Två steg fram, ett tillbaka.

Tappat bort mig själv lite igen. Fallit tillbaka på ruta ett. Är van nu men lika frustrerande varje gång. Vill bli fri. Helst igår. Men jag vet att jag är på väg, även om det är två steg fram, ett tillbaka. Jag vet att jag inte kan pressa fram processen utan det måste få ta sin tid. Känner mig så less på att hamna tillbaka till det jag hatar. När jag tappar bort kontakten med mig själv, mitt hjärta, tappar livsgnista och framtidstro. Suckar hopplöst. Varför är jag så hård mot mig själv gång på gång? Det är ju det som leder mot tillbaka in på gamla spår av ångest och depression. Att det ska vara så svårt att våga förändra, testa nytt, göra om... Det gör ont att misslyckas, men det gör ännu ondare att vara kvar i detta helvete och välja att leva i det.
Suck.
Ger mig själv en örfil samtidigt som en klapp på axeln. Lite så jag håller på just nu. En dag i taget.

E med två i

Gillar

Kommentarer