Fredag, bästa dagen på hela veckan. Vetskapen av att de är helg efter en lång arbetsdag och att dagen efter behöver man inte gå och jobba. Det är fördelen med att ha ett jobb där man bara jobbar på veckodagarna.

Och när fredagen kommer, varför inte göra sig lite extra fin inför jobbdagen? Känna den där känslan och fira lite.

Så gjorde iaf jag. Tog på mig tröjan som jag fick hem igår. Helt fantastiskt på alla sätt. Den är sådär på gränsen till för mycket, precis som jag vill ha det! Tröjan hittar ni på Zalando och dessutom på rea.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Likt många andra hade jag ett brinnande intresse för träning. Jag har alltid varit en väldigt stark tjej och gymmet blev som mitt andra hem. Tung styrketräning, 5-6 dagar i veckan. Jag hade ett sådant sug efter träning att jag knappt hann köra klart mitt pass innan jag började längta efter nästa. Tunga vikter, 22,5 kg i varje hantel i utförandet av axelpress, 12,5 kg hantelcurls, 165 kg benpress, 60 kg i bänkpress med ett utförande av 3-4 set x 6-8 repetitioner. Listan kunde göras lång.

Axelövningar var min bästa muskelgrupp men som även skulle bli starten på resa av frustration, ilska och oförståelig smärta…I 3 år levde jag nästan på gymmet. Byggde upp en stark kropp. Jag lärde mig mer och mer och påbörjade 2011 en utbildning i Idrottsvetenskap. Vad kunde vara bättre än att själv få träna men samtidigt studera för en kommande karriär inom samma område?

Men så en dag 2012 ville vänster axel nästan gå ur led. En fruktansvärd smärta spred sig som en löpeld genom hela axeln. Men jag fortsatte. Axeln hade repat sig och ingen var lyckligare än jag. Tre månader senare hände samma sak i vänster skuldra, men denna gång försvann inte smärtan. Mån om min kropp och införstådd i att kroppen behövde läkning för att komma tillbaka till sitt rätta jag sökte jag hjälp hos sjukgymnaster, kiropraktorer, ortopeder, men det fanns inget fel? Ingen rehab rekommenderades utan ”kör du på som du brukar”.

Träningen fortsatte men kroppen ville inte samarbeta utan gjorde bara ont. Riktade mitt fokus på benträning istället. Men knät sa ifrån. Min vrist som flertalet gånger genom åren har vrickats, stukats vid fotbollsträning sa ifrån. Via vårdcentralen fick jag kontakt med en sjukgymnast och ett rehab-program i handen för att låta knät läka, 3 gånger i veckan, 15 reps x 3 set. Disciplinerad och målinriktad tränade jag högintensivt och kontrollerat och med lättare vikter på överkroppen i hopp om att den bara var ”sliten”. Utförde mitt rehab-program för knät som om det var ristat i sten. Men i en övning för att stärka höften tog det stopp. Samma smärta uppstod och jag kunde inte lägga min egen vikt på höften på två hela dagar. En sträckning tänker ni och så tänkte jag också...

I månader försökte jag träna lättare, inte belasta kroppen på samma sätt utan mer få blodet att strömma igenom. Träna bort slaggprodukter och annat. Emellanåt testa på tyngre träning för det var ju det jag älskade och det jag var bra på. Men resultatet blev hela tiden detsamma, smärta, kroppen stretade emot.

Livet var orättvist, så otroligt orättvist. Hur kunde elitidrottare dra en axel ur led där armen nästan hängde i ledbanden, träna några månaders rehab och sedan stå inför en tävling i toppform?
Jag hade viljan, jag hade styrkan i musklerna men ”kroppen” ville inte. Känns som en sådan där tråkig kärlekshistoria, där den ena partnern gör allt för den andra men den andra inte är mottaglig för kärlek. Så var känslan inför min egen kropp. Jag hade inte någon strävan efter att jag skulle se ut på ett visst sätt, jag ville bara så gärna träna. För jag älskade endorfinerna träningen gav och under resans gång se hur vikterna ökade. Jag kände det jag alltid varit, stark.

Åren gick, jag sökte land och rike runt efter ett svar till varför kroppen sakta förföll. Göteborg, Linköping, Sveriges specialister inom axelortopedi. Gjordes röntgen i alla de former, men det fanns inget fel? Jag var inbillningssjuk, det satt i huvudet på mig. Det sa en läkare till min mamma när vi träffade en av de första ortopederna.

Din dotter inbillar sig, det är vanligt hos ungdomar. De tror dem har ont men det sitter i huvudet”.

Det var inte psykiskt utan fysiskt. Men psykisk blev den på ett eller annat sätt. Tårar har runnit som floder ner för mina kinder. Känslor av orättvisa, maktlöshet, oförståelse och en saknad. Det var svårt acceptera att jag inte fick göra det jag ville och var bra på. Utan istället träna rehab för att läka en kropp som det inte fanns något ”fel” på? Men kroppen läkte inte, den blev bara värre. Tappra försök med träning i bassäng, bålstabilitet med mera. Testade springa, åka inlines, enkla promenader, allt som var ”lättare” träning, men inget ville sig. Kroppen hade bara ont. Ont av att inte göra något, ont av att vara aktiv.

Med tiden blev vardagliga sysslor jobbiga. Plocka ur diskmaskinen, ta tvätten, dammsuga golvet, bära matkassar, tvätta bilen. En smärta spred sig genom hela vänster kroppshalva. Jag är 25 år gammal, men lever i en kropp som känns som den genomgått två världskrig?
Jag har alltid varit väldigt effektiv i det jag gör. Snabbarbetad. Det låter kanske märkligt för andra men städa och hushållssysslor var för mig ett sätt att koppla av, stänga ute tankar och stress, precis som träningen. Effektivt svepte jag över mitt hem, min egen struktur på det hela, flängde mellan ”rummen”. Men att dammsuga min dåvarande enkla boning på hela 38 kvm blev för mycket?

”Det går över, om du bara ger det tid”. Men vad visste omgivningen? Som inte kunde sätta sig in i hur det var att vara i min kropp, min smärta? Oförstådd av läkare och andra inom den yrkeskategorin. Jag sa flera gånger till min mamma att jag ville reklamera min kropp, jag var inte nöjd med den jag hade fått, ett måndagsexemplar. För min kropp var inte längre min. Inte den starka kropp som jag minns jag haft sedan väldigt ung, som klarat att träna så tungt och haft ork att hålla igång hela dagarna. Men jag kände att det måste finnas en förklaring till min smärta… någonstans fanns det ett svar… och svar fick jag, det tog bara väldigt lång tid…

Likes

Comments

Klockan ringde 07 i morse, satte på kaffebryggaren och hoppade i mysdressen. Halv 8 hade jag ett videomöte med smärtenheten i Västervik. Gick igenom hur man kan hålla penseln vid canvasmålning för att avlasta kroppen och bokade in ett nytt möte om tre veckor för uppföljning. Planen är då att gå igenom rehab-övningarna och öka belastningen, eftersom jag tycker om att träna och som hon benämnde det är en ”idrottstjej”.

Men jag har kommit till insikt med att jag inte längre kan identifiera mig med det ordet. Att träning inte är och kommer troligen aldrig mer bli en så stor del av mitt liv igen som det en gång var, vilket även sjukgymnasten bekräftade.

Det har varit en hel del bearbetning kring detta. Att lära sig acceptera det som är. Att förstå att kroppen inte är kapabel till vad huvudet vill, vad jag vill. Nu handlar det om att bygga upp kroppen med hjälp av rätt träning för att göra alla de andra bitarna i vardagen ”enklare”. En förklaring kring detta kommer…

Annars var det en väldigt effektiv förmiddag innan jag begav ut i snöovädret till jobbet.

Hade tid att fixa håret i morse. Fönat och plattat!

Likes

Comments

Blev aldrig någon uppdatering igår. Men stora delar av gårdagen spenderades i bilen.
Måndag och ny vecka, ambitionsnivån och motivationen i morse var inte på topp. Hade en ihållande och envis huvudvärk hela dagen. Blev en betydligt mer effektiv eftermiddag. Dammsugaren och moppen åkte fram. Avancerade i köket och lagade biffar, potatismos och sås gjord på paprika och lök.

Har även varit och hämtat hem ett paket från NAKD. Två linnen/blusar med stor volangkrage. Helt underbara! Känner redan nu att det kommer bli storfavoriterna i vår/sommar. Så länge får de hänga och beundras i garderoben istället. 

Likes

Comments

Godkväll. Tänkte visa min ommöblering jag sysselsatte mig med i fredags. Vi har en tv-bänk som ingen av oss gillar och som vi egentligen vill byta ut. Men då vi går i tankar på att köpa hus känns det onödigt att börja byta ut möblerna nu. Tvbänken flyttades till hallen och blev till en skohylla! Inga skor som längre tar plats på hallmattan (nu ligger det skor i lådorna, på bänken, skohyllan och ett stort väggskåp...nej man kan INTE ha för många skor).


Mer om helgen kommer i ett annat inlägg. Nu ska jag fortsätta att mysa med familjen nere i Blekinge ❤️

Likes

Comments

En rastlöshet infann sig efter jobbet. Känslan av att få vara kreativ men ingen aning om hur. I brist på idéer städade jag undan i köket och plockade undan små grejer som låg utspridda över hela lägenheten.

Som tur var så låg den nya katalogen från Mio i brevlådan och en rabattcheck på 300 kr! Då jag länge gått och spanat på en pall tog jag tillfället i akt och körde och inhandlade denna fina sammetspall för endast 399 kr. Och bäst av allt, jag fick godkännande av min respektive att köpa den i gammelrosa. Nu ska jag bara hitta en bra plats för den! 

Kvällen i sig har bestått av tacos och en klippning av hår på han med stort H.

Likes

Comments

Kärlekens dag. Visst är det fint att visa uppskattning för den man älskar men tycker det är en given sak oavsett dag på året...

Jag har många kärlekar här i livet, kärlek till min sambo, familj, mina vänner men också kärleken till mig själv. Kärlek kan kännas givet många gånger men oavsett vilken relation man känner kärlek för så måste man ändå värna om den och underhålla den. Det är viktigt att visa att man bryr sig om den man känner kärlek inför. Och kärlek är ju faktiskt det finaste man kan ge en person. Oavsett i vilken dos så kan man visa omtanke genom små handlingar, komplimanger eller bara finnas där som ett stöd. Kärlek är mer än bara en känsla.

Jag hoppas jag ger lika mycket kärlek till dem dem står mig nära, som dem ger mig. Men den personen jag tror man aldrig kan ge för mycket kärlek till är faktiskt du själv. Det är faktiskt den relationen du kommer ha livet ut.

Likes

Comments

Ni vet när man länge gått och spanat in något som man så gärna vill ha i sina ägor? Och när man väl ger sig själv "lov" att köpa detta, den fantastiskt bubblande och förväntansfull känsla som sprider sig i kroppen, men missnöjet som infinner sig när det man längtat efter att köpa hela dagen inte finns i lager?!

Detta hände idag. Jag har länge gått och haft tankarna på en ljushållare men inte riktigt tyckt det var värt pengarna...men så har tanken växt sig fast mer och mer. Var även hos en vän i helgen som hade denna och som prydde hennes köksbord så fint (som för övrigt har en lägenhet som känns sådär genomtänkt på alla kvadratmeter).

Så efter jobbet cyklade jag ner till Cervera för att inhandla denna dyrbarhet, en ljushållare från märket Klong, Costella med 6 st värmeljushållare. Redan valt ut vart i lägenheten den ska stå men så var den slut? Typiskt. Hur eller hur så gick jag ändå glad och förväntansfull ut genom butiken, för jag la en beställning på en. Får under tiden njuta av tanken att snart pryder även detta vackra ting mitt hem. Den som väntar på något gott...

Bild lånad av Google

Likes

Comments

Helgen går lika fort som alltid. Dock har denna varit väldigt händelserik med både innebandymatch, övernattning hos svärföräldrarna, en middag och mello hos vänner samt en städning här hemma.

I veckan väntar ett videomöte med Smärtenheten i Västervik. Ska även en sväng på stan och inhandla en detalj till hemmet som jag tittat ut. Bild kommer i veckan!

Bilden togs i veckan och tröjan med pärlor är ifrån H&M och favoritklockan från Michael Kors.

Likes

Comments

Jag har under flera veckors tid funderat på vad jag kan sysselsätta mig med på min lediga tid. Förr om åren la jag flera timmar på fysisk aktivitet men som numera har blivit till en "dåtid". Hur tar man sig an en ny hobby i vuxen ålder? Korsord, virka, lära sig ett nytt språk? Eller varför inte starta upp en blogg!

Genom att skriva kan jag sätta ord på tankar och känslor och även delge hur det är att vara "Emelie". En klassisk stil med en "touch" av för mycket! 


Likes

Comments