Jaha... Och när GÖR vi något då?

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som berör många människors liv och vardag. År 2011 anmäldes över 30 000 fall av misshandel, fler än 4 100 våldtäkter, nära 80 mord och dråp samt 200 försök till mord eller dråp mot kvinnor över 15 år (Brottsförebyggande rådet, Brå). Under 2000-talet har antalet anmälningar av misshandelsbrott mot kvinnor ökat med 46 procent. Ökningen beror delvis på att kvinnors benägenhet att anmäla har ökat, men det finns även mycket som tyder på att det faktiska våldet mot kvinnor ökar (Diesen och Diesen, Övergrepp mot kvinnor och barn, 2009, Brå 2008:25). Mörkertalet beräknas vara mycket stort. Brå uppskattar att endast 20 procent av alla brott leder till polisanmälan (Brå 2008:25).

Brottsstatistiken visar att de kvinnor som utsätts för våldsbrott ofta är bekanta med eller har en nära relation till den som utpekas som gärningsman. År 2011 begicks 59 procent av de anmälda brotten inomhus av en bekant till kvinnan. Att våldet ofta utövas inom hemmets fyra väggar är en av förklaringarna till det stora mörkertalet. Varje år dödas dessutom i medeltal 17 kvinnor av en närstående man.

Undersökningen Slagen Dam (2001) visar bl.a. att 25 procent, eller var fjärde kvinna, upplevt fysiskt våld från någon man efter sin 15 årsdag. 56 procent av alla kvinnor har trakasserats sexuellt. Enligt undersökningen har totalt sett 46 procent, alltså nästan hälften av alla svenska kvinnor, erfarenheter av någon form av våld från en man efter sin 15-årsdag. Omfångsundersökningar som gjorts i andra länder bl.a. Kanada, Finland och Norge visar på liknande siffror (Diesen, 2009).

Även män kan självklart utsättas för våld i en relation. Det våld som närstående män riktar mot kvinnor är dock oftare upprepat, grövre och leder till fler negativa konsekvenser för den drabbade än det våld som drabbar män i en (heterosexuell) relation. Män rapporterar oftare att de utsatts för trakasserier i form av telefonsamtal, sms m.m. än för hot och våld.

Särskilt utsatta för mäns våld är unga kvinnor och ensamstående kvinnor med barn. Relationsvåldet begränsar dessutom kvinnors livsutrymme mer på så sätt att kvinnor oftare än män väljer att avstå från vissa aktiviteter på grund av rädsla för att bli utsatt för våld (Brå rapport 2009:12, Våld mot kvinnor och män i nära relationer). Eftersom mäns våld mot kvinnor är vanligt förekommande och ofta grovt och upprepat krävs särskilda åtgärder för att minska våldet.

Det finns olika sätt att analysera och förklara mäns våld mot kvinnor. Förklaringar på individnivå där män antas vara våldsamma p.g.a. social utsatthet, alkoholmissbruk, psykisk sjukdom eller ”integrationsproblem” tenderar att förminska problemet. Kulturella förklaringar tar också fasta på det annorlunda och lyfts fram endast när det gäller icke-svenska eller icke-västerländska kulturer. Vi ser att mäns våld i grunden beror på den ojämlika fördelningen av makt mellan könen i samhället. Denna skeva maktfördelning underlättar för enskilda män att bruka våld mot kvinnor. Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste därför ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande samhällsstrukturen där män är överordnade och kvinnor underordnade. Därmed inte sagt att förklaringar på individnivå inte kan bidra till kunskapen om våldsutövandet. Men vi anser inte att den huvudsakliga orsaken till våldet är att det är enskilda individer som har problem.

Vi behöver se och ändra samhällsstrukturerna för att kunna lösa problemet med mäns våld mot kvinnor. Att söka särskilda förklaringar som bortser från den manliga maktens inverkan på samhället och de relationer mellan män och kvinnor som existerar i vårt samhälle vore ett ödesdigert misstag. Grunden för kvinnoförtryck är inte specifikt för vissa kulturer eller vissa traditioner. Våldet som drabbar kvinnor finns runt omkring oss, i vardagen. Och i de värsta fallen leder detta våld till nya tragedier och nya rubriker som förmörkar vår tillvaro.

I vårt arbete med att bekämpa mäns våld mot kvinnor får inte kvinnor och män som utsatts för partnervåld i samkönade relationer hamna i skymundan. Detsamma gäller kvinnor och män som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck. Partnervåld i samkönade relationer liksom hedersrelaterat våld och förtryck är, på samma sätt som gäller i diskussionen om mäns våld mot kvinnor i stort, ett uttryck för föreställningar om kön och sexualitet kopplade till känslor av makt och kontroll hos den som utövar våldet.

 Politik mot mäns våld mot kvinnor

Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ett av delmålen är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Regeringen har tagit fram en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (skr. 2007/08:39) och har även vidtagit en del konkreta åtgärder. Detta är både nödvändigt och lovvärt. Regeringen väljer dock att förklara våldet utifrån ett individperspektiv.

Vänsterpartiet anser att det är svårt att ta ett samlat grepp på problemet om den grundläggande analysen av våldet saknas. Vår feministiska förståelse av våldet har till stor del utvecklats ur kvinnojourernas praktiska arbete med kvinnor som utsatts för mäns våld. Den svenska och internationella forskningen på området understryker våldets strukturella förankring och stöder därmed indirekt kvinnojourernas kunskap. Tillsammans utgör detta en stark grund för en feministisk utgångspunkt i frågan.

Förutom att regeringen i sin handlingsplan helt bortser från de strukturella orsakerna till mäns våld mot kvinnor finns det en rad andra åtgärder som dessvärre är bristfälliga. Många av regeringens insatser är vagt beskrivna och saknar konkretion. Regeringen visar heller inga ambitioner att institutionalisera åtgärderna mot mäns våld mot kvinnor, vilket går i motsatt riktning mot tillgänglig kunskap på området som visar att organisationsformer och institutionella strukturer är avgörande för arbetet med att bekämpa det allvarliga samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor och barn utgör. Konsekvensen blir att helhetsperspektivet och de långsiktiga lösningarna uteblir.

En utvärdering av handlingsplanen (Brå rapport 2010:4) visar att den brister när det gäller förebyggande åtgärder med fokus på att förhindra män från att slå. Vidare är det få åtgärder i handlingsplanen som är av lagstiftande karaktär. Delrapporten visar även att regeringens handlingsplan saknar en samlad strategi för hur de olika projekten och satsningarna som kommit till stånd via handlingsplanen ska kunna bidra till en bättre samlad kunskap om vilka arbetssätt och metoder som är mest effektiva för att förebygga mäns våld mot kvinnor och hedersreletarat våld och förtryck samt att stödja de utsatta. Erfarenheterna från de tillfälliga projekten genererar inte någon generell kunskap eftersom det saknas krav på utvärderingar och uppföljningar. Lokala utvärderingar av projekten krävs dock för att Socialstyrelsen ska kunna uppfylla sina uppdrag att utvärdera, göra forskningssammanställningar och utveckla arbetsmetoder.

 Livsvillkoren för kvinnor med skyddad identitet

Många av de problem som drabbar våldsutsatta kvinnor och barn är komplexa. Detta gäller särskilt de kvinnor och barn som tvingas leva under skyddad identitet. I motionen Livsvillkor för kvinnor med skyddad identitet m.m. 2012/13:Ju219 föreslår Vänsterpartiet därför en översyn av livsvillkoren för de kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter i syfte att förbättra deras situation samt att en utvärdering ska göras av bestämmelserna från 2011 om att kontaktförbud kan kombineras med fotboja.

 Kommunernas ansvar för mäns våld mot kvinnor

En kvinna som har utsatts för våld eller hot om våld från en närstående man måste få möjlighet till hjälp från samhället. Även barn som bevittnat våld behöver skydd och stöd. Kommunen har det övergripande ansvaret för att alla som vistas där får den hjälp och det stöd de behöver. Enligt 5 kap. 11§ andra stycket socialtjänstlagen ska socialnämnden särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Hjälpen kan omfatta plats på skyddat boende, juridisk rådgivning, riskbedömningssamtal och stödsamtal. Omfattningen av stödet varierar dock mellan olika kommuner.

Nästan alla kommuner kan numera erbjuda såväl råd och stöd som skyddat boende till våldsutsatta kvinnor enligt Socialstyrelsens nationella jämförelse från 2012 av kommunernas förutsättningar att hjälpa kvinnor som utsatts för våld i nära relationer och barn som bevittnat våld. Det är en klar förbättring. För fyra år sedan var det t.ex. endast hälften av kommunerna i Stockholms län som hade kvinnofridssamordnare och aktuella handlingsplaner enligt en kartläggning av länsstyrelsen.

Men att 98 procent av kommunerna själva uppger att de erbjuder både stöd och skyddat boende innebär inte att insatserna är tillräckliga. De brister som, enligt Socialstyrelsen, fortfarande finns är allvarliga. Det gäller särskilt den systematiska uppföljningen av kommunernas insatser, som i många fall är dålig och t.o.m. helt obefintlig i en del kommuner. Endast en tredjedel av kommunerna har t.ex. inventerat antalet drabbade under 2011. För att kunna planera verksamheten, fördela resurser och genomföra insatserna borde det vara en självklarhet att ta reda på vilket behov som finns. Den dåliga planeringen blev uppenbar under sommaren 2012 när det fanns kommuner som på grund av dålig semesterplanering sköt över hela ansvaret för skydd av kvinnor på frivilliga krafter, trots att det är välkänt att anmälningarna om våld mot kvinnor ökar under sommarmånaderna.

Ytterligare en brist är att det saknas tillräckligt tydliga instruktioner och rutiner för hur socialtjänstens personal ska agera om en kvinna utsätts, eller det finns indikationer på att hon har utsatts, för våld. Många av socialtjänsterna saknar också ett barnperspektiv, vilket kan leda till att man inte utreder barns behov i tillräckligt hög utsträckning. Ytterligare en problematik är att det alltför ofta saknas kunskap för att möta frågor rörande våld i samkönade relationer. Det finns också stort behov av kompetensutveckling som inte tillgodoses i många kommuner.

Trots att tillsynen av socialtjänsten sedan 2010 sker på nationell nivå genom Socialstyrelsen är skillnaden mellan kommunernas arbete för att ge stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som har bevittnat våld fortfarande väldigt stort. Socialstyrelsens tillsynsverksamhet har emellertid inte fungerat tillfredsställande och har fått kritik av Statskontoret, bl.a. har ärenden samlats på hög utan att avgöras. Regeringen fortsätter därför på det spår som slogs fast i utredningen om tillsynen inom socialtjänsten (SOU 2007:82) och har inlett ett arbete för att skapa en ny tillsynsmyndighet. Enligt promemorian Inspektionen för vård och omsorg – en ny myndighet för hälso- och sjukvård och socialtjänst (Ds 2012:20) ska denna myndighet vara på plats den 1 juni 2013, men något konkret förslag har inte synts till än.

Regeringen har dock inte gjort någon analys av hur en ny myndighetsstruktur kommer att påverka tillsynen av stödet för kvinnor som har utsatts för våld. Vänsterpartiet anser att tillsynen är en ingrediens för att kartlägga vad som brister i kommunerna för att kunna rätta till problemen och öka likvärdigheten. Dessa frågor riskerar dock att komma i skymundan när den nya tillsynsmyndigheten ska sjösättas eftersom andra områden inom vården och omsorgen berör så många fler människor och därför kommer att bli prioriterade. Därför bör den särskilda utredaren som ska förbereda och genomföra bildandet av den nya tillsynsmyndigheten (dir. 2012:67) få ett tilläggsdirektiv att noga analysera hur tillsynen över kommunernas insatser för våldsutsatta kvinnor och barn som har bevittnat våld ska kunna förbättras inom ramen för en ny myndighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

 

 Familjerådgivningen ska vara skyldig att lämna uppgifter

Familjerådgivningen har undantagits från de myndigheter och yrkesverksamma som på utredningsmyndighetens begäran ska lämna uppgifter till utredning av dödsfall. Motivet till detta beslut är att sekretessen är absolut inom familjerådgivningen och att den speciella förtroendesituationen väger tyngre än nyttan av att få ut uppgifter som är väsentliga för utredningen. Vi delar inte den uppfattningen utan anser att intresset av att hitta åtgärder för att stoppa mäns dödliga våld mot kvinnor väger tyngre. Hela utredningssystemet skulle stärkas om även familjerådgivningen blir skyldiga att lämna uppgifter eftersom de kan lämna information som är väsentlig för utredningarna.

Regeringen bör därför återkomma med förslag till lagstiftning som innebär att familjerådgivningen ska vara skyldig att lämna de uppgifter som behövs för en utredning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

 Kvinnojourerna

Genom kvinnors ideella frivilligarbete i jourerna kan brottsoffer få relevant hjälp trots att samhällets insatser brister. Kvinnojourernas styrka ligger i att de är skapade av kvinnor för kvinnor. Det är en frizon där ingen ifrågasätter kvinnors och barns upplevelser av våld. Tjej- och kvinnojourerna spelar också en central roll när det gäller att synliggöra och sprida kunskap om våldets mekanismer och konsekvenser. Trots att företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård själva anser att de lokala kvinnojourerna ger ett mer heltäckande stöd till utsatta kvinnor än vad de själva kan erbjuda existerar jourerna fortfarande under osäkra förhållanden.

I dag finns det kvinnojourer i ungefär hälften av landets kommuner och antalet kvinnor som söker hjälp ökar stadigt. Samtidigt ökar antalet förfrågningar från kommun, polis och skola; i fjol med nästan 30 procent. Det blir dock allt svårare för kvinnor som drabbas av våld att få plats på ett skyddat boende och antalet kvinnor som avvisats har ökat. Detta visar att det behövs mer resurser till kvinnojourerna.

Regeringen har tillfört kommunerna utvecklingsmedel i syfte att förstärka kvinnojoursverksamheten och kvalitetsutveckla stödet till våldsutsatta kvinnor och barn på lokal nivå. Detta är lovvärt men långtifrån tillräckligt. Fredrik Reinfeldt har ännu inte infriat sitt löfte från 2011 om att resurserna till kvinnojourerna ska öka. Därför är det fortfarande svårt för kvinnojourerna att göra långsiktiga planeringar för sin verksamhet. Kvinnojourerna behöver kontinuerlig finansiering för att kunna bedriva ett fungerande arbete på lång sikt. I dag drivs verksamheten i projektform och är beroende av tillfälliga satsningar. Mycket av jourernas tid går åt till att ansöka om nya projektpengar. Enligt Riksorganisationen för tjej- och kvinnojourer i Sverige (ROKS) är många av deras medlemsjourer beroende av projektbidrag från olika myndigheter och privata stiftelser för att finansiera sin löpande grundverksamhet. Men myndigheter (t.ex. länsstyrelserna) som fördelar utvecklingsmedel eftersöker ofta nyskapande projekt medan många tjej- och kvinnojourer saknar medel för att garantera kontinuitet i den grundläggande jourverksamheten.

För att ge kvinnojourer runtom i landet goda förutsättningar vill vi införa ett stabilt statligt grundstöd. Det ska fördelas efter hur många som bor i området där jouren finns och beviljas för tre år i taget. Där det saknas en kvinnojour gör pengarna det möjligt att bygga upp en ny. Både ideella och kommunala kvinnojourer får del av stödet som ska vara förutsägbart och långsiktigt. Vi satsar 200 miljoner kronor om året på det nya stödet i vår motion för utgiftsområde 9, 2012/13:So489. För att få del av pengarna ska det finnas kompetens och erfarenhet vad gäller kvinnofridsfrågor. Det ska finnas barnkompetens samt ett skyddat boende med hög säkerhet och god tillgänglighet.

 Undersökningar om mäns våld mot kvinnor

För att kunna se om genomförda åtgärder och insatser för att stoppa mäns våld mot kvinnor fått avsedd effekt bör undersökningar av våldsförekomsten genomföras kontinuerligt. I Finland och Danmark har t.ex. frågeundersökningar som direkt fokuserat på mäns våld mot kvinnor genomförts vid flera tillfällen (Brå:s rapport 2009:12). Sådana serier av undersökningar saknas dock i Sverige, vilket är en stor brist.

Därför bör regeringen ge Socialstyrelsen eller annan lämplig myndighet i uppdrag att kontinuerligt genomföra frågeundersökningar om förekomsten av mäns våld mot kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna

Källa, Riksdagen.se

Det är som vanligt..... De VET OM allt... problematiken osv.... var bristerna ligger etc etc...

Jag förstår inte varför vi bara inte kan LÖSA det???

UTBILDA OCH TÄPP IGEN "HÅLEN"!

Kärlek<3

/Em.


<

  • 0 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229