Det ÄR som du tror.... Det ÄR fel.

Jag har fått många frågor idag... och de flesta har handlat om HUR jag förstod att jag var tvungen att lämna.

Ja... Hur förstår man det? Alldeles för många hinner aldrig förstå innan det är för sent. Det behöver man ju bara följa med i nyhetsflödet för att förstå.

Jag har inget bra svar. 

När jag och mitt ex fått vårt första barn blev jag djupt nedstämd... Den där "tredagarsgråten" tog aldrig slut och  eftersom jag ständigt blev mässad för om hur felet låg hos mig och hur störd jag var så sökte jag till slut upp läkare för att utreda om en depression kunde ligga till grund för mitt mående.

Jag minns att läkaren bla frågade mig hur jag hade det hemma och i min relation. Jag svarade att det var "stormigt" och lite upp och ner.... men då läkaren inte ställde några följdfrågor så berättade jag inte heller mer... och det hade jag nog i det läget inte gjort ändå.

Jag fick hur som helst utskrivet anti-depressiv medicin som skulle ta udden av allt negativt jag kände.

När jag var medicinerad så minns jag att jag befann mig i ett jämnt ingenting på ngt sätt. Ingenting var roligt men jag fann mig acceptera det negativa som var ständigt pågående och efter ett tag så lärde jag mig även att flyta med i kaoset.

Sa HAN att det inte var så farligt så gick jag liksom med på att det var som han sa... Inte så farligt. 

Det som tidigare gjort ont gjorde inte längre så ont... och medicinen lade en slöja över såväl psykiska som fysiska påhopp.

Den förstärkte verkligen den förnekelse som i princip alla kvinnor som befinner sig i en liknande situation praktiserar.

Men i alla fall....

Jag blev gravid igen och då även tvungen att sluta med medicinen... vilket jag velat länge men HAN lyckades övertala mig om att jag behövde den.

Sakta men säkert började jag vakna... allt mer under graviditetens gång.... Tills den dagen jag med hjälp av en psykolog, en kvinna ifrån kvinnojouren mfl insåg att jag dels var hur frisk som helst OCH att det som pågick hemma var allt annat än ok... än mindre normalt... och faktiskt direkt farligt.

Resten vet ni ju.

Men jag minns ett tillfälle.... INNAN vi ens flyttat ihop.... Då jag kände den där ilningen i magen som sa "detta är fel", "SPRING". Men jag lyssnade inte för jag var redan ärrad sedan tidigare och inte stark nog att lita på min egna känsla.

Lita på den känslan.... Lita ALLTID på den känslan. 

Det spelar ingen roll vad han säger... DU har rätt. DIN känsla ÄR rätt.

All styrka till er kvinnor som brottas med era känslor ikväll....

Kärlek<3

/Em.
<

  • 238 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229