Snö i solen och element under stolen

Snön öste ner när jag vaknade. Jag var för trött för att vakna ordentlig. Tog fram yogamattan men la mig och kollade ut genom fönstret, på snöflingorna. Somnade till och vaknade när det var något ljusare i rummet. En timme senare sken solen över snön. Jag sprang med kameran i handen ut i skogsdungen. Frös fingrarna av mig, men bild efter bild efter bild på snö i solsken var värt det. Så himla värt.

Regnet inatt har lämnat små frusna droppar längst ner på barren. Det ser ut som vår. Men våren i Stockholm har inte sett ut såhär så länge jag kan minnas.

Något annat som är fruset är JAG. Jag fryser jämt. Alltså hela tiden. Det känns som att näsan alltid är lite kall. Extraelement på kontoret och stängda dörrar fast det gör att jag känner mig lite instängd. Annars kan jag inte skriva för att händerna blir så kalla. Hoodie och extra tjocktröja hemma, men här är det väl mitt eget fel. Det ska ju spara energi att dra ner elementen.

Jag känner mig så långt ifrån min text just nu, det där manuset. Det känns inte som att det är jag som skrivit det och hur ska jag då kunna vara den som redigerar det. Det känns helt orimligt, omöjligt, att jag skrivit nästan 45 000 ord om samma sak, samma människor, cirkulerande runt samma balkonger och vardagsrumssoffor. Hur kan JAG ha skrivit det?

Så känns det alltid. Så fort det går lite tid känns det helt sjukt, omöjligt, att orden kommit och att de kommit från mig. Att jag fått dit dem. Det är ju helt SINNES att mina fingrars knappande blir någonting. Något ändå helt okej rimligt.

I helgen blir det skrivkurs. Online, från mitt sovrum, prata med folk jag inte känner via zoom. Men det har vi väl alla blivit bra på. Och jag behöver det. Kan inte vänta. Behöver input. Inspiration. Rutin. Behöver få läsa och prata och låta texten bli något. Den känns så platt. Så långt bort. Men den ska komma närmre.

Gillar

Kommentarer