Min gamla dagbok, DEL 1:

Juni 2008:

Jag har en ny vän… Han säger att han älskar mig… Men han känner inte mig…

Kan man älska så? Jag är helförvirrad.

/Em.

 

Juli 2008:

Happy happy!

HAN var här! Vi spenderade några dagar tillsammans… Det var underbart!

Vi var i Malmö en dag.. en annan dag  i Smyge och myste…

Han är så intensiv! Det händer saker hela tiden och jag hänger inte riktigt med… Men va faaaaan…. Det gör väl inget. Skönt att slippa tänka för en gångs skull.

Det var jobbigt när han åkte… Jag kände mig tom…Han fattades.

Varför känns det så? Tomt? Jag vill inget utan honom….

/Em.

 

Aug 2008:

Han är gift…. FAN! Vad gör jag nu?

 

6 OKT 2008:

Vi ska åka och hälsa på honom v44. Ska bli härligt! Saknar honom…

 

 

 

1 JAN 2009:

Gott nytt år!

Julen och nyåret var ganska bra faktiskt.

Lite tråkigt och aningen stelt men… OK.

Jag vet inte riktigt varför men jag tycker att stämningen när jag och HAN umgås med min familj eller andra par osv… så blir allt så krystat och på helspänn.

Han säger så konstiga saker och blir konstlad på ngt sätt.

Han skulle dra in mig i ett annat rum för att prata med mig framför våra gäster och sånt.

Underligt.

/Em.

 

9 FEB 2009:

Jag är med barn.

Ja, jag ska ha barn i September. Känns helt overkligt.

HAN är ju fortfarande gift…

Hur hamnade jag i den här soppan??? Jag hade det så ordnat för bara lite sen…

När HAN inte är här så är set som att mitt förnuft kommer tillbaka på ngt sätt.

Vad håller jag PÅ med?

Känner mig jättelurad… Men varför?

Han kommer ner igen snart… Får väl se vad som händer då.

Ett barn på väg. Ett liv… Och som jag älskar det redan.

/Em.

 

APRIL 2009:

I väntans tider…

Jobbajobbajobba! Uppe i 130% just nu… Men som jag älskar det!

HAN skiljde sig och hur det hela gick till… vet jag inte alls faktiskt. Han är väldigt flyktig i sin berättelse… Tror inte på hans berättelser men nu är han iaf skiljd.

Magen har börjat växa och han ska flytta ner när han avslutat sina studier och annat han har där.

Jag har en dålig känsla där också… Jag tror inte att han blir färdig med sina studier alls.

Olika berättelser varje gång vi pratar om det men sen när han sitter bredvid mig så känns allt mer sant,

Jag är helförvirrad. Det känns inte alls bra detta egentligen…

/Em.

 

APRIL 2009:

Jag har funderat mycket på det där andra HAN berättade för mig samtidigt som han berättade att han var gift.

En alldeles galen historia…

Han menar att han väljer att berätta detta för mig så att jag inte ska tro på vad eventuella andra kommer att säga om det hela om det kommer upp en dag.

Det är som att han garderar sig för något men jag får inte ihop det…

Nästan så att jag börjar undra vad han gör här.

Men jag älskar honom?

/Em.

 

15 OKT 2009:

Jag har fått en son (till)!

Det var en lång och svår förlossning som slutade med operation för min del.

Sonen är däremot frisk och sund på alla sätt och vis och det är huvudsaken.

HAN blev glad… Men det är värst vad han blivit trött och lättirriterad.

Han höjer plötsligt rösten väldigt ofta och vill inte göra ngt med sonen när han är minsta lilla gnällig.

Jag är trött… men det går. Jag tar gärna hand om sonen själv. Omvårdnad är kanske inte HANS grej. Han blir så stressad och irriterad när sonen skriker… Han riktigt skakar och gnisslar tänder.

Jag förstår inte…

Mina katter har börjat komma fram nu…. De var ju livrädda för HONOM. Det var han också arg på. Han kunde inte förstå varför de inte kunde förstå honom?

Ja, alla ska visst rätta sig efter honom här.

/Em.

 

30 NOV 2009:

HJÄLP!

Varför är han så arg hela tiden?

Häromdagen var mamma här.

Jag vet inte riktigt vad som hände men HAN menade på kvällen att jag tagit hennes parti i ngn fråga när han tyckte att jag borde ha tagit hans eftersom ”vi är ett par” som han sa.

Han blev riktigt fysisk den här gången…och jag hade lillsonen i famnen under hela händelseförloppet.

Det var något jag hade hållit med min stora son om också som HAN inte gillade alls.

Men jag förstår inte varför han måste vara så elak emot min äldste son hela tiden. HAN accepterar ju INGENTING han gör.

I vilket fall som helst så hamnade vi i sovrummet…för HAN ville prata.

Han skrek… helt ursinnig och jag svarade upprepade gånger att jag inte förstod varför han var arg. Jag bad honom sluta och att lugna ner sig.

Hans ögon var uppspärrade… svarta.

Gud… Vad ska jag göra nu?

Han puttade in mig i väggen flera gånger så att jag slog i bakhuvudet och han höll så hårt om mina överarmar så att jag fortfarande har märken…

Jag hade sonen i famnen och kunde därför inte göra motstånd direkt.

Jag vände mig bara om för att skydda sonen och då puttade han mig i ryggen i stället, slet ner mig i sängen och skrek och skrek helt galet mycket.

Jag är jätterädd… Men han har lovat att inte göra det igen.

/Em.


<

Fortsättning följer.... Mycket för att ni ska få en verklig bild av det man kallar för "normaliseringsprocessen"... men mest för att visa hur viktigt det är att inte vara tyst.

All kärlek<3

/Em.

  • 318 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229