Hej igen!
Nu har det gått ett tag sen senast. Och ni har missat mycket, det kan jag lova... I skrivande stund är det fredag kväll den 20e juli, men när jag publicerar detta har jag inte bestämt mig för än. Helt ärligt är det lite läskigt. Kanske mest för att JAG blir "det svarta fåret" och för att alla (mer eller mindre bekanta) i denna lilla stad har åsikter. Det finns alltid någon som ska tycka eller säga sig "veta" något och det komiska är att dessa ofta är långt ifrån originalberättelsen. SÅ därför ska jag klarna upp det här nu, INNAN konstiga teorier och antaganden får en chans att ta fart eller uppstå.
Jag och William har valt att gå isär. Och ja, det var jag som tog upp det med honom först. Den senaste tiden har jag känt att förhållandet inneburit fel saker och att fokuset hamnat på andra saker än våra känslor för varandra. Det har vart mycket (och många) diskussioner om att ta pauser, men istället har vi försökt rädda upp det, gång på gång. Och att behöva "rädda" ett förhållande några gånger i månaden håller ju inte i längden. När tankarna kommit har jag försökt tänka att jag bara tillfälligt överdriver, för alla säger ju att vi är så duktiga? Min släkt ÄLSKAR William, vi är duktiga i skolan, är så mogna som förlovat oss, att han flyttat hit osv. Så med dessa tankar i bakhuvudet, en stödfika på stan och en fin bild på Instagram har livet fortsatt rulla på tillfälligt. (Självklart uppskattar jag att han lägger tid på mig osv, MEN ni kommer förstå snart.)
Förstår ni inte problemet än? Jag har tänkt mer på hur vårt förhållande ser ut och upplevs utifrån än hur jag (och William såklart) mår I vårt förhållande. Pirret finns inte kvar på samma sätt, inte på sättet det borde finnas kvar på efter två år heller. Och hela grejen med att ständigt behöva visa upp oss som ett par är mer jobbigt och ansträngt än härligt. Eftersom jag är en riktig googlare har jag givetvis googlat cirka ALLT och lite till om det här. Resultatet blev att jag hittade en bra text som beskrev hur det är två olika saker att vara BEKVÄM i förhållandet eller lycklig. "Är jag glad och nöjd i mitt förhållande eller är jag bara för bekväm för att orka göra någon förändring?" Ungefär det tog texten upp och efter det började tankarna snurra mer.
Jag och William är ett jättebra team, MEN jag vill inte ha ett förhållande med honom på det sättet längre. Det har som sagt övergått till fokus på helt fel saker och numera handlar det mest om att jag automatiskt har rättigheterna (och förknippas) med Williams framsteg och saker han själv jobbat hårt med för att åstadkomma. "Åh vad duktigt att han jobbar så mycket och har så bra betyg i skolan." Den har jag till exempel hört av min studievägledare när JAG skulle dit för att prata om MIG och MIN skolgång. Liksom ja han är duktig, inga tvivel på det. MEN frågor om OSS, som par, existerar inte ens. Jag vill inte ta åt mig av någon annan persons framgångar och jag hade inte själv velat att någon tar åt sig av mina heller. Egoistiskt? Kanske, men William förstår hur jag menar och det är det viktiga. För det här handlar om OSS, inte vad någon annan kan råka uppfatta fel.
Vi kommer fortsätta umgås, för vi är ju ändå varandras närmaste vän, och vi ser inga problem i det. Vi får vara två separata människor, med separata utvecklingar och framgångar, utan att automatiskt förknippas med den andra. Ända skillnaderna blir egentligen att vi slipper de delarna som skavt på oss och att vi inte längre har ett romantiskt förhållande. Och VARFÖR måste det förknippas med någonting negativt att vi gjort slut? Enligt mig är det bara bra egentligen, även fast det självklart är jobbigt och en stor omställning. Om det inte hänt nu hade vi kanske fortsatt skava, och blivit skavna på tills vi inte klarar av varandra, Och då hade ALLT vart borta, inte bara de romantiska delarna som vi klarar oss utan. Han är en stor del av hela min släkts liv, mina småsyskon och vänner, så varför skulle en ring och några pussar färre (noll alltså) automatiskt innebära att han försvinner från mitt och mina näras liv? Till exempel: mina föräldrar är inte tillsammans, men dom är ändå bra vänner. Antagligen hade det sett annorlunda ut om dom inte hade just barn tillsammans, MEN det jag ville få fram var just den delen att man kan ingå i en annan människas liv trots att man gjort slut. Mina småsyskon kommer ändå kunna leka med William, vi kommer kunna fika hos min mormor och morfar med samtalsämnen som Williams jobb, ta en fika efter skolan och prata om livet, OCH SÅ VIDARE. (Självklart tänker jag detsamma om hans släkt, men avståndet försvårar det lite.) Längre fram är omöjligt att veta (med tanke på eventuella nya förhållanden från någons sida osv) men så är "planen" just nu. Är det svårt för någon att acceptera eller ta in? Jag kräver det inte, men så ligger det till och nu vet ni det.
Och en snabb förklaring angående mina sociala medier; nu framöver kommer det fokuseras på mig (egoistisk igen, ja) och saker som gör mig glad. Inget mer förfinande av min och Williams relation. Datumet i profilen kanske redan är borta när jag publicerat detta, eller försvinner kort efter jag tagit modet till mig att dela detta inlägg, och bilderna på William kommer vara kvar. Med tiden sjunker dom ändå i flödet, och för att undvika oklarheter och dessa typiska teorier om att någonting hänt mellan oss kommer dom finnas kvar. Han existerar ju ändå och jag tror inte det är någon chock för mina följare mig på Instagram att jag vart i ett långt förhållande. Det vet dom mest troligt redan och sådant kan hittas minst lika lätt på tex Facebook ändå.
Sååå nu vet ni och jag hoppas att ni kan se det på ett någorlunda rättvist sätt, men jag kan bara försöka förklara hur det känns ur mitt eget perspektiv. Allt detta är relativt nytt och det är mycket att smälta för oss båda. Så snälla respektera detta och prata inte skit. Fråga isåfalll istället om ni undrar någonting eller om några oklarheter finns. Ha en bra dag så hörs vi snart igen! //Emelina
