Blir 2021 mitt bloggår eller har jag bara för höga förväntningar på mig själv

Det luktar grillad korv och folk spelar frisbee, lekparken är full av barn och änderna flockas vid vattenbrynet. Det är inte en kväll i juni, det är den sjätte januari och jag går en lugn promenad i Rålis bland nyårslöften i löpartights och hundar som skäller på varandra. Jag går lugnt för jag har tatuerat mig och tatueraren sa "inget pulshöjande" och det har gjort att jag knappt vågar göra någonting av rädsla för att pulsen ska öka och linjerna ska smälta ut i kroppen. Ingenting är så pulsökande som stressen över att inte få öka pulsen. Det har samlats bläckfärgat blod under platsen på min handled och jag fasar för stunden när jag måste rycka bort platsen och tvätta bort blodet.

Det är kallt i Stockholm. Jag har bott fem minuter bort från två nära vänner och tillsammans med min kärlek i snart två veckor. Jag är smärtsamt medveten om att han åker hem på lördag. Smärtsamt medveten om att det kommer göra ondare än någonsin att säga hejdå, för nu är jag så van vid att ha honom här. Och så kommer han åka långt åt helvete bort igen. Det är sämst. Men också, på något sätt: det är ju fint att det känns. Annars hade det ju inte varit någon idé.


Det har varit nyår, blivit ett nytt år, skitåret 2020 är över och jag har så svårt att sammanfatta detta år som ju varit åt helvete men samtidigt... för mig. Rent personligen. Ett ljust år. På något sjukt jävla vänster. Såhär skrev jag här för typ ett år sen:

"Tack 2019. Du lärde mig mer än jag hoppats om mig själv men det är i alla fall inte onödigt vetande. Jag tror ändå att jag lämnar dig starkare än jag var när du kom."

Det tror jag också att jag var. Starkare. Men var jag lyckligare? Nja, kanske. Jag vet inte. Men 2020, här har du nått att bita i: du har varit ett hån för mänskligheten, ett skämt, jag hatar dig 2020 för bajsmacka efter bajsmacka som vi bara fått ta. Jag hatar att det som hände här antagligen inte stannar här, utan kommer följa oss länge länge. Jag tror att du kanske lyckades lära oss en hel del, det är nog för tidigt för oss att se det än men jag tror att det är så. Men 2020: tack. Ändå tack. För trots allt, för mig personligen, har du varit bra.

Jag har aldrig varit så lugn och glad så ofta som jag varit det här året. Jag har aldrig känt mig så hemma som jag trots allt gör nu. Om 2019 var en smäll på käften, började i en nerförsbacke som fortsatte stupa rätt ner ett bra tag innan det vände, så var du ändå, 2020, mer av en snäll klapp på kinden. Ett fint samtal med en vän mitt i natten när vi egentligen borde sova. Att inte får krama mormor på studenten eller ta tåget till farmor eller Samuel när jag velat, det har varit tortyr och fruktansvärt och fan 2020 hur kunde du?

Men jag lämnar dig ändå lättare än jag var när du kom. Med en lite mindre kaosartad hjärna, med ett jobb och vänner och en pojkvän och hopp om att det kanske trots allt kommer lösa sig. Med ett nästan klart bokmanus och drömmar som för varje ord som skrivs känns närmare och närmare.

Det är så sjukt. Nästan så jag skäms över att vara tacksam över ett så skitigt år. Men ändå. Att det liksom. Blev bra. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde 2020. Och det måste jag få vara tacksam för.

Gillar

Kommentarer