Min största förebild gav mig idén till USA: Del 1

Vi hade vår första stora platteve hemma i vardagsrummet. Som vanligt pratade jag på om diverse saker medan Omar nickade med i samtalet samtidigt som han försökte följa fotbollsmatcherna på tre olika kanaler. Fotboll var och är än idag en otroligt viktig sport i vår familj så jag ger en stor applåd för Omars tålamod med mig och min flabb (mun på skånska), eftersom jag är lika pratglad idag får jag inte lika stort tålamod som bemötande men istället ett ’’Tyst!’’ eller ett ’’Håll käften!’’ om jag är extra jobbig då jag inte är längre ett barn, jo enligt FN:s barnkonvention, men inte enligt min familj.

När Omar väl tröttnade på mitt oändligt tjatande om Gud vet vad, så frågade han ’’Ema tror du det finns någon annan som pratar mer än dig?’’ Jag nicka och log och började en historia om en kille eller tjej som någon Gud kände som pratade mer än mig. Han suckade otroligt högt för han trodde verkligen det skulle få tyst på mig. Tyvärr. Det som fick mig tyst var mitt ständigt kämpande att inte somna framför teven men oavsett om jag ville det eller inte så somnade jag tillslut och vaknade i mitt rum, har fortfarande inte listat ut hur detta har kunnat skett, men jag har mina teorier.

Så vad vill jag egentligen med denna berättelse som säkerligen fick dig att sluta läsa bloggar? Det är faktiskt framför denna teven, med mitt oändligt tjatande och min brors intensiva försök att få mig att vara tyst som hela drömmen om USA började.

Det ni kan se här är två delar av USA, så nära varandra men så olika, så vackert men på två helt olika plan. Båda platserna har liv, båda platserna är så högljudda men ändå så tysta. (OBS! Dessa bilderna är tagna från 2014 så ha den förståelsen att Iphone X inte hade kommit ut ännu)

En dag bytte Omar kanal till TV3 där några av de många sitcomsserierna sändes. Helt ärligt minns jag inte om det var 2 1/2 men, eller Full House eller Friends eller om det kanske var Simpsons, men jag minns att jag fråga vilket språk dem pratade på och som den älskade brodern Omar var svarade han konkret och snabbt, för att göra båda av oss lyckliga.

Men engelska pratar man väl bara i England? Tydligen inte. Amerika finns också, men det kallas USA, och detta tog mig cirka en livstid att fatta, asså kalla mig trög, men jag lyckades tillslut iallafall och det med min enda hjärncell jag hade på den tiden. #Proudmom

Utan att veta vart USA egentligen låg på kartan, sökte inte ens upp det, visste inte ens om det var ett bra land ännu mindre om man kunde bo där så målade jag upp en dröm om att jag skulle bli vuxen där, jag skulle plugga där och jag skulle skapa mig en karriär större än vad Sverige hade att erbjuda mig.

En dag tittade Omar inte på fotboll eller hockey, jag kunde inte fråga vilka som var dem blå och vilka vi höll på. Ja, vilka VI höll på, för om jag inte redan har nämnt det så var min största önskan att få vara Omar, självklart visste jag att detta var omöjligt så istället skulle jag bli en kopia av honom, en albino kopia, för melaninet fick jag tyvärr inte.

Vill ni veta en hemlighet? Hatar att ha saker på mitt huvud. Kolla vad jag har på mitt huvud. Har ni sett? Kolla sedan på Omar? Som sagt gjorde ALLT.

USA skulle bli mitt och jag skulle bli USA:s och så var det bara. Men hur tar man sig vidare från sin dröm och gör det till verklighet? Hur slutar man bli turist och blir istället en del av samhället? Hur kämpade jag och hur fortsätter jag att sträva mot det nästan omöjliga målet att bli en del av något jag bara har fått observera från andra sidan världen?

Allt detta kommer jag besvara, för er och för mig själv men tills dess...

XOXO Ema med ett m

Gillar

Kommentarer