Hjälplös, skärrad och ett samtal till 112


I torsdags fick vi uppleva den värsta rädslan vi någonsin känt, och med det ett samtal till 112 och ambulansfärd till akuten.
FY. Det är det värsta jag varit med om..


Jag tar det från början så ni förstår vad jag pratar om. På eftermiddagen i torsdags hade jag, Paulina och Milo kommit in efter att ha tagit en promenad ute i friska luften. Jag passade på att duscha av mig (som man knappt hinner med annars om dagarna) och lät Paulina sitta och leka tillsammans med en glad liten kille i vardagsrummet. En sak som jag hade lagt märkte till var att Milo hade ätit väldigt dåligt under dagen och borde egentligen vara väldigt hungrig - men ikke, han var så nöjd ändå. Hur som helst, vid 15 tiden slog vi oss tillsammans ner vid köksbordet och jag hade Milo sittandes på bordet, och från ingenstans kom en rejäl spya ut från honom. Redan då fick både jag och Paulina en konstigt känsla i kroppen, då Milo som aldrig brukar kräkas precis hade dragit en rejäl kaskadkräkning, men vi torkade upp den och bytte kläder. Jag ville avvakta med att ringa 1177 tills vi märkte ifall det hände något mer.

Det tog inte lång tid innan nästa spya kom upp.. Jag och Paulina tittade på varann och kände att det här var något annat än vanliga "bebiskräkningar". Jag vet inte om jag nämnt det på bloggen, men i måndags var jag och Milo till hälsocentralen för att lämna ett urinprov då vi funderat på ifall han haft urinvägsinfektion på grund av starkt doft i blöjorna. Proverna var negativa men visade på pyttelite blod i urinen, något vi dock inte behövde oroa oss över enligt läkarna. Men, hönsmamma som man är blev man i torsdags såklart ändå orolig över njurbäckeninflammation (komplikationssjukdom på urinvägsinfektion) då symptom för det är, utöver symptom för urinvägsinfektion, kräkningar, blod i urin, försämrad aptit - precis som Milos symptom då var.

Jag ringde ungefär 20 minuter efter första kräkningen till 1177 för rådgivning, men under kötiden (som endast var 5 minuter) blev Milo sämre, han fortsatte spy och blev väldigt snabbt dåsig och medtagen. Men, det värsta kom när jag pratade med sköterskan då Milo (som då var i Paulinas famn) blev nästintill okontaktbar, kritvit, blå om läpparna och lealös. Jag sa snabbt att han blev sämre och då la vi på för att låta mig ringa 112. Mitt hjärta höll på att ramla ur kroppen, jag visste knappt vart jag skulle ta vägen då mamma och pappas annars glada och spralliga kille inte alls var sig lik. Paulina försökte hålla Milo vaken under tiden jag pratade med 112. Dom skickade ambulans direkt och strax därefter la vi på och jag ringde Daniel för att få hem honom så snabbt som möjligt. I väntan på hjälp fick jag min älskade Milo i famnen igen och Paulina sprang ut till vägen för att visa ambulansen rätt. Jag är så lättad över att jag inte var själv hemma när allt hände, vet inte hur jag hade reagerat då. Det kändes som att det landade ett sorts lugn över både mig och Paulina för att man faktiskt var två och kunde hjälpas åt.

När ambulanspersonalen kom så gjorde dom en snabb bedömning och vi plockade ihop det mesta att ta med till sjukhuset och fick sätta oss i ambulansen. Daniel skyndade sig från jobbet och mötte upp oss inne på akuten och Milo, som fortsatte kräkas några gånger i ambulansen, verkade må lite bättre när vi tillsammans med Daniel lugnade ner oss i ett patientrum på sjukhuset. Dock stod det inte på förrän han visade samma symptom igen, blek, frånvarande, nu diarré också och på väg till samma lealöshet som tidigare. Vi fick snabbt plocka på oss alla våra saker och byta rum då läkarna nu såg vad vi fick uppleva hemma (även det jag och Paulina fick se hemma var 10 gånger värre än det på sjukhuset). Ett gäng sjuksköterskor och läkare från olika avdelningar kom för att titta på honom och ta massa prover.

Tillslut hade dom tagit de prover som behövdes och alla värden var normala, men han hade efter alla kräkningar/diarréer blivit rejält uttorkad, så farligt uttorkad att han knappt hade någon ork kvar i kroppen.. Milo fick vätska genom infarten dom satt på hans lilla fot, och han blev efter ett tag rosigare i huden, kräkningarna lugnade sig och han kunde få slappna av och sova utan att vi skulle känna någon rädsla över att förlora honom.

Vi blev kvar till dagen efter på sjukhuset och Milo fick dropp och övervakning hela natten. Redan på natten började vi få tillbaka vår glada lilla kille, om än tröttare än vanligt. Jag försökte amma på som vanligt och Milo ville äta och kunde sova helt okej, förutom en sväng då han blev (till vår förvåning) väldigt pigg och vi försökte underhålla honom med lite leksaker. Han älskar att sitta på Daniels axlar, så självklart fick det bli en aktivitet under natten för att göra honom lite glad. Jag är så fascinerad över hur fort han kom tillbaka från att ha varit helt uttorkad, blek och medtagen - han är stark vår lilla kille.


Under morgonen gjordes några undersökningar, det togs prover och vi fortsatte att vila, amma, leka och sova tills att läkaren kom runt 10 och gjorde en sista undersökning. Hon sa då att det var okej för oss att åka hem och fortsätta vila på hemmaplan. Milo var redan då betydligt piggare, han skrattade, ville stå upp, hoppa och pilla på allt, så vi höll med om att vi kunde åka hem och vila. Dom nämnde såklart att vi skulle komma tillbaka om han inte ville äta, fick samma symptom igen eller något annat hände. Han är så starkt och modig vår lilla kille - tänk att det hade blivit sån skillnad i hans mående på bara några timmar.

Läkarna tror på magsjuka, vilket är märkligt då ingen i vår närhet varit magsjuk. Jag, nojiga mamman, kommer dock vilja undvika avokado då han en timme innan kräkningarna fick i sig lite avokado och var innan det pigg och glad (även han hade haft mindre aptit på dagen). Jag nämnde såklart avokadon för läkarna men dom trodde ändå på magsjuka. Om det nu var magsjuka som drabbade vår älskling, så är jag rejält rädd för eventuella framtida magsjukor. Milo gick på typ en halvtimme från att vara glad till att bli helt blek och okontaktbar, att uttorkning på grund av magsjuka kunde gå så fort hade jag inte en aning om..

Så, för att avsluta det här superlånga inlägget så vill jag säga att vi mår bra. Vi är hemma och myser, leker och skrattar som vanligt igen. Men det har nu landat en rädsla i mitt hjärta som aldrig kommer försvinna, en rädsla över att allt är så skört. Att se vår lilla skatt, vårat lilla mirakelbarn som vi så länge kämpat för, bli helt lealös och blek, att känna en rädsla över att det är sista gången jag skulle få krama honom i livet - nej fy. Nu börjar jag gråta av att ens tänka så, men det var precis dom tankarna som gick genom mitt huvud när jag såg hur Milo mådde. Och den rädsla i rösten jag hörde att Daniel fick när jag ringde honom - hemskt.
Det här ska ingen någonsin behöva uppleva.

Ta hand om er, krama varandra lite extra och njut av varandras sällskap.


With love
-E

#bestofnouw #viktigt #tahandomvarandra

Gillar

Kommentarer

candy95
candy95,
Men gud va tur att allt gick bra!❤️❤️
nouw.com/candy95
aylalinnea
aylalinnea,
❤️❤️❤️❤️❤️❤️
nouw.com/aylalinnea
VeraMera
VeraMera,
Evigt tacksam allt gick bra, mormors älskade lilla pigga kille ❤❤❤❤❤