Den 10 feb hissade vi äntligen segel och seglade av från Mindelo, Kap Verde, efter 3,5 veckor för att korsa Atlanten.

Vi har varit här för att laga vårat roder som satt löst, även riggen har bytts ut.

Jag kände redan innan vi lämnade hamnen att mantåget satt löst, det var lite slappt.

Ingen reagerade över det utan vi tänkte att det kanske berodde på att riggen var spänd annorlunda nu.

Fruktnätet sprack strax efter att vi lämnat marinan och vi han precis rädda all frukt från havet.

Det blåste på rejält ute på havet med vindar upp emot 48 knop. Detta medförde även ganska rejäla vågor.

Bröderna kröp in i båten för att spana på rodret så att det satt som det skulle, tyvärr insåg det att det fortfarande inte satt fast så bra som de ville att det skulle göra…

Riggen var inte heller den så spänd som vi ville. Det främre staget var väldigt löst och trycket av vinden på genuan gjorde att de såg ut som en banan.

Vi kände ändå att vi fixar detta så vi sökte skydd på läsidan av Santo Anto för att kunna fixa dessa problem.

Vi ville verkligen fortsätta. Vända om kändes så fel.

Nu inser vi även att ett fäste till peken har gått av, det är därför mantåget är slappt.

Någon kanske försökte säga oss något…

Det här var våran enda chans att faktiskt vända om för att åtgärda problemen. Nästa stopp är Barbados 2-3 veckor bort.

Vi insåg att det var att riskera lite för mycket att faktiskt fortsätta. Det är ändå våra liv vi spelar med.

Händer något så är vi väldigt ensamma där ute på Atlanten.

Medans vi funderade på hur vi skulle göra så dök det upp ett stort gäng valar upp och simmade väldigt nära båten, några hoppade till och med.

Även ett par delfiner dök upp.

Efter detta så hade allas adrenalin lagt sig och vi fattade vi beslutet om att vända. Vi kände att vi ville komma tillbaka in i marinan innan mörkret lade sig och vi hade ett par timmar tillbaka.

Vi hade vindarna emot oss och även strömmen så vi gjorde inte många knop framåt.

Att åka emot vindar och vågor är inte bekvämt.

Vattnet bara sprutade över båten och det dånade i varje våg när vi slog ner fören.

Det är roligt så länge man styr vilket jag gjorde till att börja med och jag vart helt dyngsur. Vindarna gjorde även att det blev väldigt kallt.

Jag hade inte klätt på mig ordentligt för att åka emot vågorna som vi gjorde nu.

Även om vi fik lov att ge upp och vända om så var det en riktigt kul dag, alla var så peppade på att komma iväg och på att segla så det var galet kul.

Massa kärlek

//Emelie

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vi har en liten uppblåsbar båt med en utombords motor som vi använder om vi inte ligger i marinan för att ta oss till och från våran båt. Eller om man vill hälsa på någon annan som ligger på ankare.

En dag tog jag dingen ut till Xavi för att hälsa på men när jag skulle hem igen var dingen spårlöst borta…

Jag fattade inget, jag hade till och med bett Xavi knyta fast båten så att den verkligen var fast. Jag litade inte på mina egna knutar.

Dingen vill man inte tappa bort eller bli av med, det kan bli dyrt och jobbigt.

Ligger vinden på från ett annat håll så fortsätter dingen hela vägen till Karibien.

Den här dagen låg vinden på så att den borde ha hamnat på en strand en bra bit bort.

Fast vi letade så såg vi den ingen stans. Det gick dessutom en stor väg utanför stranden så har någon sett dingen så är det bara att plocka med sig den och ta den.

Jag började få panik, vi klarar oss inte utan dingen i Karibien och här är det inte lätt eller billigt att få tag i en ny med motor och åror.

Jag såg pengarna flög iväg…

Sen låg jag ju inte på plus på båten sedan innan så hade jag tappat dingen kände jag att jag nog skulle bli avsparkad…

När vi var på väg tillbaka från letandet så stöter vi på en fiskare och en annan båt som båda säger att de sett en dinge på stranden. En säger till och med att dingen ska finnas hos polisen.

Jag får upp hoppet igen och jag och Xavi beger oss dit.

Där finns dingen, lite ledsen och utan luft i en del. Men motorn var kavar, det enda som inte fanns kvar var årorna.

Vi tar oss mellan 2 polisstationer för att skriva en rapport, detta var på en lördag så de säger att vi inte kan få tillbaka båten för än på måndag men Xavi förklarar att vi måste ha dingen idag då vi lämnar ön strax. Ska den lagas så tar det dessutom tid och vi planerade att segla mot Karibien 2 dagar senare.

Efter lite tid säger Umberto, våran kontakt hos polisen att han ska se till att vi får tillbaka dingen samma dag, han var en riktig klippa.

Han skjutsar oss mellan stationerna i polisbilen och tillslut skjutsar han även hem oss med dingen på flaket.

Dingen visade sig vara helt oskadd, motorn däremot ville inte samarbeta men efter att den gjorts rent 2 ggr och fått ny olja så startade den, tack ock lov.

Det enda som nu behövdes var bara ett par nya åror…

Vilket inte visade sig vara superlätt att hitta här.

En åra kostade 2500-3000 sek vilket jag inte var beredd at betala, det var dessutom fel sort.

Xavi hörde efter med en av tiggarna om han viste någon som hade ett par åror att sälja och efter ett par dagar dök de faktiskt upp ett par lika dana åror som dom vi tappat. Det var säkert dom till och med. Nu till ett pris av 400 sek.

Bara att betala och se glad ut.

Massa kärlek

//Emelie

Likes

Comments

Hemma i Sverige är det inte ofta jag tycker att någon är intressant nog för att inleda en flirt med. Ofta tycker jag inte ens att det är värt besväret. Dessutom har jag inte velat att något ska stoppa mina planer i livet, få mig att ändra riktning, även när jag inte vetat vart jag är på väg.

Jag vill inte halka in p en väg som inte är min.

Ett krossat hjärta eller att behöva såra någon är risker jag inte vill ta.

Jag har blivit mer selektiv och noga med mina val. Jag vill inte gärna göra samma misstag jag gjort tidigare, att falla för en person som inte var det jag önskade.

Förstå vem man lever med när man inte kan lämna. Att då riskera att bli fast i en relation som inte är hälsosam. Att försvinna, tappa bort mig själv på vägen är något som jag är livrädd för.

Men här i Mindelo hittade jag dock en pärla. När vi möttes på bryggorna på dagarna frågade han alltid hur det var, alltid med ett stort leende på läpparna. Jag såg att han gav tid till alla. Han pratade alltid med tiggarna, stack till dom lite pengar och gav dom av sin tid.

En utekväll insåg jag att jag hoppades att han skulle kika förbi där vi var, jag ville veta mer om honom.

När han väl klev in där vi var så skulle vi precis gå vidare till ett annat ställe.

Vi bytte några ord och jag sa att vi skulle, till Positivos.

En timme senare kliver han in där, ensam vad jag kunde se.

Han pratar dock alltid med allt och alla så det var svårt att veta.

Vi började prata och vi umgås hela kvällen. När jag sedan skulle hem så följde han med mig till båten, kysste mig god natt och gick sedan vidare till sig.

Inte ens en fråga om att få sova över eller liknande vilket jag tyckte var otroligt skönt.

Massa kärlek

//Emelie

Likes

Comments

Jag har gjort många val i mitt liv som vissa tycker är konstiga och ifrågasätter. Jag känner att de gör folk obekväma.

Ett av dessa val är att inte äta kött och ett annat är att inte dricka. Det känns som att det provocerar folk.

Folk pikar till och med om att jag inte är lika rolig därför att jag inte dricker, detta fast de aldrig sett mig full.

Själv känner jag mig ju som största party-pinglan;)

De blir obekväma i mitt sällskap fast att jag aldrig ifrågasätter någon annans drickande. En nykterist på krogen, vad gör den personen där lixom?!

Det jag har problem med undviker jag, som människor med alkoholproblem.

Jag klarar inte av att umgås med dem när de är påverkade. Det är för att jag känner mig hjälplös, vill få dom att förstå och hjälpa dom att sluta fast att jag vet att världen inte funkar så.

Jag går mer än gärna går ut, dansar och snackar med folk utan en droppe alkohol. Detta är mitt val och inget jag ens tar upp om ingen frågar.

Det är nu 4 år sedan jag var påverkad sist. Jag har smakat alkohol sedan dess och tycker inte ens det är gott. Just nu kan jag faktiskt inte hitta en enda anledning till varför jag skulle dricka.

Som tur är jag stark i mitt beslut där. Annars hade folks tjat fått mig att börja dricka igen för länge sedan.

Det är därför många alkoholister fortfarande dricker med. När människor säger nej till alkohol tjatas och ifrågasätts det ofta. Ska du inte ha en öl till endå?

Tänk gärna efter en gång till nästa gång du försöker få någon att dricka eller ta en till drink fast den har tackat nej en gång.

Det nejet kan ha varit enormt svårt att säga så snälla, respektera det.

Du har ingen aning om vilken fight den personen kämpar och vad det nejet är baserat på.

Massa kärlek

//Emelie

Likes

Comments

Jag är verkligen inte en perfekt person, utan långt ifrån det.

Jag har massor med brister och fel. Men jag strävar hela tiden mot att bli bättre på alla sätt. Lära mig saker av andra och om livet.

Vissa gånger så är det lättare än andra.

Den här resan testar verkligen mig till max. Jag utmanar mig själv varje dag på många olika sätt och får se nya sidor hos mig själv, både bra och dåliga.

Jag är en stark person med en stor vilja men jag kan ha ganska svårt att stå upp för mig själv i vissa situationer. Jag gör mer än jag måste bara för att alla ska vara glada och nöjda även om jag inte är det.

Detta gör många gånger att folk tar saker och ting för givet. ’Hon har ju alltid gjort detta tidigare, varför görs det inte längre’.

Vissa saker märks först när man slutar göra dom, innan dess är det ingen som tänker på det om man inte gör det mitt framför näsan på folk.

Jag har under de senaste 1-2 åren bott ihop med människor i olika konstellationer.

Värme, kommunikation, jämställdhet och en hjälpande hand för alla har varit ledorden på alla ställen.

Det har aldrig en gång varit en diskussion om att någon gjort för lite. Vi har hela tiden hjälpts åt och känts som en familj i mina ögon. De som jag har bott med kan ha en annan uppfattning, men jag är välkommen att flytta tillbaka till alla.

Nu på båten känns det däremot som att jag just nu är det svarta fåret, den som smiter undan.

Vi ser inte vad vi gör för olika saker, personer har olika förväntningar på varandra som de inte förmedlar. Även om frågor ställs så ges inte alltid det rätta och ärliga svaren.

Man får veta först långt senare vad man gjort för fel eller vilka förväntningar man hade på sig.

Detta sårar mig enormt. Jag har inga som helst problem med att folk ber mig göra saker och ting de vill ha gjorda. Jag har också frågat flera gånger om allt känns ok och vad jag ska ändra på. Konstruktiv kritik är bra. Kritik är värre.

Om jag ställer en ledande fråga så tar jag ändå in den andra personens svar eller önskemål. Annars hade jag aldrig ens tagit upp saken. Däremot tror jag att jag kan uppfattas som hård eller bestämd när jag framför min åsikt. Det måste jag ändra på.

Tycker någon annorlunda så förväntar jag mig att de ska säga det så som jag gör om det förs en diskussion..

Jag har större delen av tiden på båten lagat mat och diskat. De andra har självklart också gjort detta men de har tagit ett större lass med nattpass så jag har då tyckt att jag kan kompensera genom att göra annat.

Jag har dock ändå varje natt sagt att det bara är att väcka mig om de vill bli av bytta.

Killarna har dessutom skött alla reparationer. Båten är trång när man ska fixa något och man kan oftast inte vara mer än två. Killarna vet dessutom automatiskt vad som ska göras och vill få det gjort snabbt. Minna frågor uppfattas nog som korkade många gånger då jag inte har koll på allt, men jag vill lära mig.


Ibland så har de tackats nej till mat då folk har ätit kakor eller chips.

Då har jag lite svårt att förstå att de hade velat ha mat tidigare eller att de vill ha de senare om svaret är nej när jag frågar om jag ska göra mat.

Fast jag har nog ställt frågan på fel vis. Är ni hungriga? Skulle ha varit; Vill ni att jag gör mat och när isf?

Jag behöver mat var tredje timme så jag äter mer än gärna ofta.

När vi sedan äntligen gjorde upp ett riktigt schema för nattpassen kände jag att Yes nu äntligen får jag börja segla och inte bara vara här som diskare, kock och städerska, nu kan jag börja bidra även nattetid. Jag vill segla och lära mig allt runt om kring båten. Vara på samma nivå som de andra.

Jag kunde inget om segling innan jag flyttade in och då behöver man visa och lära mig. Vilket tar tid. Men det sparar alla tid och arbetsbörda i slutändan.

Det enda jag inte känner mig trygg med är att styra båten, jag har inte rätta känslan i mig utan måste lära mig att känna den, öva, men att hissa seglen och auto-piloten har jag bra koll på.

Jag satt ute hela tiden de 2-3 första dagarna när vi lämnat Las Palmas och höll koll på kursen.

Jag gjorde dock misstaget att tro att vi nu skulle turas om med kökssysslorna då alla hade nattpass.

Sen var det en dag med för höga vågor. Jag sa att det känns för riskabelt att laga mat, jag var rädd för att bränna mig då ingen hade sagt att det fanns verktyg som höll kvar kastrullerna på spisen.

Ingen sa emot utan höll med och jag trodde det var lugnt.

Jag har däremot nu i efterhand förstått att folk tyckte att jag inte skötte mina plikter och att de aldrig fick mat, vilket ingen sa något om.

De 2 sista dagarna fick vi mycket problem med båten och den behövde hand-styras vilket jag inte kände mig trygg med i de stora vågorna. Jag kände också att de andra inte var trygga med att jag skulle göra det och ingen sa heller att de skulle visa mig så att jag kunde lära mig.

Jag har nu förstått att jag skulle bett någon visa mig och förklara hur jag skulle göra.

Men när jag känner att ingen släpper in mig så tar jag ett steg tillbaka och blir osäker.

Jag tyckte det var lite läskigt till att börja med i vågorna och höll mig inomhus och försökte sova bort tiden.

Sista dagen kände jag dock att vi måste äta, att nu gör jag mat även om ingen annan vill ha.

När vi sedan kom fram till Kap Verde bara fortsatte missförstånden.

Jag sa att; Det är väl ingen ide att vi sköljer av båten förrän vi fått rodret fixat, något som skulle ta ett par dagar. Ingen sa emot.

Jag frågade om de ville ha hjälp med rodret, frågade vad jag kunde göra och de sa att det bästa var om jag höll mig ur vägen.

Jag valde då att sitta med datorn, jobba, upptäcka ön och äta ute med de andra Vikingarna.

Jag tyckte det kändes helt onödigt att stirra på när de andra jobbade. Att äta ute är dessutom något som jag längtade efter och tycker är en del av resan och upplevelsen.

Jag fattar ju nu att jag skulle ha sett till att det fanns mat på bordet när de jobbade med båten.

När saker och ting sedan kommer upp och folk är irriterad över ens beteende utan att ha sagt till tycker jag det är super tråkigt. Det sårar så mycket när man tycker att man ställt frågan.

Jag har däremot förstått att vi pratar olika språk och att jag måste bli bättre på att formulera mig. Läsa av människor och ta förgivet vad de vill ha.

Jag vill veta vilka förväntningarna är på mig så att jag kan leva upp till dom, allt blir så mycket lättare då.

Missförstånd från alla håll är så onödiga och tar bort mycket av det roliga.

För är vi på topp är vi ett riktigt jäkla kanongäng enligt mig.

Men alla måste öva på att kommunicera och inte vara rädda för att be varandra om saker och tjänster.

Jag måste lära mig att se vad folk vill ha även om de inte säger det.

Vi måste berömma varandra mer för de som vi faktiskt gör och inte ta varandra för givet.

Visa varandra mer respekt helt enkelt.

Massa kärlek

//Emelie

Likes

Comments

Här i Mindelo, Kap Verde, har vi umgåtts med alla i Viking Explorer. De har känts som en jättestor familj vilket har varit underbart.

Jag har umgåtts mycket med Helena, Tessan och Erik.

En dag började jag prata lite med ett par killar som skulle ro över Atlanten, se länk här.

De 5 killarna hade börjat i Portugal och ska ro till French Guiana och de hade mellanlandat här.

På vägen hade de haft ganska mycket problem men de var nu redo att börja korsa Atlanten.

Deras mål var att ta sig fram på under 36 dagar för att ta ett världsrekord men de satsade på att göra det på 25-30 dagar.

Helt galet, vem kommer ens på iden?!

Ralph som är teamets ledare gör dessutom detta 2 ggr/år.

Man får köpa in sig för en plats för ca 140.000 sek om någon är sugen;)

De ror 2 åt gången i 2 timmars pass sedan byts man av och sover 2 timmar. När dom är klara på sitt pass måste de tvätta sig med våtservetter, sedan sprita in hela kroppen för att sist ha på babypuder för att förhindra sår och infektioner.

Privatliv har du inget och för att få färskvatten behöver en person dessutom rena vatten genom att pumpa det i 5 h för att få vatten till teamet för 24 h.

Killarna är nu mina nya idoler.

Jag Helena och Tessan fick följa med ut i den ribb-båt som skulle se till att de tog sig ut säkert ifrån hamnen och för att se att allt fungerade som de skulle.

Vi följde med dom i ca 2 h innan de sa att de kände sig trygga. Vi skulle dock vara stand-bye på radion i ca 7 h om något oförutsett skulle ske.

Vi vinkade av dom och önskade dom lycka till.

På hemvägen drog Philip på ribb-båten och vi flög och studsade fram i vågorna.

De sa att det bästa var att stå och hålla i sig med svank och lätt böjda ben.

Vi skrattade så vi grät över att vi såg roliga ut där vi höll i oss för allt vad vi var värda samtidigt som vi duschades med våg efter våg.

Det var nog det roligaste jag gjort!

Kinderna och magen krampade av allt skratt och jag kunde knappt känna mina fötter eller händer av kramp efter att hållit i mig.

Massa kärlek

//Emelie

Likes

Comments

Afrika har verkligen gett mig mersmak. Färgerna, dofterna och människorna är så annorlunda och härliga. Kontrasten mot Europa är stor även om Kap Verde är en light version av Afrika.

Mindelo är inte stort men det är ändå något som händer här hela tiden.

Livemusik blandas med karnevalståg, boxningsmatcher och sightseeing.

Nackdelen är att drogproblem och alkoholism är utbrett.

Första dagen vi gick ut på riktigt hittade vi ett jättehärligt ställe med livemusik där musikerna bytte av varandra hela kvällen. Flera ifrån marinan var också där.

Vi blev kvar till sist och flera i vårat gäng hade vid de laget spelat.

Kvällen var så jäkla bra, stämningen var på topp!

Tyvärr så slutade den mindre bra. Några i vårat nu ganska stora sällskap ville ha tag i droger.

Det var även många tjejer utanför som erbjöd sina tjänster. De var väldigt påträngande och man såg verkligen att de inte hade ett lätt liv. Tjejerna såg slitna ut och flera var höga. Många saknade tänder.

Jag har svårt att förhålla mig till det. Hur ska jag bemöta dom?

Det är så tragiskt och hemskt att de erbjuder sina tjänster för några tior. Dessa tjejer var dessutom ute efter pengar till mer droger och inte för att förbättra deras liv.

Vad ska man göra och hur ska man kunna hjälpa dom? Kan man hjälpa folk i ett drogberoende utan att de vill de själva?

Jag har försökt hjälpa en alkoholist tidigare och det höll jag på att knäckas av, det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Och vad kan jag göra på min vecka här?

Flera i sällskapet pratade med dom och gick hand i hand hemåt och jag kände bara att nej nu går jag hem, det här vill jag inte vara delaktig i.

Personer som köper sex har inte rätt människosyn på varken sig själv eller den de köper tjänsten av enligt mig.

Droger och prostitution är inget jag vill ha i mitt liv.

Som tur var accepterades inget av det hos oss och det var mest gränser som testades, men det blev lite väl mycket drama, upprörda känslor och tårar för vissa.

Hur tycker ni att man kan hjälpa till på ställen man kommer till?

Man får ju allt som oftast även se baksidorna av paradisen.

Vad vi turister bidrar till på både gott och ont.

Massa kärlek

//Emelie

Ro över Atlanten

Likes

Comments

Vi har nu tagit oss ända ner till Kap Verde och det är härifrån som vi ska ta oss över Atlanten och vidare till Tobago. Vi seglar nu tillsammans med Viking Explorer som är ett gäng Skandinaver som har tagit följe, just nu är vi 18 båtar och sammanlagt 53 personer.

Detta har varit helt underbart, man hjälps åt med allaproblem som man stöter på under vägen. Detta sparar både pengar och tid.

Socialt är det dessutom väldigt kul. Det är alltid någon somvill hänga på eller som ska göra någon utflykt där man kan haka på.

Det är dessutom skönt att umgås med lite nya människor frånandra båtar när livet på en båt blir ganska intensivt.

Eftersom det bara är grabbar på min båt så tycker jag även att det är härligt att få hänga med lite andra tjejer. Jag trodde inte att jag skulle sakna det så mycket.

Killarna är underbara, men tjejkompisar behövs ibland.

Jag och alla andra som lever detta seglande liv har valt bort ekorrhjulet, det vanliga Svenssonlivet. Däremot så uppstår det ändå drama och slitningar mellan besättningen på de olika båtarna.

Nästan alla båtarna har tagit upp besättning på olika sätt,väldigt få seglar själva.

De flesta har betalande besättning. Alltså att man betalaren slant per natt plus mat och förbrukningsgrejer.

Vi har hört allt från 200 euro upp till 5.500 euro för en Atlantenpassage.

Detta gör man för att få lite avlastning då det alltid måstevara någon vaken dygnet runt då man seglar.

Varje dag klockan 9 har vi ett möte på radion där man kan beom hjälp eller styra upp gemensamma aktiviteter och möten.

En dag ropar Tomas ut på radion att hans besättning Ubbe och Elvira har valt att hoppa av hans båt för att byta till en annan båt och undrar om det är någon som vet om någon besättning som söker en båt. Detta är alltså 2-3dagar innan Atlanten-passagen ska påbörjas, en passage som ska ta 2-3 veckor. Tomas står nu helt själv.

Då säger även Björn att han tänker säga åt Bartosz att han inte kommer att få följa med över Atlanten.

Bartosz är en kille på 21 år från Polen som liftat ifrån Warszawa och har varit med oss sedan Gibraltar.

Han är en riktig favorit hos mig. Jag har sagt till honom flera gånger att jag kommer att gråta den dagen han hoppar av…

Nu blev den dagen tidigare än vi tänkt.

Jag sa till Bartosz att Tomas söker besättning.

Tomas och Bartosz träffas och de tycker båda att de känns bra så det bestämmer att segla ihop. Jag gratulerar Tomas till en toppenkille.

Jag stöter lite senare på Ubbe och Elvira som sitter mitt på bryggan med all sin packning.

Deras nya båt visade sig att vara något helt annat än vad de hoppats på och de har nu valt att lämna den båten omgående.

De funderar på om de skulle be Tomas om att få komma tillbaka. Jag säger att Bartosz nu har tagit den platsen och de vill egentligen inte tillbaka.

Jag har pratat en del med Elvira så jag har ganska bra kol på hur jobbig deras sits är så jag säger åt dom att gå och snacka med Björn och höra om det finns en möjlighet att mönstra på hos oss.

Vi erbjuder dem att spendera natten hos oss till att börja med och vi går ut på kvällen för en krogrunda med live musik. Vi känner allihopa att de gärna får haka på över Atlanten. Så efter ett kaosartat dygn har nu Bartosz bytt båt med Hubbe och Elvira.

Livet blir aldrig som man tänkt sig…

Massa kärlek

//Emelie

Likes

Comments

De 2 första dagarna till havs var helt underbara. Bra vind och inte allt för stora vågor.

Vi njöt och jag satt ute hela dagarna. Vi fick fisk och besöktes av delfiner.

Den tredje kvällen började vågorna att bygga upp och bli större. Även vinden tilltog.

Jag tyckte att det var lite läskigt med mitt nattpass den kvällen.

Det var inte så mycket stjärnor så man såg inte riktigt vart vågorna kom ifrån. Jag hade 20-22 passet och Frank kom upp och gjorde mig sällskap. Vi slog på en podd och passet gick snabbt.

På natten kände jag att det blev värre vågor och på morgonen förstod jag att något var fel.

Vid ett tillfälle lättade jag ifrån sängen och landade i andra änden på madrassen, i vanliga fall brukar jag bara rulla runt i min dubbelsäng. Nu var jag tvungen att ta spjärn med både armar och ben åt alla håll för att ligga någorlunda still.

Man hör och känner direkt om båten inte låter och beter sig som vanligt.

Nu gjorde Constellation dessutom piruetter i 4-5 meter höga vågor.

När jag kollade ut så ser jag att nöd-rodret är framme och det ser väldigt tungt ut att styra med det.

Både Björn, Frank och Sven var ute och de ser väldigt sammanbitna ut.

Jag sticker ut huvudet och frågar vad som hänt. Tydligen har styrningen slutat att fungera då en vajer till rattarna har gått av.

Det är inte något man vill höra med 3 dagar kvar till Kap Verde…

Constellation hade knakat på ett sätt hon inte gjort tidigare så vi upptäckte dessutom att rodret satt löst.

Frank lyckas ordna vajern så att vi fick tillbaka styrningen igen, men rodret kunde bara fästas tillfälligt.

Vi var nu oroliga att de skulle lossna och slå hål i båten, vågorna var fortfarande väldigt stora.

Det var stor påfrestning på rodret.

Dessutom berättar killarna att auto-piloten varit lös under natten…

Det var lite för många problem på samma gång för att man skulle känna sig helt trygg.

Vi packade nödväskan och plockade fram alla flytvästar, sändaren, och nödraketer tillsammans med pass och vatten.

Skulle det gå åt skogen så ville vi vara förberedda.

Däremot överger man bara båten som sista utväg, så länge det inte är ett hål i skrovet och hon tar in vatten eller att vi ligger upp och ner så är segelbåten det absolut tryggaste stället vi kan vara på. Livflotten är inte lika trygg.

Det var ett par jobbiga och nervösa dygn till Kap Verde då vågorna var för stora för att autopiloten skulle klara av dom och med rodret löst. Björn, Frank och Sven turades om att hand-styra dygnet runt.

Det var inte bara läskigt, vågorna var roliga när man insett att Constellation fixade de.

Vi surfade fram och kom upp i 18 knop på en våg, det var häftigt!

Matlagningen blev dock lidande då det känns farligt med ex kokande vatten i dom vågorna. Det är lätt att bränna sig. Vi levde på snacks och pannkakor.

Jag har nog aldrig varit så glad för att se land tidigare som när vi gled in i Mindelo på Kap Verde..

Tack vare att killarna fixar det mesta och alltid är lugna så kände jag mig ändå trygg och säker på att jag vill segla jorden runt med dom.

Avskräckt blir jag inte i första taget även om jag kramade flytvästen en natt.

Massa kärlek

//Emelie

Likes

Comments

Är båten rätta platsen?!

I Las Palmas kände jag mig inte på topp, energin var låg och huvudvärken var där ofta trots surf, sol och bra häng med nya vänner.

Jag började även tvivla på om jag var välkommen på båten… Jag fick inte de rätta vibbarna, kände mig i vägen och fel direkt jag frågade eller bad om något, jag kände mig jobbig.

Alla på båten rökte även nu förutom en och jag klarade verkligen inte av rökdoften.

På havet blev jag extra illamående av den.

Troligtvis hängde min känsla av att vara felplacerad ihop med min låga energi.

Då tar jag åt mig så mycket mer av minsta lilla pik eller skämt som jag i vanliga fall aldrig ens hade tänkt på. Mycket satt i mitt eget huvud, gamla hjärnspöken kom tillbaka.

Direkt vi började segla så släppte den känslan som tur var.

Vi som lämnade Las Palmas var Björn, Frank och deras lillebror Sven, jag och Bartosz.

Vi ville verkligen komma vidare, börja korsa Atlanten och äntligen få komma till Karibien.

Massa kärlek

//Emelie

Likes

Comments