Kanske det mest händelserika, men samtidigt det mest ångestfyllda året? Iallafall sedan jag var elva och gick i ångestgrupp. Händelserikt mest för att jag blev kär i Lucas och har gått på mer fester än sen någonsin, men också för att jag och Jennifer åkte till Göteborg en dag när sommaren var som närmast. Hösten har definitivt varit mindre ogenomträngbar än 2016. Jag klarade mig genom 2017 mycket bättre än 2016 även om jag vissa kvällar fällde tårar så ångestfyllda som de jag fällde när jag var elva. De jag fällde när jag var elva och inte förstod vart jag skulle ta vägen. Sådana tårar har jag fällt vissa höstkvällar. Särskilt en hösteftermiddag när allting i mig skavde. Då några som inte längre är mina vänner hittade mig på tågstationen i Landskrona alldeles förtvivlad med söndergråtna kinder. Ännu en gång förstod jag inte vart jag skulle ta vägen. I desperation tog jag mig till tågstationen beredd att ta nästa tåg någonstans, vart som helst. Nästa tåg gick inte förrän om en halvtimme så jag satte mig ner och grät istället. Högljudda tårar, skrikande tårar. Lucas försökte så gott han kunde lugna mig på andra sidan mobilen. Det gick sådär, men framåt kvällen kunde jag ändå skratta på en fest. Trots att tårarna jag gråtit samma eftermiddag kanske var de värsta någonsin kunde jag skratta någon timme senare på en fest.

Trots att antalet ångestfyllda och uppgivna tårar är högt, så kommer jag minnas 2017 som ett bra år. Det var ju faktiskt detta året som jag och Jennifer blev närmare än någonsin förut. Vi åkte till Göteborg för att se little jinder. Jennifer fick jobba ihop pengarna till biljetten kvällen innan vi skulle åka, men vi åkte och det var en av de bästa dagarna 2017. Värmen var så konstant. Livet var så fint. Det var detta året som Jennifer frågade mig om och om igen “hur är det?”. Det var detta året som mina vänner insåg långt innan jag själv gjorde det att jag mådde kasst. Jennifer sa “Jag och Smusin har snackat om det, du verkar inte alls må bra.” Zelma sa, i och för sig långt in på kvällen på sin egna halloweenfest, “Elsa hur orkar du vara glad mot alla, när jag ser att du mår så fucking kasst?”. Det var när Zelma sa det som jag insåg att det var på riktigt. Det var i början av höstlovet och efter det gick det bara utför. Jag fick Lucas att gråta och jag själv visste inte alls någonting. Jennifer fick torka mina tårar sent en kväll när livet blev för tungt, men vi torkar varandras tårar. Som gången med middagen som spårade. Helt ärligt kommer jag minnas det som en av de finaste kvällarna, fram tills det spårade.

Sommaren var det bästa på 2017 oavsett hur du ser det. Sommaren var min och Lucas’s, men också min och Majas och Jennifers. Sommaren var vår allas. Kvällarna i Frankrike när jag smsade och pratade med Lucas. Karnevalskvällarna när vi sjöng med till låtar vi knappt kan. Ålabodarnakvällen, inget speciellt hände egentligen, men livet vara bara så fint. När Lucas äntligen kom hem från sin mormor och morfar. Kvällen i Lomma. När jag gick hela vägen till Maja med kakor från mitt jobb i händerna. När jag sommarjobbade, men åt lunch hos Jennifer. Landskronapride var mest stressigt, men ebbas fest samma kväll. Maja och jag på Lousiana. Lucas och jag i helsingborg. Jennifer, Maja och jag på Oskar Linnros’s konsert. Det har varit så mycket fint, så det överväger allt det som har gjort ont.

Jag älskar 2017 och kommer minnas 2017 för alltid.


Likes

Comments

Jag tror att du kommer gråta ikväll, sa han och jag vet inte vad jag tycker om att han känner mig så bra för här sitter jag med tårar rinnande ner för mina kinder och ingenstans att ta vägen.

Likes

Comments

Killarna bakom oss luktar starkt. Jag möter dina ögon och vi ger varandra en blick som säger att jag är här för dig låt de inte göra något mot dig. Musiken höjs och vi fortsätter dansa, men killarna bakom oss dansar för nära dig. Jag vill byta plats med dig, låt dem dansa för nära mig istället. De brölar i takt till musiken och jag tar tag i din hand. Du kramar min hand lika hårt som jag kramar din. Det är vi två mot dem. Vi två mot alla. Så fortsätter vi dansa med tryggheten av varandras händer i våra. Inte ett ord har vi utbytt till varandra, men vi vet ändå exakt vart vi har varandra. Jag tog din hand och du kramade tillbaka för att visa att du är här och du tänker inte låta dem göra något mot mig precis som jag inte tänker låta dem göra något mot dig. Du trycker min hand för att berätta att vi är två, det är vi två och det är så vackert. Det systerskapet - att utan ord veta var vi har varandra.


Likes

Comments

Livet känns vackert i mig nu. Jag vill leva nu. För ett år sen undrade jag hur jag skulle våga sträcka ut en hand när jag inte visste om någon skulle ta tag i den. Ni tog tag i mina händer och släppte aldrig igen. Ni torkade mina tårar som föll sent om kvällarna. Ni sa att vi gör vad som helst för att han ska må bra. Ni sa är du säker på att du är okej. Ni höll min hand genom hösten. vintern, sommaren och sedan hösten igen. Med er tog jag stapplande steg genom natten. Vid er sida skrek jag i somras till låtar vi annars hatar. Det är vi. Det är ni. Jag älskar er. Mina finaste. Det är vi. Vi är för alltid. Livet känns vacker i mig nu och det är på grund av er, ni som tog tag i min hand och lovade att aldrig släppa igen. Jag önskar ni förstår att ni är de bästa på denna jord. Ni är det finaste som hänt. Jag håller hårt i era händer. Genom allt, genom alla. Aldrig ska jag släppa er händer.


förlåt för dåligt collage med dålig kvalité men fuck d egentligen
det är inte det viktiga det är ni

Likes

Comments

Natten kom emot oss och mina tårar speglades i dina ögon när jag torkade dina kinder torra. Jag kramade dig hårt, ville att min kram skulle läka såren inom dig, inbillade mig att ju hårdare jag kramar desto starkare blir du. Kanske är det så? Du sa “jag kan inte hjälpa det” och jag torkade dina kinder torra ännu en gång trots att vi båda visste att de snart skulle vara blöta igen. “Det är okej, det är okej, du är okej” viskade jag i ditt öra, men dina snyftningar fortsatte. Hade inte din mamma ringt kunde vi legat så för alltid och tröstat varandra. Berättat för varandra att det blir okej, tillslut blir det okej. Lovat varandra att det blir okej trots att vi inte kan hålla sådana löften. Din mamma sa att du var tvungen att komma hem och jag kunde inte tänka, det enda som fanns i mitt huvud var att världen är så orättvis. Världen är så orättvis, varför kan inte alla få må bra. Mina vänner är de finaste personerna, de förtjänar att må bra. De förtjänar att känna att deras andetag är värda att andas. De är värda så mycket, mina vackra vänner. Varför är världen så orättvis, varför kan inte alla få må bra?

Du började snöra på dig dina skor och skulle precis gå, men när du hörde mig gråta vände du dig om. “Hon är ledsen, hon tycker att alla borde få må bra” sa pojken som jag alltid saknar även när han ligger alldeles nära mig. Mina tårar rann och jag skrek “det är så orättvist!” Du såg på mig och sa “det är orättvist, men det är okej. För jag vet att när jag frågar hur du mår och du säger att du bara är trött, då vet jag att det är något mer. Jag vet det och du vet det och det är okej. För ibland vill man bara låtsas som ingenting, och det är okej. För vi är tillsammans. Och tillsammans mår vi bra.” Så sa du och då rann det ännu några tårar ner för mina kinder som pojken jag alltid saknar torkade bort. “Jag älskar dig” sa jag och du svarade att du älskar mig.

Vi gick fyra i rad på trottoaren hem till dig. Ostadiga i början, men säkrare för varje steg närmare ditt hem. Tillsammans, fyra i rad för jag tänkte aldrig lämna dig. Pojken jag saknar för alltid på ena sidan och en av våra finaste på den andra. Odödliga sjuttonåringar mitt i natten. Ostadiga själva men alldeles oövervinnliga tillsammans. Ingen skulle kunna stoppa oss. För vi är tillsammans. Och tillsammans mår vi bra. Tillsammans skulle vi kunna ta över världen.

Likes

Comments

Sjutton år och tre månader gammal. Tunn kropp, men tung av tankar. Fylld av känslor.


Likes

Comments

Allt vad jag är och allt vad jag har skriker att jag vill ut till natten. Jag lämnar hela mitt allt i nattens händer.

Jag mår så bra nu. Tårarna som rann för några kvällar sen vill jag inte tänka på för det gäller att leva i nuet. Jag älskar landskrona

Likes

Comments

Jag är livrädd. Det är här nu. Livet jag har längtar efter så länge är precis utanför fönstret. Livet jag har litat på i mina mörkaste stunder går att ta på nu, det är alldeles här. Jag skulle kunna andas livet som jag försökt tvinga mina lungor att andas så många sömnlösa nätter, men jag gör inte det. Jag varken tar på eller andas in livet jag längtat efter och behövt så länge. Det var tanken om detta livet som fick mig att överleva den hemskaste av vintrar men nu när det är känns det inte. Det känns inte. Och det skrämmer mig så hårt. Snart är det över och det känns inte. Snart är vi tillbaka i den hemskaste av vintrar och det som är nu känns inte. Jag behöver att det ska kännas om jag ska orka ett mörker till. Jag behöver det för annars vet jag inte om något är värt mina andetag. Det jag har lagt allt mitt hopp på känns inte. Det känns inte. Jag känner inte. Det är precis här. Precis utanför fönstret men jag känner ingenting. Det enda jag känner är de räknade dagarna tills allting börjar om igen. Hur ska jag överleva då?


Likes

Comments

En söt pojke blev min på något sätt? Jag tog hans hand en kväll och en vecka senare var han plötsligt min. Jag saknar honom mer för varje kväll som går sen kvällen han sa att maj är månaden man blir kär i. Maj är månaden jag fick svårt att andas när han kom för nära. Maj är månaden det gick som stötar genom hela kroppen när han tryckte sin arm nära min. Maj är månaden jag sa till Maja att han är det finaste som har hänt mig. Men juni är månaden jag tog hans hand en fredagskväll. Juni är månaden jag sms:ade Maja och sa jag nog kommer gå sönder. Juni är månaden jag lyssnade till hans hjärtas slag. Juni är månaden han sa att han är lite kär i mig. Juni är månaden jag lärde mig hans ansikte utantill. Juni är månaden jag ringde Maja och sa att jag fucking älskar honom. Juni är den finaste månaden på detta året. Juni är månaden jag för alltid kommer minnas.


Likes

Comments