Det handlar om våra barn... vårt allt.

Undersökning gjord av BRIS

Aktiv psykisk misshandel: Att utsättas för 
verbal tyranni.

Detta är den kanske mest uppenbara formen 
av psykisk misshandel och den görs med hjälp 
av språket och det talade ordet som vapen. Verbal psykisk misshandel beskrivs i 279, eller 24
procent av kontakterna, och är därmed den näst 
vanligaste formen av psykisk misshandel.

Den innebär att nedsättande ord och uttryck riktas 
direkt mot barnet samtidigt som aggression eller 
känslor av förakt och i vissa fall hat förmedlas. 

Detta sker i vissa fall dagligen. Vissa av barnen i 
materialet berättar att de aldrig fått höra något 
positivt eller bekräftande från de vuxna i familjen. Istället blir de ständigt påminda om att de 
gör fel och får utstå negativ kritik för det mesta de 
företar sig, eller ingen feedback alls. Det handlar 
om rejält nedsättande och nedvärderande kommentarer som ofta uttrycker en stor dos förakt. 

Man kallar sina barn för hora, slampa, värdelös, 
ful, fet, för dum, elak, djävla snorunge och säger 
till dem att man önskar att man aldrig hade fått 
dem och att de aldrig blivit födda eller att de var 
18 år så att de kunde flytta hemifrån. Vuxna kan 
tydligt säga att de inte anser att barnen är värda 
att få prata och att de hatar dem.

”Mamma kallar mig gris, jävla ungjävel, dum i huvudet och 
världens elakaste syster.” Vissa föräldrar använder enligt barnen en svordom i varje tilltal. ”De 
hårda orden är mycket värre än när mamma slår”, 
skriver en flicka.

Vid verbal psykisk misshandel använder de vuxna 
systematiskt ord och utryck som är nedsättande 
gentemot barnet. Kraften i uttrycket förstärks 
om de inbegriper generaliseringar med hjälp av 
orden ”aldrig” och ”alltid”, till exempel ”du kan 
aldrig göra rätt” eller ”du gör alltid fel”. Generaliseringarna förstärker effekten av det som sägs 
och den negativa känslan hos barnet blir starkare. 
Det blir då inte enstaka handlingar som kritiseras utan hela barnet underkänns. 

Att utsättas för 
hot och straff:


Den andra kategorin av aktiv psykisk misshandel 
som är direkt riktad mot barnet utgörs av hot och 
straff. I 383, eller 33 procent kontakter, beskriver 
barnen detta (i siffran ingår även bråk, hat och 
aggressioner riktade mot barnet), vilket gör detta 
till den vanligaste formen av psykisk misshandel. 
Man kan ibland skilja hot och straff åt men i flera 
fall är de sammanlänkade genom att de vuxna 
många gånger hotar om att barnet ska straffas. 

Hotet i sig kan också vara ett straff och ytterligare straff verkställs inte om själva hotet fått önskad 
effekt. Hoten kan förmedlas både med och utan 
aggressivitet. Men hoten kan också utgöras av 
själva aggressiviteten och det aggressiva förhållningssättet i form av skrik och bråk som riktas 
mot barnen. Hoten handlar om att bli skickad 
till en fosterfamilj eller bara utslängd, hot om att 
få stryk, hot om indragna rättigheter och till och 
med dödshot förekommer.
 

Straffad:

Barnen förstår inte alltid varför de utsätts för så 
stränga straff. Straffens allvarlighetsgrad står inte 
i för barnen rimlig proportion till vad de har gjort 
för fel.

Straffen verkställs ofta helt överraskande 
för barnen samtidigt som det finns vissa som berättar att de nästan förväntar sig att bli straffade, 
trots att de inte egentligen har gjort något, eftersom straffandet sker systematiskt och har blivit 
ett slags förhållningssätt. Som straff har barnen 
blivit utslängda, misshandlade, blivit utan mat i 
flera dagar, fått sitt liv begränsat, blivit fråntagna 
sina pengar och inlåsta.

Ett inte så vanligt, men 
dock förekommande straff är att utsätta barnet 
för tystnad, ignorera och sluta relatera till det, 
vilket kan pågå i flera dagar i sträck.
 

Skrämd:

Barnen berättar ibland att de har blivit skrämda 
av de vuxna, särskilt när de var små. Det kan 
gå till så att den vuxne ställer sig nära barnet 
och skriker med hög röst, eller gör överraskande plötsliga uppdykanden eller oförutsägbara 
handlingar.

Lite äldre barn berättar att de blivit 
skrämda om att de eller någon annan ska drabbas av hemska saker och dö.

En flicka berättar att 
hennes mamma visar henne otäcka sårbilder från 
läkarböcker trots att mamman vet att flickan 
tycker det är otäckt.

Förödmjukad:


Vuxna förödmjukar sina barn på olika sätt. En 
flicka berättar att hennes pappa spottat på henne, 
en annan om att hennes pappa brukar sträcka 
upp långfingret åt henne i en föraktfull gest, flera 
andra vittnar om att föräldrar pratar nedsättande om dem och hånskrattar åt dem inför andra 
eller läcker förtroenden till andra om sådant som 
barnen inte vill att andra ska veta.

 Livet begränsas:

Det är framför allt flickor med föräldrar från 
andra kulturer som berättar att de lider av den 
stränghet med vilken deras föräldrar och släktingar begränsar deras liv.

Ungdomarna kan förvägras rätten att träffa pojk- och flickvänner, klä 
sig som de vill, vara ute tillsammans med vänner 
de själva valt, gå på bio eller lyssna på den musik 
de vill.

Några ungdomar känner sig intvingade 
i arrangerade äktenskap. Med hjälp av hot och 
straff ser föräldrarna till att reglerna efterlevs.

Aggressioner och hat:

Den stämning som råder i många av dessa barns 
hem präglas av aggressioner och fientlighet, i vissa 
fall hat.

Aggressioner och hat fanns inte med som 
en separat kategori vid den selektiva kodningen, 
utan ingick i kategorin hot och straff vilket gör 
att här inte finns separata siffror.

Vuxna som inte kan hantera sin ilska och frustration utsätter dagligen sin familj för terror. Ordet 
”skrik” förekommer i 161 av kontakterna (tabell 1) och ordet ”skäll” i 44 kontakter. Många 
barn berättar att de vuxna nästan alltid är arga. 
”Mamma blir arg för minsta lilla grej.” Barn beskriver hur deras föräldrar eller i vissa fall syskon 
får anfall av raseri dagligen.

Ett barn berättar 
att till och med hunden blir nervös av pappas 
aggressivitet.
Några barn beskriver hur man kommit in i 
en ond cirkel där barnens psykiska ohälsa driver 
föräldrarna till vansinne, vilket ytterligare förvärrar situationen.

Gräl och bråk:
I vissa familjer grälar man enligt barnen om allt. 
I familjer där det dricks mycket alkohol skriks 
det också mycket. Man verkar ha fastnat i ett 
mönster där konflikter till slut blir det enda sättet 
att kommunicera. Ordet bråk förekommer i 144
av kontakterna och ordet gräl i 9 av kontakterna.
(tabell 1)

Att få skuld och 
orimligt ansvar:


Olika former av skuldpåläggning beskrivs i 118,
eller 10 procent av kontakterna.

Barnen får ofta skulden för allt möjligt.

De vuxna skyller på barnen när det blir bråk. De får också 
höra att det är deras fel att mamma och pappa 
mår dåligt, att familjen har dålig ekonomi eller 
att pappa är arbetslös.

De får skulden för sådant som de inte har gjort och inte har ansvar för, till 
exempel för sjukdomar, olyckor och skilsmässor. 
I familjer där det förekommer mycket konflikter 
dras barnen ofta själva in i bråken vilket spelar 
de vuxna i händerna eftersom de då kan lägga 
skulden för konflikterna på barnen. 

Att vara särbehandlad 
i familjen:

Syskon är ofta väldigt noga med att saker och 
ting ska fördelas rättvist mellan dem och det är 
lätt att som syskon känna att man blivit orättvist 
behandlad i familjen. Det händer nog alla då och 
då.

Men när särbehandlingen sker systematiskt, 
när familjen gett något av barnen en lägre status än övriga då talar man ibland om Askungesyndromet.

Dessa barn får ofta 
skulden för sådant som händer, vare sig de bär 
ansvar för det eller ej, de få dra ett tyngre lass än 
andra när det gäller att hjälpa till hemma, de får 
färre presenter och kläder än övriga syskon och 
de utsätts för större påfrestningar i form av gnäll 
och utskällningar.

De blir inte bara utsatta för 
psykiska övergrepp av sina föräldrar utan även 
av syskonen.

Att tvingas ta orimligt ansvar:


Barn ges ibland så stort ansvar för vissa saker 
att de inte får tid och ork kvar för åldersadekvata aktiviteter.

De beskriver hur de varje dag har ansvar för att lämna och hämta småsyskon 
på dagis, sköta städning, matlagning, tvätt och 
handla eftersom föräldrarna arbetar till sent, är 
sjuka eller missbrukare.

De kan vara så sysselsatta med hushållsarbete att de inte kan börja med 
sina läxor förrän vid niotiden på kvällen när de 
nattat sina småsyskon.

Barn till missbrukandeoch psykiskt sjuka föräldrar tar också orimligt 
stort ansvar för att sköta om sina föräldrar, de 
uttrycker det ibland som att de blir föräldrar till 
sina föräldrar.

Att utsättas för 
fysisk misshandel:

I 301, eller 26 procent av kontakterna, beskriver 
barnen att de utsätts för olika former av fysisk 
misshandel.

Barn kan utsättas för enbart psykisk 
misshandel men om de utsätts för fysisk misshandel så innebär det alltid även en psykisk misshandel.

Barnen beskriver att de blir slagna, puttade in i väggar och ned för trappor, fasthållna, 
upptryckta mot väggar, nedbrottade på golvet, 
dragna i håret och spolade i kallt vatten för att 
de inte ska få blåmärken när de sedan blir slagna. 
Ibland kan de inte gå till skolan på mer än en 
vecka eftersom de har så tydliga blåmärken.

Att utsättas för 
sexuella övergrepp:

I 125, eller 11 procent av kontakterna, beskriver 
barnen att de utsatts eller fortfarande utsätts för 
sexuella övergrepp eller ofredanden.

Ett sexuellt 
övergrepp innebär alltid även ett psykiskt övergrepp.

De sexuella övergrepp som beskrivs äger 
rum i skilda sammanhang. Mest frekvent är att det händer i hemmet och 
de mest frekventa förövarna är biologiska pappor 
och därefter styvpappor. Men det finns även ett 
antal flickor som beskriver regelbundna sexuella 
övergrepp som de utsätts för i sina samboförhållanden.

De beskriver pojkvänner som hotar, 
misshandlar, våldtar och förnedrar dem.

Några 
beskriver också att de blivit inlåsta.

Det förekommer beskrivningar av hur män i 
familjer utnyttjar barnen sexuellt, varefter barnen skär sig för att döva sin inre smärta, något 
som gör förövarna upphetsade, varpå de hjälper 
barnen att skära sig och ser till att skärsåren blir 
ännu djupare än barnen tänkt sig.

Att bli mobbad:

Det är ingen tvekan om att mobbning ofta är 
psykisk misshandel. Den orsakar stor psykisk 
smärta och ofta långvarigt lidande för de drabbade barnen.

Deras förtvivlan förstärks av att både 
föräldrar och skolpersonal ofta nonchalerar dem 
när de söker hjälp.

Den mobbning som beskrivs 
av barnen är ofta grov och systematisk. Barnen 
blir kallade för nedsättande uttryck, tvingade att 
säga förnedrande saker om sig själva, hotade till 
livet, inlåsta på toaletterna, slagna och förföljda. 
Mobbning fanns inte med som en separat kategori vid den selektiva kodningen, därför finns 
här inga siffror. 

Passiv psykisk misshandel:

Begreppet emotionell omsorgssvikt beskriver 
brist på och avsaknad av positivt och konstruktivt bemötande i relationen mellan förälder och 
barn. Barnen får inte tillräcklig känslomässig nä-
ring i form av närhet, kärlek, uppmärksamhet, 
bekräftelse, stöd, positiv feedback och gränser. 
I 426, eller 37 procent av kontakterna, beskriver 
barnen detta. 
När barnen beskriver brister i den emotionella omsorgen gör de det ofta utifrån någon 
slags insikt om vad de borde ha fått men som 
uteblivit. De känner avsaknaden och märker av 
tomrummet som uppstår där omsorgen skulle ha 
funnits. Vissa berättelser antyder att föräldrarna 
haft svårigheter från början med att knyta an till 
sina barn.
Vi ser att det ofta förekommer även emotionell 
omsorgssvikt när det förekommer psykisk misshandel, det ligger på något sätt strukturen hos 
fenomenet psykisk misshandel, att man inte 
kan ge barnet den känslomässiga omsorg som 
det behöver.

Som framgått av definitionen av 
begreppet emotionell omsorgssvikt tidigare, kan 
man betrakta emotionell omsorgssvikt som det 
primära tillstånd som gör det möjligt att även 
utsätta barn för psykisk misshandel.

Vi ser att det 
ibland stannar vid detta primära tillstånd, dvs. 
barnet utsätts inte dessutom för aktiv psykisk 
misshandel.

Att ingen bryr sig:


Barnen uttrycker ofta den bristande emotionella 
omsorgen som att ”ingen bryr sig”. Om man grå-
ter så kommer ingen och tröstar, om man är ute 
sent är det ingen som vill att man ska komma 
hem och om man skadar sig eller blir sjuk så är 
det ingen som tycker synd om en.

Det berättas om föräldrar som jobbar så mycket att barnen nästan aldrig träffar dem och om föräldrar som lämnat sina barn och flyttat någon annanstans, tonårsföräldrar som abdikerat eller föräldrar som gett upp tidigt i barnens liv. 

Föräldrar sviker barnen genom att inte ringa när de har lovat eller 
inte komma och titta när barnen tävlar i någon 
idrott trots att de lovat komma.
Den förälder som inte själv utövar den fysiska 
eller psykiska misshandeln men ser på utan att 
ingripa orsakar med sin passivitet en skada hos 
barnet. Bristen på civilkurage och bristen på lojalitet med barnet upplevs av barnet som ett svek.

Att inte få hjälp eller stöd
Till den emotionella omsorgssvikten hör också 
de berättelser där barn beskriver traumatiska 
händelser och kriser som de upplevt, men som 
de inte fått hjälp att bearbeta.

Det kan vara att en betydelsefull person, kanske en förälder dött, 
barnet har varit med om en olycka eller någon 
annan omtumlande upplevelse som långt efteråt 
fortfarande ger dem ångestanfall, krampanfall 
och flashbacks.

Den livskris som en skilsmässa 
innebär för ett barn, kan de också bli lämnade 
ensamma med att försöka hantera.

Bristen eller 
avsaknaden av hjälp med krishantering och hjälp 
att hantera och bearbeta det inträffade gör att 
barnen inte kommer vidare i läkningsprocessen 
utan uppvisar reaktioner som går utöver vad som 
kan betraktas som normala krisreaktioner. 

Att pressas:

Bland berättelserna finns några exempel på barn 
som mår dåligt och till exempel drabbas av ätstörningar som ett resultat av att föräldrarna pressar 
dem för hårt i olika idrotter.

De får kroppsliga skador och försöker förmå föräldrarna att förstå 
att de inte orkar träna och tävla så mycket. Då 
kan de få höra att de är lata och på olika sätt bli 
pressade att fortsätta trots att de inte vill längre. 

Föräldrarna ger uttryck för egna önskningar om 
att barnen ska bli framgångsrika inom sin idrott 
men förmår inte vara lyhörda för barnens behov. 

Det finns också exempel på barn som mår dåligt 
och känner stress över att föräldrar pressar dem 
för hårt och ställer för stora krav på skolprestationer.

Pojke 15 år:

”Visst, hon slår mig inte eller något sådant, 
men hon verkar inte bry sig, även om hon gör 
det. Typ om jag säger någonting om det att 
pappa slog mig, hon vet om det för hon såg 
själv på, så verkar hon liksom inte alls bry sig. 
Skulle jag vara mamma skulle jag ha skrikit argt 
på pappa som gjort det och typ anmäla…men 
inte hon.”

Pojken lever med en pappa som slår både honom och hans mamma. Mamman är avtrubbad av den psykiska misshandel som är ständig i familjen.

Sonen känner att mamma sviker.

Alldeles för ofta går det alltför långt innan kvinnan kommer ur mannens "grepp" då man som kvinna ofta utsätts för hot och en tillintetgörande psykisk misshandel dagligen och mycket frekvent. Dessa kvinnor får aldrig vara ifred utan matas med denna hjärntvätt hela tiden...

Vanligt är att kvinnan även utanför hemmet matas med sms, telefonsamtal osv... Hon får inte en chans att "vakna".

Hos ungdomar som lever i ovanstående situation är det vanligt att man skadar sig själv för att bli av med frustrationen över sin existens, att man flyr utan mål el tar till droger.

Med det är oftast ungdomarna som berättar för en utomstående.... när de inte går att skrämma till tystnad längre....

Men då har de redan levt i det i många många år.

 

Det är våra barn det handlar om.

Kärlek<3

/Em.


<

  • 291 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229