra slut - speciellt om det är så att mannen kanske är den enda hon har. Utan honom är hon då helt utelämnad åt sig själv och det är väldigt skrämmande insikt när det inte finns någon som helst ork till mer än att försöka andas.

Går det att rycka upp sig?
Kvinnan har en lång transportsträcka av erfarenheter i bagaget av situationer som hon har lagt ner all sin energi på att lösa, ibland med livet som insats. Men kvinnan har inte fått någon positiv utdelning för detta utan istället blivit ytterligare kränkt, sviken, lurad, utnyttjad osv.

Kvinnans anspänning är så hög och hon behöver hjälp med att reducera den. Men det fungerar inte att säga till en person som har nått ett sammanbrott att hon måste rycka upp sig, ta en promenad och försöka tänka positivt. Om hon hade kunnat det så hade hon varit den första att gå hundra mil och tänka positivt vid varje steg. Hon vill självklart må bra och vara aktiv men kan inte eftersom hennes inre resurser har kollapsat. För en person som försökt att alltid prestera, göra allting rätt och vara så tillmötesgående som möjligt är detta oerhört skamfyllt. Stressnivån kommer att öka ytterligare av denna press att falla så långt under måttet, inte bara i sina egna ögon utan också i omgivningen som tycker att det "Bara är att rycka upp sig".

Av största vikt - att avbryta en mans misshandel
Är kvinnan tillsammans med en man som gapar, skriker och hånar, som ger henne blåmärken, hotar att lämna henne, som kommer och går när han vill, använder henne för sex för att sedan lämna henne, som går bakom hennes rygg men ständigt anklagar henne för otrohet - då är det en omöjlighet för henne att reducera den höjda anspänningen.

En man med ett misshandelbeteende lägger över sin egen stress på kvinnan, han samlar på sig och avreagerar sig på henne och ger dessutom henne skulden. Detta är en enkel match för honom eftersom han bara tankar henne med den negativa självbild hon bär på av inte vara värd bättre. Skulle kvinnan försöka sätta sig emot, säga sig vara värd bättre behandling, är det lätt för honom att hänvisa till hennes dåliga mående - det är ett verbalt skott som landar i det mest sårbara för någon som är på väg till ett sammanbrott eller redan är där.

Det tar ofta tid innan kvinnan vågar lägga skulden för den behandling som mannen utsätter henne för där den hör hemma - hos honom. I många fall sjukskriver kvinnan sig och i samråd med läkare får hon antidepressiva tabletter mot depression. Hos läkaren uppger kvinnan olika symptom, som egentligen alla hänvisar till alla de situationer hon varit utsatt för och fortfarande är - men istället för att gå till botten med detta så ligger fokus kanske på:

- Magkatarr, magsår
- Yrsel
- Migrän
- Brännande värk i lederna


Det är av yttersta vikt att kvinnan på något sätt använder de krafter, som hon egentligen inte har, för att bryta relationen och att inte ge mannen något utrymme att göra henne illa igen - allt för att komma åt den problematiken och på så sätt också komma åt symptomen.

Vad behövs för att få tillbaka sin kraft igen?
Först av allt behöver kvinnan känna att hon får hjälp med att kontrollera sin situation, att minimera alla hot och ångestladdade situationer. Kvinnan behöver känna att hon inte står helt ensam, att det finns någon där som är rädd om henne och mån om att hon inte far illa.

Läkning tar tid
Det är viktigt att komma åt problematiken bakom sammanbrottet för att få rätt sorts hjälp .En lugn och trygg miljö i hemmet där hon inte utsätts för emotionella trauma - då sker kroppens efterlängtande läkning.

Läkningen tar sin tid eftersom den sker på många plan - det fysiska, mentala, känslomässiga och själsliga. Stressymtomen kommer att avta en efter en och i sakta takt bygger kvinnan upp sig själv igen.
 
Det är säkert många kvinnor som känner igen sig i texten ovan... och jag vill med detta säga att det är mer än vanligt. Ni är inte sjuka.... ni är inte själva skulden till detta. NI ÄR SÖNDERSTRESSADE av utomliggande orsaker ni inte själva valt.
Vägen till återhämtning och slutligen nytändning är lång.... MEN FULLT MÖJLIG ATT TA SIG IGENOM!
Hur? Informera er... läs.... ring en kvinnojour och VAR ÄRLIGA MED VAD NI UPPLEVER/HAR UPPLEVT.... Ta hjälpen som erbjuds och GÅ.
 
Kärlek<3
/Em.
 
  • 0 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229