jag går runt i skogen utanför mitt hus. Skogen som egentligen är på tok för liten för att kallas skog. men det är min skog, den jag lekte i jämt, gick igenom på väg till skolan, skogen som var min och mina vänners hemliga skog.

skogen där grannen skrämde upp mig om läskiga varelser och monster, det där trädet som jag tror var hemmet i leken jag lekte senare med min första bästis. stenbumlingarna där min bror åt myror och jag kollade på med stora förundrade ögon. buskarna vi stod bakom när grannen pekade på en balkong och sa ”akta er för honom, han kan skjuta med pistol”.

min skog är täckt av snö och det är inte tyst och lugnt så som jag numera vill att det ska vara i en skog, man hör barnen skrika från pulkabackarna runt om och vägen susar. men det är min skog och en gång i tiden hade jag koll på varenda tallbarr här. trädet med spikar i och den lilla dungen vid komposthögen där min bror cyklade och ramlade en gång. min lilla skog

skogen där jag hade mina första deep talks i femman när jag och en kompis smet iväg till kullen på rasten och pratade om hennes stora kärlek.

min skog. mitt lilla andrum. platsen som, hur fruktansvärt ostigt det än låter, representerar stora delar av min barndom. jag gick runt här i skogen medan pappa grillade på baksidan på somrarna. pratade antagligen högt för mig själv, spelade upp världar inom mig på den där platsen. det var krig, ena halvan av skogen var den mörka sidans och min sida av skogen var den goda. jag var krigarprinsessan som modigt kastade mig in i striden. nästa dag var jag diplomaten som tillslut fick de två sidorna att enas.

min skog där jag satt och kikade ner på de som gick på gångvägen nedanför, på de som spelade fotboll nere på grusplanen.

min skog. där jag och alma plockade blåbar så sent som i somras, dit jag gick nångång i höstas och satt i regnet och lyssnade på skogsljuden som där och då överröstade bilvägen.

min skog.

Snön öste ner när jag vaknade. Jag var för trött för att vakna ordentlig. Tog fram yogamattan men la mig och kollade ut genom fönstret, på snöflingorna. Somnade till och vaknade när det var något ljusare i rummet. En timme senare sken solen över snön. Jag sprang med kameran i handen ut i skogsdungen. Frös fingrarna av mig, men bild efter bild efter bild på snö i solsken var värt det. Så himla värt.

Regnet inatt har lämnat små frusna droppar längst ner på barren. Det ser ut som vår. Men våren i Stockholm har inte sett ut såhär så länge jag kan minnas.

Något annat som är fruset är JAG. Jag fryser jämt. Alltså hela tiden. Det känns som att näsan alltid är lite kall. Extraelement på kontoret och stängda dörrar fast det gör att jag känner mig lite instängd. Annars kan jag inte skriva för att händerna blir så kalla. Hoodie och extra tjocktröja hemma, men här är det väl mitt eget fel. Det ska ju spara energi att dra ner elementen.

Jag känner mig så långt ifrån min text just nu, det där manuset. Det känns inte som att det är jag som skrivit det och hur ska jag då kunna vara den som redigerar det. Det känns helt orimligt, omöjligt, att jag skrivit nästan 45 000 ord om samma sak, samma människor, cirkulerande runt samma balkonger och vardagsrumssoffor. Hur kan JAG ha skrivit det?

Så känns det alltid. Så fort det går lite tid känns det helt sjukt, omöjligt, att orden kommit och att de kommit från mig. Att jag fått dit dem. Det är ju helt SINNES att mina fingrars knappande blir någonting. Något ändå helt okej rimligt.

I helgen blir det skrivkurs. Online, från mitt sovrum, prata med folk jag inte känner via zoom. Men det har vi väl alla blivit bra på. Och jag behöver det. Kan inte vänta. Behöver input. Inspiration. Rutin. Behöver få läsa och prata och låta texten bli något. Den känns så platt. Så långt bort. Men den ska komma närmre.

Det luktar grillad korv och folk spelar frisbee, lekparken är full av barn och änderna flockas vid vattenbrynet. Det är inte en kväll i juni, det är den sjätte januari och jag går en lugn promenad i Rålis bland nyårslöften i löpartights och hundar som skäller på varandra. Jag går lugnt för jag har tatuerat mig och tatueraren sa "inget pulshöjande" och det har gjort att jag knappt vågar göra någonting av rädsla för att pulsen ska öka och linjerna ska smälta ut i kroppen. Ingenting är så pulsökande som stressen över att inte få öka pulsen. Det har samlats bläckfärgat blod under platsen på min handled och jag fasar för stunden när jag måste rycka bort platsen och tvätta bort blodet.

Det är kallt i Stockholm. Jag har bott fem minuter bort från två nära vänner och tillsammans med min kärlek i snart två veckor. Jag är smärtsamt medveten om att han åker hem på lördag. Smärtsamt medveten om att det kommer göra ondare än någonsin att säga hejdå, för nu är jag så van vid att ha honom här. Och så kommer han åka långt åt helvete bort igen. Det är sämst. Men också, på något sätt: det är ju fint att det känns. Annars hade det ju inte varit någon idé.

Det har varit nyår, blivit ett nytt år, skitåret 2020 är över och jag har så svårt att sammanfatta detta år som ju varit åt helvete men samtidigt... för mig. Rent personligen. Ett ljust år. På något sjukt jävla vänster. Såhär skrev jag här för typ ett år sen:

"Tack 2019. Du lärde mig mer än jag hoppats om mig själv men det är i alla fall inte onödigt vetande. Jag tror ändå att jag lämnar dig starkare än jag var när du kom."

Det tror jag också att jag var. Starkare. Men var jag lyckligare? Nja, kanske. Jag vet inte. Men 2020, här har du nått att bita i: du har varit ett hån för mänskligheten, ett skämt, jag hatar dig 2020 för bajsmacka efter bajsmacka som vi bara fått ta. Jag hatar att det som hände här antagligen inte stannar här, utan kommer följa oss länge länge. Jag tror att du kanske lyckades lära oss en hel del, det är nog för tidigt för oss att se det än men jag tror att det är så. Men 2020: tack. Ändå tack. För trots allt, för mig personligen, har du varit bra.

Jag har aldrig varit så lugn och glad så ofta som jag varit det här året. Jag har aldrig känt mig så hemma som jag trots allt gör nu. Om 2019 var en smäll på käften, började i en nerförsbacke som fortsatte stupa rätt ner ett bra tag innan det vände, så var du ändå, 2020, mer av en snäll klapp på kinden. Ett fint samtal med en vän mitt i natten när vi egentligen borde sova. Att inte får krama mormor på studenten eller ta tåget till farmor eller Samuel när jag velat, det har varit tortyr och fruktansvärt och fan 2020 hur kunde du?

Men jag lämnar dig ändå lättare än jag var när du kom. Med en lite mindre kaosartad hjärna, med ett jobb och vänner och en pojkvän och hopp om att det kanske trots allt kommer lösa sig. Med ett nästan klart bokmanus och drömmar som för varje ord som skrivs känns närmare och närmare.

Det är så sjukt. Nästan så jag skäms över att vara tacksam över ett så skitigt år. Men ändå. Att det liksom. Blev bra. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde 2020. Och det måste jag få vara tacksam för.