Under min graviditet såg jag ofta en tjej som var ute och gick med sitt nyfödda barn. Men herregud, hon är ju ute och går hela tiden. Försöker hon tappa alla bebiskilo redan, tänkte jag. Känner hon sig så stressad? Måste jag med gå så mycket så att jag får tillbaka min gamla kropp snabbt?

Jag kände redan stress för jag trodde aldrig att jag skulle orka ut och gå som man ser alla andra mammor göra på sociala medier osv. Det hade såklart inte varit något fel om den här tjejen valde att vara ute och gå för att hon ville gå ner i vikt MEN jag har insett att allting inte alltid behöver vara som det ser ut.

Jag är ganska så ofta ute och går med Alice i barnvagnen och det har aldrig någonting att göra med att jag ska träna. Däremot är det ganska så skönt ibland men den största orsaken till mina promenader handlar oftast om sömn. Alice behöver sova. Nu har jag haft turen (eller hur man vill se på det) att hon alltid har somnat vid bröstet men att somna henne i vagnen är alltid väldigt smidigt. Det går snabbt. Inget gnäll. Inget bök. Hon sover mycket bättre ute i den friska luften och jag behöver inte anstränga mig så värst mycket förutom att flytta fötterna framåt. Min rygg är helt död efter allt bärande så jag väljer hellre en promenad framför att stå och vagga henne till sömns.

Kanske var det så att det lilla barnet jag brukade se bara somnade av att bli vaggad eller körd i vagnen. Allting är inte alltid så fancy som det ser ut på sociala medier osv och det är viktigt att poängtera och tänka på då och då. Vi alla gör bara vårt bästa och det som är bäst för oss och våra barn.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Här ekar det tomt mellan inläggen... jag har några inlägg på hjärnan men måste bara få tiden att sätta mig och skriva ner dem också.

Hur som helst, nu har Alice funnits lika länge utanför magen som innanför. Igår blev hon nio månader. Nu kryper hon på och vi måste skynda oss att barnsäkra alternativt hålla koll på henne 24/7 för hon ska vara överallt. Hon älskar att stå upp och blir så stolt när man berömmer henne (ser det ut som ialf - jag vet inte hur mycket en bebis i den åldern förstår). Hon går gärna ett par steg också om man håller henne i händerna och har klarat av att stå i 2-3 sekunder själv. Två tänder har hon fått också och hon är ju sååå söt nu när de har kikat upp. Liknar allt mer ett barn än en bebis.

När det kommer till sömnen så hade hon en riktigt jobbig period som gjorde mig till en zombie. Jag orkade inte med så lite sömn. Det var liksom droppen efter åtta månader utan en hel natts sömn. Längtar så mycket efter att få gå och lägga mig och sova tills jag vaknar. Nu sover hon ialf lite bättre men det är väldigt mycket snuttande på natten. Jag är inne på femte dagen utan amning på dagtid vilket inte har varit något problem alls. Att sluta nattamma kommer nog dock ta ett tag och jag fruktar det lite samtidigt som jag hoppas på att hon kommer sova mycket bättre när hon har vant av sig vid det. Vill gärna inte nattamma när jag börjar jobba igen i maj...

Likes

Comments

Här kommer en utvecklingsupdate, mer exakt, en åtta månaders update. Min lilla fina har nu levt i åtta månader (och fem dagar). På tal om åtta månader så har jag hört att det kommer en väldigt tydlig fas och den har jag märkt av här hemma. Alice har aldrig sovit hemskt på natten men inte perfekt heller. Däremot är det väldigt mycket snurrande nu. Jag har även börjat märka av att hon blir ledsen ibland när jag lämnar rummet. Samtidigt som man blir lite mallig innerst inne av tanken på att ens barn tycker om en så mycket så är det såklart väldigt jobbigt. Som tur är så går allting sånt här över och jag tror heller inte att vi är på toppen av fasen ännu så jag har nog mer att vänta.

Inget krypande ännu men sätter man henne på golvet så sitter hon inte kvar. Hon lutar sig fram och ställer sig på ett knä. När hon ligger på magen så snurrar hon runt och backar och har sig. Hon har även blivit väldigt stark i benen och står så fint medan hon håller i sig i till exempel soffkanten. Vi har också märkt av att hon verkligen kan härmas. Ibland får hon för sig att spänna sig och se riktigt arg ut(?), haha. Min BVC-sköterska trodde det var ett sätt att visa känslor på, att de är upprymda. Om jag spänner mig likadant framför henne så börjar hon skratta och gör likadant. Så härligt!

På tal om BVC så har hon ju också blivit vägd och mätt efter två månader. Nu väger hon på ett ungefär 8080 g (över åtta kilos gränsen! - får gärna gå över nio så jag kan köpa ny bilbarnstol). Hon hade även växt sig till 68 cm.

Likes

Comments

Jag känner ofta att jag måste påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag är som är där jag är idag. Att jag ska vara tacksam för att jag mår bra idag. Därför skäms jag över tanken som jag ibland tänker. Att sakna att må dåligt.

Självklart så saknar jag inte känslorna jag hade under tiden jag mådde dåligt. Jag saknar inte att gå runt med ständig ångest, att känna mig värdelös, att känna att jag inte har någonting att leva för. Jag vill aldrig känna så igen, såklart. Jag menar, jag hade inte ens min värdighet kvar. Jag hade tappat bort mig själv. Jag hade ingenting mer att förlora och det var på ett sätt väldigt tryggt att känna så. Jag var inställd på att livet inte var för mig. Jag skulle nog aldrig få vara sådär lycklig som alla andra var. Jag hade accepterat det. Det var min trygghet. Jag var aldrig rädd för att må sämre än vad jag redan gjorde. Jag kunde bara må bättre och det gör jag idag. Jag mår bättre nu än jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag har fått en underbar dotter. Jag har verkligen någonting att leva för nu och det är just det som skrämmer mig.

Nu är jag trygg på ett helt annat sätt men jag är så fruktansvärt rädd. Tryggheten i lycka är inte lika stor. Det kan slå över vilken dag som helst. Du vet aldrig vad som händer imorgon. För det känns inte som att det är okej att få vara lycklig en längre tid. Det känns orättvist. Livet är inte bara bra och vilken sekund som helst händer något som gör att du mår lite sämre igen och det skrämmer mig. Jag är så tacksam för livet jag lever idag men så rädd. Jag vet hur dåligt man kan må. Jag har varit där och jag vill inte dit igen. Jag har allt att förlora nu.

Likes

Comments

I samma stund som 2017 slog över till 2018 var det som att en bubbla sprack. Första dagen av det nya året var som att vakna ur en dröm. Ångesten smög sig på. En känsla som jag inte har känt av på länge (evigt tacksam!). Jag tror jag insåg någonting. Jag tror jag insåg att livet är verkligt. Livet är inte en dröm.

2017 var ett år med bara fokus på min fina tjej. Jag fick gå hemma och bebisgosa. Jag fick uppleva så himla många fina stunder tillsammans. Jag fick bara vara. Allting var tryggt.

Vad kommer hända nu? Jag kommer att börja jobba och hjälp vad den tanken skrämmer mig. Det känns som att jag kommer att gå miste om halva mitt barns liv. Min älskling kommer att börja på dagis och sen då? Ska livet bara flyta på? Vad ska vi göra sen?

Under 2017 har jag vetat att jag ska vara hemma med mitt barn. Nu vet jag inte längre vad framtiden har att erbjuda och på något sätt skrämmer det mig lite.

Likes

Comments

Hej och hå, här ekar det tomt. Egentligen är det nog inte så många som tänker på det men ibland är det roligt med en liten update även för min egen skull. Att lägga ner lite tid på att reflektera över livet kan vara bra då och då.

Det har hunnit bli nytt år. 2018. Alice var med och firade in tolvslaget med oss, lilla nattugglan. Kämpar med att försöka få in en rutin om dagarna som gör att hon kommer i säng tidigare. Vi har en kvällspigg tjej som aldrig har somnat tidigare än klockan nio. Vanligtvis somnar hon runt 22-23 och då är jag helt slut.

Jag har börjat somna henne i selen istället för vid bröstet just för att lära mig när hon är trött och när hon är hungrig. Vi har börjat ge Alice mer mat men herregud, det är inte lätt ska jag erkänna. Hur mycket mat behöver hon? Ska jag tvinga i henne mat om hon inte vill ha? Ska jag trappa ner på amningen nu? Vad ska hon äta? När ska hon äta? Dagarna handlar för det mesta om hennes sömn och mat nu för tiden. Den där tiden när amningen ska övergå till riktig mat är inte helt enkel. Kom gärna med tips!

Likes

Comments

Att åka på familjeutflykter med min alldeles egna familj, som jag själv har valt och skapat, har jag drömt om. Att få se lyckan i barnens ögon när man hittar på roliga saker. Det behöver inte vara långa resor till andra länder. Ibland räcker det med en bilfärd till Kosta Outlet.

Alice kanske inte förstod så mycket av just den här resan men så nyfiken hon var. Hon satt så snällt och lugnt i vagnen och tittade på alla människor som strosade förbi. En helt underbar dag hade vi igår och jag ser verkligen fram emot alla kommande utflykter som vi ska hitta på. Vår lilla familj.

Likes

Comments

Sju månader blir min lilla fis idag. Närmre ett år än noll, hur sjukt är inte det då? Jag måste säga att jag älskar denna tid. Hon tar sig inte framåt riktigt ännu så jag behöver inte springa runt som en galning utan kan sitta och mysa med henne i famnen. Däremot är hon ingen liten plutt som är nöjd med att ligga still och bara titta. Hon leker och hon kommunicerar. Hon skapar sig mer och mer en egen personlighet. En väldigt nyfiken tjej skulle jag säga och en helt underbar sådan.

Likes

Comments

Hej på er! För det första kan jag inte ens fatta att vi är i december och att det redan är lucia idag. Alices första lucia skulle självklart firas med en luciaturné med världens sötaste lilla tärna.

Vi var och överraskade både mina far- och morföräldrar med lite lussande och så glada de blev! Det är en sak jag verkligen uppskattar nu när jag har fått barn. Att ha sina föräldrar och släkt nära. Att få ge Alice nära relationer till sin familj. Det är ovärderligt. Tänka sig vad ens inställning till var man ska bo i världen kan förändras när man får barn.

Likes

Comments

Jag älskar den här texten och tycker alla borde läsa den!❤️

How to talk to your daughter about her body, step one: Don't talk to your daughter about her body, except to teach her how it works.

Don't say anything if she's lost weight. Don't say anything if she's gained weight.

If you think your daughter's body looks amazing, don't say that. Here are some things you can say instead:
"You look so healthy!" is a great one.
Or how about, "You're looking so strong."
"I can see how happy you are -- you're glowing."
Better yet, compliment her on something that has nothing to do with her body.

Don't comment on other women's bodies either. Nope. Not a single comment, not a nice one or a mean one.

Teach her about kindness towards others, but also kindness towards yourself.

Don't you dare talk about how much you hate your body in front of your daughter, or talk about your new diet. In fact, don't go on a diet in front of your daughter. Buy healthy food. Cook healthy meals. But don't say, "I'm not eating carbs right now." Your daughter should never think that carbs are evil, because shame over what you eat only leads to shame about yourself.

Encourage your daughter to run because it makes her feel less stressed. Encourage your daughter to climb mountains because there is nowhere better to explore your spirituality than the peak of the universe. Encourage your daughter to surf, or rock climb, or mountain bike because it scares her and that's a good thing sometimes.

Help your daughter love soccer or rowing or hockey because sports make her a better leader and a more confident woman. Explain that no matter how old you get, you'll never stop needing good teamwork. Never make her play a sport she isn't absolutely in love with.

Prove to your daughter that women don't need men to move their furniture.

Teach your daughter how to cook kale.

Teach your daughter how to bake chocolate cake made with six sticks of butter.

Pass on your own mom's recipe for Christmas morning coffee cake. Pass on your love of being outside.

Maybe you and your daughter both have thick thighs or wide ribcages. It's easy to hate these non-size zero body parts. Don't. Tell your daughter that with her legs she can run a marathon if she wants to, and her ribcage is nothing but a carrying case for strong lungs. She can scream and she can sing and she can lift up the world, if she wants.

Remind your daughter that the best thing she can do with her body is to use it to mobilize her beautiful soul.
~ Sarah Koppelkamu

Likes

Comments