Om psykopater och några av många berättelser ur verkliga livet.

En person som är psykopat, eller har tydliga psykopatiska drag, är i allmänhet oerhört opålitlig. För ett barn är just trygghet och förutsägbarhet något av grundstenarna till att utvecklas till en harmonisk person. Psykopaten följer inte heller vedertagna samhällsnormer, vilket kan göra det svårt för barnet på många sätt. Dels vet man aldrig riktigt vad som gäller; vad som är sant och vad som är falskt, var gränser går osv. Dels kan det leda till ett utanförskap, där barnet instinktivt känner att dess familj inte är som andra. Vidare sätter psykopaten alltid sina egna behov främst. Det är raka motsatsen till ett gott föräldraskap, där den främsta uppgiften är att se till barnet i första hand, och kunna sätta sina egna vuxna behov åt sidan.

Psykopaten stannar dock inte vid att sätta sig själv främst, han eller hon gör ofta detta på ett manipulativt sätt. Psykopaten är ofta trevlig, och ger ett sympatiskt intryck på ytan. Detta samtidigt som han behandlar andra människor främst som redskap för att uppnå de egna målen. Det gör att för omgivningen, och i synnerhet barn, kan det uppstå en stor förvirring; man tror sig bli bra behandlad, men mår allt sämre eftersom man hela tiden i själva verket utnyttjas. På det här sättet blir det inte självklart för psykopatens offer att se sig just som offer, utan man tillskriver ofta sig själv skulden för det som händer, som en effekt av manipulationerna.



"Att leva med en förälder som är oberäknelig, känslokall, oerhört elak och som aldrig någonsin erkänner att hon/han gör något fel är förödande för ett barn.

Fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp... svåra traumatiska upplevelser som lever kvar för resten av livet...

Att det dessutom är oerhört svårt för ett sådant barn att be om hjälp av utomstående när den sjuke föräldern är fantastisk på att manipulera, förtala, charma och kontrollera allt och alla gör att barnet ofta låter bli att ens försöka be om hjälp och "genomlider" hela sin barndom eftersom de vet att vad de än skulle berätta för andra om vad den sjuke föräldern gjort, så skulle densamme föräldern bortförklara allt som barnet berättat genom att lägga skulden på barnet genom att beskriva hur trotsigt eller bråkigt barnet varit och nu bara ljuger för att rättfärdiga sig själv.

Det vill säga, barnet blir ännu en gång ett offer.

Hur överlever man alla traumatiska minnen, vad ska man göra i vardagen när allt känns som ett rent helvete?

Ett litet påpekande: föräldern kallas "sjuk", men psykopati är ingen sjukdom. Det är en personlighetsstörning!"


"Kan inte lämna bebisen till honom. Hon är inte trygg med honom. Han har aldrig brytt sig om henne! Hon är nyfiken och glad, men han kan inte hantera så små barn, för de går inte att manipuleras ännnu, inget nöje för honom.

Han kan inte leka med henne. Han sitter framför henne, ser arg ut, förväntar sig att hon ska glad med honom!

Om han försöker ta upp henne, skriker och gråter hon så hon knapp kan andas. Varför ska jag utsätta henne för sånt? Hon är så himla glad och lycklig bebis, tills hon får syn på honom.

Vem ska jag berätta för, som förstår? Varför envisas han att träffa henne?"



"Jag ska berätta om tre episoder:



1. Psykopaten hade vid denna tidpunkt en son som var några månader gammal. Han låg i barnvagnen. Jag kom in på posten, som fortfarande fanns vi denna tidpunkt.
Psykopaten ville uppenbarligen låtsas som om denne inte såg mig. Han "dök på huvudet" i barnvagnen och låtsades rätta till filtar och liknande i vagnen. Detta gjorde han lika "käleksfullt" som om han rotade i en tvättkorg efter någonting. Det var precis så det såg ut. Det var totalt känslobefriat.



2. Jag klev på bussen och såg att han satt där med sonen, som nu var lite större, ca ett år. Jag satte mig två säten bakom dem och han kände väl ögonen i nacken, för han fick ett behov att vända sig om så att hon kunde se mig. Psykopater har ju kontrollbehov och han behövde kontrollera vad jag gjorde.



Nu hör det förvisso inte till ämnet, men jag kan säga det att jag "starrbligade" på dem hela tiden, bara för att se om jag kunde bringa denne ur fattningen.



Förevändningen att vända sig om blev att ge sonen något att dricka.
han hade en flaska med sig med vatten i. Denna tryckte han in i munnen på sonen, lika känslobefriat som om man tryckte in flaskan i vilken öppning som helst, men inte munnen på en levande varelse. Det var helt mekaniskt, det var helt hänsynslöst och det var utan att ens se efter om han var beredd på att få flaskhalsen intryckt i munnen.



3. Jag såg psykopaten inne på centrum. denne stod med sonen alldeles intill en sådan där leksaksbil som man kan lägga mynt i så att den gungar lite hit och dit. När han såg mig ryckte denne tag i sonen, som vid denna tidpunkt var cirka 4 år. Han lyfte upp honom med samma känslofulla handlag som om han lyfte en säck potatis. Han tryckte in honom i leksaksbilen och lutade sig in med sitt huvud. Om han sa något till sonen vill jag låta vara osagt för jag kunde inte höra det på grund av avståndet.



Sonen fick sitta i bilen tills jag gick därifrån.



Men, sa han något till sonen? Som sagt, jag vet inte, men vid de andra tillfällena som jag ovan har beskrivit kom det inte ett ljud över dennes läppar!



Normala föräldrar talar ju med sina barn, till och med när de är bebbar och inget förtstår.



Givetvis behandlar han sina barn på detta sätt hela tiden. De är som saker för honom. Det är som om de inte var levande varelser utan bara döda ting.



Självklart kan en sådan uppväxt inte vara något annat än känslomässigt lika kargt som ett arktiskt islandskap.



Hur det påverkar barnen, tja, var och en kan ju fundera över det."



"Man kunde ju ha önskat att det ingick i utbildningen att läsa några poäng om psykopati och andra personlighetsstörningar, men tyvärr, så är inte fallet. Helt kortfattat beskrivs det i en nätdiskussion så här i ett fall:
"... myndigheter. Där hittar han lätt kvinnliga tjänstemän att charma och jag har rent ut sagt haft ett helvete med dem, värre än med honom själv. .... Eftersom polisen ... är dessa lätta att snacka omkull. Sedan används det som bevis på hans oskuld."



"Jag har barn och gemensam vårdnad med en psykopat. Och även om jag efter flera år börjar återhämta mig, märker jag att min son blir drabbad. Han berättar hemska saker som hans pappa gör men jag har inga bevis.


Tyvärr har både socialen och polisen fallit för hans charm och hans lögner. Allt jag kan göra är att sitta och vänta när min son är hos sin pappa. Vänta på att han någon gång blir så brutalt misshandlad att det finns tydliga märken och hoppas att han ändå klarar sig.



"Kände mig slutligen stark nog att kräva vårdnad utav båda barnen och kontaktade en advokat.



Tvisten har knappt börjat och redan sitter jag ensam, utan stöd eller råd, och utdömd av ett manipulerat och duperat socialkontor.



Under vårt första och gemensamma samtal inför socialsekreteraren lyckades mitt ex än en gång överraska mig med sin förmåga att ljuga.



En historia som 'bättrats på' för var gång han pratat om den, nådde nya höjder den här dagen.
Det som han alltid har gjort, lyckades han få sociala att göra också. Att att vända på verkligheten så att jag får ta skulden för allt galet som han gjort/gör.



Jag har upplevt mycket ont och kan ändå säga att jag före detta ALDRIG någonsin har blivit så illa behandlad och känt mig så kränkt som av socialas behandling av mig ..."



"Aftonbladet har startat en kartläggning över de 153 kvinnor som under 2000-talet dödats av sina män, sambos, pojkvänner eller ex. Morden beskrivs ofta som "familjetragedier" för att hos press, folk i allmänhet och myndigheter lever ännu föreställningen, på ett omedvetet plan, att det inte är lika allvarligt att döda en kvinna som man haft en relation med som att mörda en okänd.

Morden uppmärksammas på sin höjd med en notis. På något sätt får kvinnan "skylla sig själv". Varför har hon inte haft vett att lämna mannen eller vad hade hon gjort som fått dennetrevliga man att förlora fattningen?

Själv var jag en hårsmån från att bli en siffra i statisktiken den sista söndagen i februari år 2000.

Jag hade arbetat med renovering av det hus som mitt ex fortfarande bodde i och jag betalat för, ett år efter det att jag och vår dotter flyttat. Jag ville ha avlastning med barnet och tänkte att pappan kunde ha henne ett tag eftersom han var arbetslös.

På kvällen försökte jag få svar på varför han tagit ut pengar ur vårt företag då han svartnade i ögonen, slet upp vår dotter ur soffan där hon satt och såg på barnprogram. Han skrek att han skulle "ta henne till soc och se till att få henne fosterhemsplacerad" och barnet, då knappt fyra år började gråta av skräck.
Han klev över soffan, som välte, och störtade in i sitt mörklagda sovrum där han ställde ner dottern högljutt gråtande längst in, rusade tillbaka ut och försökte stänga dörren.

Jag ställde mig ivägen och höll i dörren för att han inte skulle kunna stänga in henne i mörkret. Då lyfte han av dörren och slängde både den och mig i golvet.
Han störtade sig över mig och tryckte ner mig på mage med hela sin tyngd på min rygg, slet mitt huvud bakåt i håret, bröt upp mina armar bakåt.

Jag vet att jag försökte ropa på hjälp till min son som öppnade dörren till sitt rum, men fick inte luft, så det blev nog bara en viskning. Han skrek åt min son "Ring polisen, ring polisen!" men min son stängde dörren och vågade inte ingripa. Min son var då 17 år.
Hela tiden hörde jag min lilla dotters hjärtskärande gråt och jag tänkte att jag bara måste överleva för hennes skull.

Plötsligt släppte han mig, jag tog mig snabbt på fötter och rusade in till barnet som darrade i hela kroppen och grät hejdlöst.
Mannen lät oss åka hem sedan jag försäkrat att vi skulle komma tillbaka nästa dag. Naturligtvis tog jag inte med henne mer.

Nästa dag blev jag uppringd av en kvinna från socialkontoret i Hörby. Jag förstod av samtalet att hon haft beslök av mannen som insett att han gjort något som han kunde åka fast för och skyndat sig att ge sin version av gårdagen.

Sockvinnan höll ett försvarstal för mannen som "inte menat så illa". Hur kunde hon veta det?
Hon frågade inte hur barnet eller jag mådde, om vi behövde hjälp eller om vi behövde hjälp med att polisanmäla. Nej avsikten med samtalet var att hjälpa och skydda mannen!

Jag polisanmälde aldrig, vem skulle ha trott på mig? Jag var bara tacksam för att jag kommit levande därifrån med mitt barn. Senare har jag förstått att det grepp han använde på mig är det samma som bl a dödade Osmo Vallo och förståndshandikappade Christer i Uppsala och som numera är förbjudet.

Numera tänker jag inte på det här varje dag, men det gjorde jag många år efteråt.

Hörby kommun uttalade några år senare att man bl a polisanmäler misshandel av kvinnor som man får vetskap om i en enkät som gjordes av Vänsterpartiet i Hörby. Men det är bara vackra ord på ett papper, i verkligheten vill man inte bli inblandad i "familjetragedier".


"Det är ett mycket typiskt drag hos psykopaten, att jämnt skylla den andra för de saker han själv gjort sej skyldig till.



En gång slog han sönder en stol i köket. ... i socialens skrivelse till tingsrätten fick läsa att det var jag som hade slagit sönder stolen!
Där berättades också om att jag försökt ta livet av mej flera gånger, men men jag har aldrig ens tänkt de banorna! Men han hade (förståss) hunnit hindra mej, skrev socialen till rätten!
Jag kunde också läsa om hur aggressiv jag är, och hur jag ropat och skrikit inför barnen, inte heller sant. Skrikit, jo, men bara av smärta när han misshandlat mej!



Där stod att jag varit otrogen upprepade gånger! Han påstod att soc själv hittat på detta, för det hade han minsann inte sagt nå'n gång. Det ändrade han vid ett annat tillfälle och sa att "det var bara en misstanke", alltså hade han sagt det som soc skrivit ner.



Soc hade undertecknat detta brev till tingsrätten själv, men blev på plats i rätten tvungen att medge att det var mitt ex som dikterat alltihop. Själv visste hon ingenting om mej, eftersom hon aldrig haft kontakt med mej, varken per mail, brev eller telefon, än mindre träffat mej. Detta trots att jag upprepade gånger lämnat ringbud till henne.



Det finns folk som påstår att det inte finns psykopater, men ett så dumt uttalande kommer bara från de som aldrig behövt träffa på en psykopat, eller som fortfarande är ovetande om att de manipuleras av en sådan.



... den här berättelser är snarare typisk för hur myndigheter agerar när de låter sig duperas av psykopatens massiva lögner och insmilande, övertgande falska spel ! Därför tittar vi på en annan kort berättelse:



Vad vore psykopaten utan medlöpare? Just ingenting. Mitt ex blev tjenis med en kvinnlig socialsekreterare som skrev ner alla hans uttalanden om mig som om det vore objektiva iakttagelser. Hans våldsamma humör överfördes på mig etc. Detta är tjänstefel! Socialen har dessutom skyldighet enligt förvaltningslagen att i god tid före förhandlingen kommunicera en utredning. Jag har fått min kommun kritiserad av länsstyrelsen för just det."



Du är alltså allt annat än ensam.... tyvärr.

<3

/Em.







  • 949 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229