Hej

Nu var det en vecka sedan ni såg eller hörde mig här och på instagram men livet tar upp min tid och bloggandet ligger lågt på prio-listan haha.

Jag ska inte lägga ner bloggen men det kommer komma inlägg när jag känner att jag vill eller har något att säga.

Jag får mycket frågor om hur det går för mig, är jag död? Vad händer? Är jag frisk? Gått ner i vikt? Gått upp? Slutat på scä? Friskförklarad? Jah, allt mellan himmel och jord i princip.

Det roliga är att jag inte har något svart på något.

Jag skulle nog säga att jag är frisk. Gud så sjukt att jag kan skriva det.

Tanken slår såklart mig att jag bara ska äta det där och det där, jag skippar den, Jah ni vet. Men jag tror aldrig det kommer försvinna helt. Jag vill inte gå ner ovh är inte rädd för att gå upp. Mer att det bara är en vane sak, att min hjärna och kropp är så van att jag ska kompensera eller skippa saker.

Jag har lärt mig att leva och trotsa det så gått det går och maten styr inte mitt liv. För exakt ett år sedan stupade mitt liv, vikten tickade neråt och jag fick bara mer och mer kontakt med det sjuka. Jag tog mig upp en bit men som sen drog ner mig i ett återfall som blev allvarligt, livet stod på spel. Mitt hjärta var påverkat, mina värden var farligt låga, svimfärdig ovh ångestfylld.

I november gick det inte mer och vi sökte hjälp, jag tillbringade mina dagar i sängen. Jag orkade inte leva. Elva fanns inte kvar längre, allt som jag älskade och levde för togs bort från mig och jag var fast. Fast i mig själv och mina tankar. Det starka hatet mot mig själv som fick mig att gråta vid varje spegel. Tvången som brände på benen. Tårarna som föll efter varje tugga. Jag levde i en mardröm

Alla minnen här ifrån är suddiga, som att jag förträngt allt. Jag ser inte mig själv på dem här bilderna.

Är det ens jag?

Har jag bara drömt allt?

Hur gick jag med på Håkans regler? Hur kunde livet vara så ovärt att jag ville missta det?

Mitt liv var bara ren panik, jag kunde skriks tills att rösten tonade bort, jag kunde gråta tills mina kinder skavde, jag kastade tallrikar framför folk som bara ville hjälpa mig, jag kunde springa utan skor på dem kalla Januari gatorna vid Scä, jag kunde slå mina föräldrar tills jag höll på att svimma, jag skadade mig själv påbudet insidan och utsidan.

Det som jag nu bara kan drömma om, vakna kallsvettig till. Som den värsta mardröm

Månader gick och jag ville dö, ångest efter ångest, dag efter dag, skrik efter skrik. Men dem gav aldrig upp.

Jag är så tacksam över allt och alla som har stöttat mig även fast ingen trodde på mig, för här står jag idag. Hel skinnad och fri.

Gladare och lyckligare än någonsin.

Jag har kommit så sjukt långt, sen om jag är frisk eller inte är svårt att avgöra och det kommer vi aldrig få veta. Men det jag vet är att jag mår bra, väldigt bra.

Jag är som vilken annan tonåring som helst bara att jag har en historia i ryggsäcken.

Jag är så stolt över mig själv, att jag orkade.

Jag är så glad att jag aldrig dog när jag ville.

Få hade jag missat mitt fantastiska liv.

Före

Efter

Omg är såå nöjd!!

Vi avslutar veckan med en Fotobomb som ägs av mina älskade missar! 💞💞✨💞✨