När ångorna tar slut....?

Hallå Emmely! Hur är det?

Jotack bra! Själv?

Standardfråga som ger ett standardsvar. För vem skulle stanna upp och berätta hur det verkligen är?


Det som är ännu sorgligare är att det oftast inte spelar någon roll om man berättar för andra hur man verkligen mår och hur det verkligen är......

De kräver samma saker ändå... för det har gått förr..... och det gick igår......

När Emmely säger "nu går det inte mer.... Jag är så trött" så tänker man:

"Hon har bara en dålig dag"

"Hon behöver bara få sova bra en natt"

osv osv osv.....

Och mycket riktigt! Emmely sov och vaknade pigg och stark och tuffade på i samma takt ett tag till med ett leende på läpparna.... på ångorna..... tills de tog slut igen...... och detta har vi upprepat nu i tre år... gång på gång på gång på gång.


Den största boven i dramat är naturligtvis jag själv som tillåter detta hända i stället för att stanna upp och känna efter på riktigt och sluta stänga av.

Jag tror ju själv att det räcker med en god natts sömn och en ledig dag då och då.

Men ångorna tar slut oftare och oftare och till slut är det så att det enda jag verkligen vill göra är att vara ledig och vara med barnen. Inget annat. Jag kan inte känna för någonting annat i det läget. All annan lust är slut där och då.

Allt annat känns som något omöjligt stort och jobbigt.

Men man torkar tårarna mellan uppgifterna och gör dem ändå... gråter en stund på rasten eller toabesöket... torkar igen... och fortsätter... MED ETT LEENDE PÅ LÄPPARNA!!!

Har man varit stark nog då? Va? Kan det räcka nu? Kan jag få bara göra mitt nu ett tag och komma underfund med hur vi går vidare härifrån.... när energin återvänder alltså?


Jag önskar verkligen att jag kunde säga att den brinnande känslan i hjärtat bara är kärlek, vilja och ambition.

Jag önskar att jag kunde säga att jag gråter av lycka och tacksamhet.

Jag önskar SÅ att jag kunde säga att tröttheten beror på att jag sover för lite.

Och jag önskar att jag kunde säga att min kropp mår bra.

.....Men faktum är att det brinner av oro och ångest, att jag gråter av sorg och saknad, att jag är trött för att jag rasat genom väggen utan att stanna upp FÖR många gånger och att kroppen sakta men säkert stänger ner... det ena efter det andra.... pga stress osv.

ALLA LAMPOR BLINKAR RÖTT.


Alla dagar är inte tunga som denna.... och saker har varit MYCKET värre. Jag ÄR tacksam för allt som är bra i vårt liv nu och jag skrattar oftare och oftare... MEN jag är så otroligt ledsen över att jag inte riktigt orkar och kan njuta av det fullt ut pga hur det egentligen står till med mig.

Jag måste prioritera om.... hitta vägar till att göra detta. Måste få vila och sköta om oss och inte så mycket mer tror jag....

Och jag måste strunta i vad andra tycker om det.


Det är farligt att stänga av! Gör inte det. Känn efter även om det är jättesvårt när man övertygat sig själv om att man är stålkvinnan och var ärliga mot er själva. AVFÄRDA INTE ERA EGNA KÄNSLOR ELLER KRÄMPOR... ELLER BÅDA. De är på riktigt.

Vi har förhoppningsvis mycket härligt att se fram emot i livet... Glöm inte det<3

Andas........ och gör inte så mycket mer än just det en stund. Det är en början.

/Em.



  • 248 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229