I USA, Månad 6

En rolig fredag trots rethosta och rinnig näsa! Efter skolan åkte mitt lilla kompisgäng till Greenville, eftersom de nyligen öppnat upp Culver's.

Här är syskonparet Lily och Izzy (Isabelle)

Jag tyckte inte alls att deras glass som de skulle vara kända för, var något gott

Efter glassen åkte vi tillbaka till skolan för en "fan bus". Vi hade en stor match på kvällen nämligen. Vi skulle spela mot Big Rapids, som är en betydligt mycket större skola än vår. Därför hade skolan ordnar en fan bus, där de ville locka elever till matchen för att heja på vår skola. Basketspelarna behöver en läktare som hejar på dem under svårare matcher, dessutom kom vi in gratis till matchen.

Som ni ser var det första gången jag åkte en gul skolbuss!

Lily, Mason, Devin och Angie

Tjejmatchen var först och väldigt rolig! Vi hejade på och skrek. Vårt tjejlag är väldigt bra och har inte förlorat en enda match denna säsong, i början låg de under med 10 poäng med vann senare med 10 poäng. Spännande och rolig match. Under killmatchen var det mindre roligt, jag var trött. Killarna har väl vunnit lika många matcher som tjejerna förlorat, om jag säger så.

Min favvo, älskar hatten!

Favv 2.0 som var överhypad över att få sjunga hennes favoritlåt i karaoke under mellanakten.

Em, Em, Em <3 Både två hade missat att de ändrat temat från "Green out" till "White out". Oschysst.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I USA, Månad 6

I lördags (den 10e) var det helt enkelt Snoball, och inte snowball. Vinterdansen på Central Montcalm. Trots att jag var sjuk och tappade rösten innan dansen hade jag så sjukt kul! Efter en jobbig vecka var det skönt att dansa bort alla bekymmer med vänner.

Innan dansen gjorde jag iordning mig hos Taylor med Devin, Emily, Angie och Taylor. Jag visste inte vad jag ville göra med mitt hår, så jag lät Taylor locka det. Men som alltid när jag lockar mitt hår blir det stort och fluffigt, så jag såg ut som en svamp. Därför flätade Taylor bort halva håret och den blev en half-up. Till middag åt vi lasagne.

Jag tyckte att Snoball var mycket roligare än homecoming. Kanske för att jag har fler kompisar nu, och då blir det roligare. Men det var dessutom mindre svettigt, allt jag kommer ihåg från homecoming var svetten.

Enda minustecken var hur jag var femte minut behövde springa och fylla på med vatten eftersom min hals gjorde så ont, och att min hals inte tillät mig att sjunga med i låtarna.

Emily, Angie, jag, Devin och Taylor innan dansen börjat.

Jag och Alissa,som förövrigt blev snow Queen.

Snow king and Queen, Alissa och Devin.

Jag och Tiia.

Photo booth!
1: Jag, Bizzy och Sheena.
2: Jag, Mia, Emily och Sam.
3: Jag och Bizzy.

Jag och Emily efter att dansen var avslutad.

En väldigt trevlig kväll, nej jag gick utan dejt. Men hade en FANTASTISK kväll.

Likes

Comments

I USA, Månad 6

Har gått två veckor sedan jag senast uppdaterade, aldrig har det gått så lång tid. Anledningen och förklaringen är helt enkelt den att jag inte haft någon elektronik att uppdatera bloggen med. Men också att jag haft svårt att sätta ord på mina känslor, eller att hitta någon ork att skriva detta inlägg.

Jag vet inte hur mycket jag ska dela med mig av. Men förra fredagen (den 2a) fick jag ett sms av min värdmamma när jag satt i bilen påväg till en basketmatch. I anser stod det att vi behövde ta ett "snack" när jag kom hem. Självfallet förstod jag att hon var arg på mig, jag hade gjort fel, men visste inte vad. Hela min kväll var förstörd, eftersom jag endast gick och oroade mig för att komma hem.

När jag väl kom hem hade vi vårt "snack", som bestod av min värdmamma som skrek på mig mer. Tydligen hade hon en del klagomål över mitt beteende, tydligen är jag respektlös, otrevlig och behandlar dem som "garbage". Jag försökte att vara konkret och ställa frågor, jag bad om exempel och frågade vad jag kan göra för att förbättra mig. Men för varje fråga jag ställde blev hon bara argare och argare. Hon bad mig att lämna ifrån mig min mobil, iPad och dator under natten. Någonstans visste jag inom mig att den natten var den sista jag någonsin skulle spendera i det huset.

När jag vaknade upp den morgonen visste jag att jag behövde få tillbaka min mobil, eftersom jag behövde prata med mina föräldrar. Orolig som jag varit kvällen innan, ringde jag pappa och förklarade situationen påväg till basketmatchen. Jag hade lovat att ringa tillbaka morgonen efter och uppdatera om vad som hänt, jag tänkte hålla det löftet. När jag vaknade vad jag om att få min mobil tillbaka, men som svar fick jag att jag inte skulle få tillbaka min mobil under hela dagen. Paniken växte inom mig när jag förstod att jag inte skulle kunna kontakta mina föräldrar. Jag bad min värdmamma om att jag bara kunde få ringa dem snabbt eller skicka ett sms sen kunde hon ta tillbaka min mobil. Hon sa bestämt nej. Jag frågade om hon åtminstone kunde skicka dem ett meddelande och tala om att jag inte hade min telefon. Hon sa återigen igen nej. Jag blev upprörd, förklarade att mina föräldrar skulle vara utom sig av oro. Hennes svar var: "sucks to be them". Därefter började bråket som resulterade i att vi båda skrek, hon kallade mig elaka saker och jag sa att hon inte var min riktiga familj. Min värdmamma började slänga och kasta alla min saker omkring sig medan jag grät och bad henne att sluta. Hon skrek åt mig att packa min resväska, men "ta bara dina egna saker, din tjuv".

Jag gick ner till Sheenas hus och stannade där. Utan mobil, utan kläder eller ombyte. Det var två intensiva dagar när jag levde i Sheenas kläder och grät de flesta timmarna av dygnet. Sedan söndagkväll gick vi tillbaka ner till min värdfamilj för att reda ut problemen. Jag visste, jag hade bestämt mig att jag aldrig ville tillbaka till den familjen.

Jag pratade med min värdsyster, vi förstod varandra och lyckades lösa alla problem vi stött på. Vi erkände båda två när vi gjort fel, och förklarade vad vi kunde bli bättre på. Med min värdmamma var det svårare, hon vägrade att be on ursäkt eller säga förlåt för hennes beteende. Hon kunde inte se vad hon gjort fel eller hennes egna misstag. Allt hon såg var mina brister och felsteg, och pekade gärna ut dem. Hon förklarade allt jag behövde göra annorlunda, men hennes beteende var fläckfritt.

Jag gick tillbaka till Sheena, och måndagkväll gick jag tillbaka till värdfamiljen med Sheena för att prata återigen. Samtalet gick bättre och min värdmamma var inte lika tuppig och kaxig som kvällen innan. Men även fast det kändes bra, kändes något fel i magen. Min magkänsla litade inte på det här. Jag var rädd och rolig eftersom jag visste att jag inte skulle kunna gå tillbaka till familjen, att jag skulle gå runt på äggskal med oroande tankar om att göra min värdmamma arg igen. Under kvällen försökte jag att förklara det för Sheena, men hon var optimistiskt och helt säker på att vi skulle kunna lösa alla problem som möjliggjorde det för mig att komma tillbaka till min värdfamilj.

Det gick två dagar utan att jag gick tillbaka till min värdfamilj, istället pratade jag med Sheena. Tankarna fladdrade runt i mitt huvud, jag ville byta värdfamilj, jag vägrade gå tillbaka. Men mitt huvud sa åt mig att gå tillbaka, att gräset inte är grönare på andra sidan och rädslan att byta till en ny värdfamilj skrämde mig. Men torsdagkväll gick jag och Sheena och gav dem beskedet att jag inte skulle tillbaka. Familjen tog beskedet väldigt bra, de var inte arga och visade inga ledsna känslor. De förstod att det var det bästa för mig. Jag är så tacksam och glad över sättet de bemötte min beslut.

Den helgen och den veckan var bland de jobbigaste i mitt liv. Att inte veta vad som skulle hända, att vara så långt ifrån mamma och pappa när jag behövde dem som mest, att inte kunna ta egna beslut utan känna det som att alla andra tar beslut ovanför ens huvud, och rädslan gjorde veckan rent ut sagt förjävlig. Men jag vill tro att jag lärt av veckan, förhoppningvis kan jag inse det i framtiden. Den höga anspänningen och konstanta stressen ledde till att jag på torsdagen blev sjuk, som jag nu en vecka senare inte tillfrisknat från. Hög feber, slemhosta, rethosta, huvudvärk, täppt och rinnig näsa, ja ni förstår. Hoppas på att bli frisk snart!

För tillfället har jag ingen värdfamilj, jag bor hos Sheena just nu och kommer att bo här tills de hittat en värdfamilj som är villig att ta emot mig.

Likes

Comments

I USA, Känslor, Månad 6

Ni vet säkert att jag pratat om att Januari-Februari skulle vara de jobbigaste månaderna. Jag trodde aldrig att jag skulle få en dipp, jag trodde att jag var immun. Jag var varit immun länge, men den här veckan dippen och träffade mig hårt i magen.

Det långa loppet har sprungit, jag har haft en bra flow men nu har jag fått mjölksyra i benen. Jag är så trött och utmattad, jag tvivlar på mig själv, att jag är tillräckligt stark för att fortsätta springa med mjölksyra i benen. Jag är inte Karolina Klüft. Jag vill stanna, dricka vatten, jag vill inte springa mer. Jag vill hem, hem, hem, hem.

Det är just det ordet "hem" som jag vill till. En plats där jag är hemma. Jag vill från skolan för att komma hem, jag vill lämna en kompis för att komma hem, jag vill avsluta min löprunda för att komma hem. Här kommer hemligheten: att bo i en värdfamilj, det är inte hemma. Du bor i en annan familjs hus, men det är inte hemma.

När du är hemma behöver du inte gå runt och oroa dig: "har jag varit i duschen för länge nu?""om jag sover en timme till, blir de arga då?""jag är trött, jag vill gå och sova, men du kan inte gå och sova nu, då blir de arga""om jag går och tränar, blir de arga för att jag går och iväg, eller för att jag låter för mycket?""jag vill prata med mamma och pappa, men blir de arga om jag ringer dem?""om jag sätter på musik i hörlurarna när jag diskar, blir de arga då?"

Som ni förstår, att bo i värdfamilj är inte som att bo hemma. Jag måste jämt anstränga mig, jag kan aldrig slappna av som jag kan göra hemma. Det har gått ganska bra fram tills nu, jag har ansträngt mig och försökt. Men nu har energin försvunnit, energin jag lägger ner varje dag på att anstränga mig har försvunnit, hur ska jag nu anstränga mig?

Min värdfamilj och jag har fungerat bra. Jag visste från början att vi inte var designade för varandra, vi har helt olika livsstilar och vill spendera vår tid på olika sätt. Egentligen skulle vi aldrig ha blivit placerade med varandra, men vi har jobbat oss runt det.

4 månader kvar känns som en evighet, hur ska jag jobba mig runt dessa problem i fyra månader när all min energi är borta? Hur ska jag klara av fyra månader till?

Likes

Comments

I USA, Månad 6

I torsdags (?) fick jag höra att powerlifting tävlingen var denna helg. Jag ville inte tävla, för jag visste att jag inte var kvalificerad. Jag är inte stark, inte alls. Visst är jag lite starkare sen jag började med powerliftining för två månader sedan. Mr. Kolbe frågade mig om mina max(rekord). Sedan frågade han om jag var en sophomore, jag svarade senior. Det betyder att jag måste tävla för Varsity och inte JV. Han sa till mig att tjejerna i min ålder, i min viktklass skulle lyfta 3x gånger mer än mig. Jag vet, svarade jag och hoppades att jag inte skulle vara en disgrace för Central. "No, you're fiiine..."

Efter att ha velat fram och tillbaka så bestämde jag mig. Jag skulle tävla.

Jag visste att jag skulle gå in där, och vara sämst. Men jag visste att det inte gjorde någonting. Det viktigaste var att jag klarade av det, eftersom det är långt utanför min "comfort zone".

Jag var otroligt nervös, kunde inte sova natten innan. Jag var den enda utbytesstudenten som valt att tävla. Lena som också gjort powerliftining under vintern vägrade att tävla, "jag är alldeles för dålig". Jag förklarade att det var upplevelsen det handlade om, men enligt henne var det inte den typen av upplevelse hon ville uppleva. Alla andra amerikaner jag kände valde även de att inte tävla. Men som tur var skulle Alissa tävla!

Vi skulle vara i Ionia klockan 7:15, vi behövde lämna klockan 6:30. Ingen sovmorgon för mig, inte.

En Elsa och en Alissa, så fräscha man kan vara klockan 8 på morgonen. I de här kläderna som inte kan få mig att se mera ocharmig ut än någonsin. Var väldigt besviken eftersom alla hade team-tröjor, förutom CMHS (CMMS - Central Montcalm Middle School, de hade team-tröjor). Vi hade beställt tröjor, som skulle ha kommit i veckan men leveransen var försenad.

Så här såg det ut innan tävlingen började. Det fanns 8-10 stationer där personer i olika viktgrupper tävlade. Jag var i samma station som Alissa och Nikki vilket kändes bra, tills de ropade upp mitt namn i stationen bredvid. De hade förflyttat mig till en annan viktklass (ja, jag hade gått upp i vikt mer än vad jag förväntat mig). Var 2 pounds (1kg) för tung för Alissas viktgrupp.

Jag som stressat hela morgonen, haft tårarna i halsen för att jag tyckte detta var så jobbigt. Jag gick in först, ensam, inte alls som jag förväntat mig. Lyfte utan att riktigt fått förklarat reglerna och fick rött kort (icke godkänt). När jag fick frågan "How you doing?" började jag att gråta, ja, framför alla, ja, väldigt pinsamt.

Hursomhaver, det gick bättre. Även om jag var väldigt besviken, jag gjorde långt ifrån mina max. Jag visste att det var mentalt, i mitt huvud. Men jag kunde inte lyfta idag. Det gick inte.

När dagen var slut var jag därför lättad, men stolt. För jag gjorde det, även om jag gjorde det j*kligt dåligt.

Här gör jag deadlifts.

Här squatar jag.

Här gör jag bench press.

Som ni ser på alla bilder är det inte mycket jag lyfter. Jag säkrade verkligen upp mig, valde att gå ner många pounds än vad jag vanligt lyfter.

Tror knappast det är något jag vill uppleva igen, men jag gjorde det iallafall.

Likes

Comments

I USA, Brev, Månad 6

Tiden rinner iväg, precis som att all min saltlakrits börjar att försvinna... Kan inte riktigt förstå att det ar mitt femte brev jag skriver! Jag vet att jag i alla mina brev nämner hur många dagar jag spenderat i Staterna och hur många jag har kvar, jag vet, jag vet det måste vara så uttjatat och uttråkande vid det här laget. MEN det är 118 dagar kvar, och jag har varit här i 156 dagar. För många låter nog 118 dagar som en väldigt lång tid, det ar ju nästan 4 månader. Men fyra månader under en livsstid är sjukt lite, ingenting.

Tankarna och känslorna over att tiden borjar ta slut ar som ett grått moln. Jag är inte klar än, tur att jag har fyra månader kvar. Tanken på att åka hem och fortsätta mitt svenska liv skrämmer mig, att komma tillbaka till svenska rutiner ar så långt från min vardag idag. Mina amerikanska rutiner jag lever i just nu är min vardag. Men såklart, att stå packad som en sill på tunnelbanan varje morgon under rusningstrafik, skriva sju uppsatser per vecka om politiskt missnöje i Kongo och att slänga i sig 9 koppar Sodexo-kaffe per dag ar trots allt mitt drömliv. Även fast min vardag idag består av att bekvämt ha en personal driver (Bizzy) som kör mig hela vagen till skolan varje dag, skriva i genomsnitt 0 uppsatser per vecka och beställa en islatte varannan vecka.

Som ni läst i mitt tidigare inlägg spendera jag helgen pa ett kyrkoläger, därav anledningen till en sent brev eftersom all elektronik lämnades hemma under helgen. Nar Bizzy droppade av mig till kyrkan fredag eftermiddag sjönk mitt humör... det var jag, och middle schoolers. En uppgiven suck nar jag fick höra att alla high schoolers jag kände som skulle på lägret, hade ställt in samma dag, av en anledning trodde jag. Men lägret var inte alltför hemskt, vissa middle schoolers visade sig vara high schoolers-bara att de såg ut som middle schoolers och var home schooled så därför hade jag aldrig sett dem på Central.

Helgen bestod av gudstjänster, manga sånger, Vinter Olympiska Spelen i form av: curling, turbing och ice skating, mycket lek ute i snön(enda problemet var att snön smälte bort under helgen) och brädspel. Vi hade en guest speaker där under helgen som tryckte in budskap i vara små skallar, vi hade även BIbelstunder där de hjärntvättade små middle schoolers med det kristna budskapet. De tre främsta budskapen under denna helg: homosexualitet ar en synd, sex utanfor äktenskap ar en synd och att älska någon mer an Gud ar en synd.

Efter en av vara bibelstunder var det en flicka som frågade: Jag gillar det motsatta könet, betyder detta att jag kommer att hamna i helvetet? Folk försökte förklara för henne att Gud skapade mannen och kvinnan, något annat vore onaturligt och att Gud blir besviken om vi inte följer det som HAN (Gud är tydligen en HAN-eftersom mannen är överlägsen kvinnan, därför skulle Gud omöjligen kunna vara en kvinna) skapat och följer hans regler. De uppmanande även flickan att ifall hon inte ville hamna i helvetet men inte ville ljuga for sig själv och för Gud om att hon var någon hon inte var, kunde hon leva i celibat. De förklarade även att homosexualitet är en synd, men att Jesus ar givmild och förlåter vara synder. Ifall hon inte utför någon sexuell aktivitet med kvinnor finns det en chans att hon kommer till himlen.

Detta samtal gjorde mig väldigt upprörd och jag valde att privat gå och prata med pastor Ben om detta och förklarade att det gjort mig hemskt upprörd och att detta inte är åsikter jag står för. Ben förklarade att han absolut inte en homofob, men att homosexualitet är en synd och att fortsätta ett homosexuellt umgänge eller relation är fel. Det ar som att säga "jag äter aldrig onyttigt, men jag äter fries till varje måltid". Det slutade med att vi hade en två timmars diskussion och samtal om min tro, där jag förklarade att Gud skapade kärleken och att Jesus predikade om att älska varandra, därför tycker jag att det ar ironiskt att "kristna" vars största uppgift att älska varandra, fördömer de människor just för att älska varandra. Även om jag inte höll med om det absolut mesta under samtalet så uppskattades det från mitt håll, det var otroligt inspirerade på manga andra sätt.

Men åh vad jag ser fram emot att vara tillbaka i Västerled och diksutera med mina präster: Anders och Matilda. For den största skillnaden mellan svenska och amerianska kyrkan ar att amerikanska kyrkan säger "Sa här är det, så här ska ni tycka, så här ska ni tänka". Medan den svenska säger: "Hur ni väljer att tolka Bibeln är upp till er, det finns inget rätt och fel."

Usa vägrar att skriva pa FN:s barnkommision, eftersom de inte vill förbjuda barnaga. Barnaga är inte något som existerar, utan det finns, antagligen i varje hem efftersom det är socialt accepterat och en del av uppfostringen. Vi är med andra ord tillbaka på 1800-talet, eller ja kanske innan 1979 då ALL barnaga förbjöds i Sverige (först i världen, vill ge Sverige en klapp på axeln för det). Vi hade en guest speaker i aulan, i skolan förra måndagen och en guest speaker i kyrkan. Båda två av någon anledning ställde frågan vilka som blivit slagna av sina föräldrar. Förvånade räckte majoritet (90%) upp händerna i luften, helt utan skam, tydligen ar det ingenting att skämmas för. I Sverige hade inte en själ vågat räcka upp handen, även om de kanske hemskt nog blivit slagna hemma. Guest speakern i skolan borjade skämta om det, medan guest speakern i kyrkan predikade om att det var moraliskt rätt att slå sina barn. Jag kokade inombords av ilska.

Sedan frågade guest speakern fran kyrkan oss något som gjorde mig väldigt förvånad: vilka som blivit tvingade att äta tvål som straff. Fler räckte upp handen igen. Tydligen ar det ett vanligt straff att när du använder fula ord och svordomar ska äta tvål för att "tvätta och rena" munnen. Detta var ett slag mot hjärtat och när jag kom hem berättade jag för min värdfamilj om det har. Men "vadå?" sa de båda två, jag har ätit tvål svarade Bizzy. Jag svarade att jag skulle kräkas ifall jag tvingades äta tvål, "det är en de av straffet" svarade mom.

Skolan går bra, ar väldigt nöjd med mina nya klasser. Introduction to Drawing ar min favoritklass, måste verkligen rekommendera er att ta hjärn-testet som jag tidigare nämnt. Jag bifogar testet i detta brev och jag rekommenderar er alla att verkligen ta testet. Så här gör ni:

1: Ta fram ett papper

2: Numrera pappret 1-20

3: Efter varje fråga skriver du antingen A eller B, så om du vid fråga 3 har ett A, skriv: 3. A

4: Räkna ihop dina resultat och ta reda på om du ar left brained eller right brained

Jag använder min vänstra hjärnhalva, detta betyder att jag ar mer organiserad och dessvärre har svårare for bild och konst. Eftersom kreativa personer som ar duktiga i bild och konst använder höger hjärnhalva. Vi på vänstern vill se symboler och förenklar allting så långt vi kan, medan högerhalvan dyker djupare ner i detaljer. Därför gör vi många övningar i klassen för att börja använda den högra hjärnhalvan istället för den vänstra.

Igår ritade i linjer, vi skulle måla linjer i olika känslor såsom arg, ledsen, kär, glad, energisk, stillsam och ensam. Idag blindmålade vi, vi fick titta på vår hand men inte på pappret och skulle tecka av vår hand. Detta var en hjärnövning for att använda höger hjärnhalva. En liknande övning gjorde vi förra veckan, då vi skissade av Picasso uppochned. Det lurar hjärnan sa att vi istället for att skissa av en gubbe, skissar linjer. Jag har insett att jag har en tendens for att måla ALLDELES for stort.

Vid terminens slut efter jullovet kom min foredetta gymlarare fram till mig och berättade hur mycket han uppskattat att ha mig som elev. Att han lärt sig mycket och även ändrat undervisningen tack vare mig. I början av året lät han eleverna välja sina lag, han lät mig ofta välja mitt lag. Men jag vägrade, varje gång. Jag förklarade att det inte var okej, att det var mobbning, Jay skrattade och sa att vi är soft i Sverige. Men nu erkände han att det inte ar en bra metod, det ÄR mobbning. Det tar mycket för en man som Jay att erkänna att han var fel. Därför gjorde det mig väldigt glad att jag lyckats påverka undervisningen till det bättre.

Men nu till softball. Vilket bara går bättre och bättre. I söndags efter kyrkläget skyndade jag mig till träningen för att hinna slå lite. När det gick så bra insåg jag hur mycket jag förbättras. Varje dag efter skolan tränar vi nu, det äe ju bara kondition och styrka, men ändå. Vi springer längst korridorens i skolan, lyfter i gymmet, står i plankan, 90 grader oxh göra armhävningar. Så kul att träna ihop som ett lag, även om vi inte brukar vara mer 2-5 stycken som tränar. Men varje dag är jag och Bree där. Ibland Bizzy, ibland Lily, ibland Mia och några andra. Men oj vad jag ser fram emot softball säsongen! 

Detta var mitt femte brev, godnatt säger jag från ett regnig och plusgradigt Michigan. 

​Här är testet, glöm inte att berätta för mig vad för nummer ni fick! 

Likes

Comments

I USA, Månad 5

Torsdagkväll redan och veckan har gått alldeles för fort, tyvärr utan några som helst snow days. Har räknat ut dock att tisdag nästa vecka kommer att bli en snödag. Håller tummarna!

Tänkte berätta lite om mina nya klasser och har även en smällkaramell för vad son ska hända i helgen (rubriken är en spoiler...)

Economics:
Klassen är mycket mera ekonomi än vad jag förväntat mig, vad hade jag egentligen förväntat mig när klassen heter "Economics"? Men jag trodde det skulle handla om amerikansk ekonomi, eftersom det är en fortsättning av American Government. Men det är än så länge ekonomins grunder, "common sense" som Mr. Morgan säger. Väldigt liten klass, men jag tror att det kommer att bli bra. Ekonomi är väl inte direkt något jag brinner för, men allmänbildning är det iallafall.

Introduction to Drawing (Art):
Denna klass har jag högst förhoppningar av, dessutom är det den klass där jag har absolut flest kompisar.

Mrs. Ruggles ägnade en hel lektion åt att prata om en höger/vänsterhjärnhalva-test. Testet ska avgöra hur man är som person. Mrs. Ruggles tar detta på väldigt stort allvar, hon säger att detta kommer att avgöra ens framtida partner. Man gör ett test, och utifrån ens svar får man ett nummer mellan 0-20. Under 10 är man vänster hjärnhalva och mer organiserad, över 10 använder man höger hjärnhalva och tenderar att vara mer kreativ och spretig (organiserad). Jag blev en nummer 1, vilket är otroligt lågt. Vet inte om jag ska tro på det numret, jag kan vara otroligt organiserad när det kommer till vissa saker. Men mindre organiserad när det kommer till andra. Min framtids man måste iallafall också vara en etta, jag sa till Mrs. Ruggles att det är omöjligt att hitta en kille med så lågt nummer.
"Yeah sweetie, that will be tricky. But hey, find someone in the army"
"We don't have an army in Sweden"
"Oh, ten you are gonna die alone".
Tydligen är det svaret till Universum, enligt Mrs. Ruggles. Jag ska länka testet för jag uppmanar er alla att ta det!

Vi har fått ett tjockt block där vi ska jobba med våra teckningar. Det finns instruktioner hur vi ska jobba, så vi får inte teckna hur vi vill.

Idag skissade vi bland annat händer. Min är till höger, Brees är till vänster.

I mitten är flickan vi skulle skissa, min är till höger, Brees till vänster. Som ni ser lade hon ner väldigt lite tid idag, troligtvis för att vi hade en vikarie.

Jag var nöjd med min skiss tills jag jämförde den med Lucias. Rita, skissa och måla har alltid varit något jag tyckt varit väldigt kul, men varit väldigt dålig på. Ser därför framemot att förbättras.

Current Events:
Återigen en väldigt liten klass, än så länge tycker jag inte att klasskamraterna är jätteroliga. Helt okej. Men klassen har jag ändå höga förhoppningar för. Varje dag kollar vi ett 10-minuters långt nyhetsavsnitt från CNN, sedan varje fredag testas vi.
Vi har även delats upp i grupper för att presentera ett projekt, som vi dock inte fått än. På tisdag har vi ännu ett test över alla länder i Nord och Centralamerika (inkluderat länderna i Karibien).

Total Performance:
Hujedamej... Denna klass. Kan börja med att nämna att det är fem tjejer i klasser, resten är hunkar (så mycket hunk man kan vara på CMHS). Jag är sämst, på allt. De första dagarna hat vi testat hur högt och långt vi kan hoppa, jag vet ju från friidrotten i grundskolan att varken höjdhopp eller längdhopp var riktigt min grej.
De andra tjejerna i klassen är väldigt måna om vad killarna tänker om dem, de är oroliga och säger att de dömer en. I den frågan håller jag verkligen inte med. De killarna jag pratat med är allt ifrån dömande. När de berättar att de hoppade över 7 feet och sedan frågar mig vad jag landade på, då svarar jag "4'6". Då får jag svaret "at least you have a lot of room for improvement".

--------------------------------------------------

Här kommer smällkaramellen.. (*trumvirvel*) jag ska från fredag eftermiddag till sent på söndag på kyrkoläger i norra Michigan. Sheena kom till mig på lunchen igår (!) och bad att få låna mig några minuter. Jag fick en klump i magen och trodde jag var i trubbel, men hon ville bara introducera mig för pastor Ben. De bjöd in på ett Snow Camp, en ungdomsläger med kyrkan denna helg. Nervöst och spännande... Här kommer dock den stora bomben: det är helg förbjudet med alla typer av elektronik. Kommer att behöva lämna min mobil hemma under helgen, därför kommer jag inte att kunna höra av mig något alls.
Jag vet väldigt lite, jag vet att vi kommer vara utomhus mestadels av tiden och jag en aning om några få från skolan som kommer att vara där. Jag har fått höra rekommendationer om att lägren brukar vara väldigt framgångsrika och roliga.

Kram och godnatt på er, vi hörs på söndag. Då lovar jag att berätta allt om kyrkoläget.

Likes

Comments

I USA, Månad 5

Ny termin betyder nytt schema. Alla klasser byter platser, vissa klasser är två terminer, andra är bara en termin. English, Algebra och American Studies är två terminer, som jag tidigare nämnt. Kör, gym och Government är en termin. Dock finns det en fortsättningskurs efter Government som heter Economics, båda två är required.

Detta var mitt schema som jag lyckades få fram redan igår kväll. Jag var INTE nöjd. Jag hade verkligen hoppats på en Art klass och Current Events, jag hade önskat båda klasserna redan i augusti men fick inte någon av dem. Mitt schema ser ju inprincip likadant ut från förra terminen, förutom att klasserna rörts om och jag har en svårare gymklass.

Men jag har bland annat Mr. Morgan i American Studies istället för Mr. Caster. Caster är ju min absoluta favoritlärare så jag var otroligt besviken över att inte ha honom längre, Mr. Morgan är väldigt bra han med, men har svårt att höra vad han säger (han mumlar brutal och har en väldigt bred dialekt) därför hade två lektioner på raken med Mr. Morgan varit lite mycket.

Sen hade jag nya lärare i både Algebra och engelska. Kändes inte som det optimala för mig. Varit med milda ord väldigt besviken över mitt schema.

Men under min körklass kom Bree förbi och bad om att jag skulle bli ursäktad från lektionen. Vi gick till the high school office, där Brees Grandma jobbar. Hon frågade mig inprincip vilka klasser jag vill ta bort, ändra och flytta. Helt otroligt, enligt regler får man endast byta en klass per termin. Inte alls flytta runt ett helt schema som hon gjorde. Att vara vän med Bree är en privilegium, kunde designa mitt schema precis som jag ville.

Detta är alltså mitt nya schema! Har återigen Algebra First hour med Mr. Kahler - är så taggad eftersom Lena också har algebra första lektionen. Sen har jag engelska second hour, tillbaka med mrs. Coston.

Sedan lyckades jag få en Art class (introductions to drawing). Enligt Bizzy är detta den absolut roligaste bildlektionen, Bree och Devin har samma lektion vilket blir kul!
Förutom det lyckades jag även få Current Events, denna lektion är jag väldigt nyfiken på. Lektionen handlar om att prata politik och nyheter runt om i världen.

Här är ämnena vi ska diskutera och debattera om denna termin (förlåt för att bilden är sne). Jag som brinner för politik kan inte vänta med att få höra amerikanarnas åsikter om abort, globala uppvärmingen och samkönade äktenskap, ser framemot debatterna.

Sixth hour hat jag total performance, det är som power lifting, den svåraste gymklassen. Tydligen tillåter de bara atleter, alltså folk som är med i sporter i denna klass. Hur jag kom med är en annan fråga, antagligen räknas jag som en atlet då jag numera är med i softballaget. Denna klass är med Mr. Caster (skoj), men är ändå väldigt otaggad. Anledningen varför jag inte valde bort klassen är eftersom jag och Bree är partners i den. Vi kommer alltså att lyfta tillsammans.

Något som gör mig lite ledsen är att jag varken har kör eller American Studies denna termin. Mr. Mayer min körlärare (föredetta) blev väldigt upprörd när jag kom in och berättade att jag inte längre hade kör.
"Let me see your schedule ... (looking) YOU HAVE ART?"
"No, current events"
"Oh I got so mad when I thought you had art instead. Well current events is required, isn't it?"
Jag (ljugande) nickade. Det är en required class, men eftersom jag är en utbytesstudent är det inte required för mig.

Mr. Mayer var inte nöjd över att jag lämnade kören, men jag sa att ifall de jobbar med något efter skolan hopps jag gärna in. Detta gjorde honom glad att höra.

American Studies däremot vad en alldeles för lätt klass för mig. Det sa Mr. Morgan när jag var i hans klass denna morgon: "foreign kid, what are you doing in here? You are way too smart to be in  this class". Mr. Caster bara nickade, skrattade och sa "yes, she is". Jag sa samma sak. Den lektionen kunde jag därför utan att må dåligt skippa, även om jag kommer att sakna AS.

Likes

Comments

I USA, Månad 5

Igår (lördag) hade Bizzy en softball turnering i Grand Rapids hela dagen. Jag och mom var där för att åskåda, väldigt bra för mig eftersom jag fick en känsla av hur en match ser ut. Coach Eric var väldigt glad över att se mig där "great enthusiasm kid, great engagement". Det var mer av en "övningsturnering", inte riktiga tävlingar. Men jag kunde ändå inte vara med, eftersom jag inte är tillräckligt bra än. I början tyckte jag att allt såg så roligt ut och jag blev så taggad på att softball säsongen skulle börja, men efter ett tag började hjärnspökena att spöka: "Det ser väldigt mycket ut som brännboll, du kan inte spela brännboll Elsa, du hatar brännboll. Jag kommer aldrig kunna spurta de korta sträckorna, du är alldeles för långsam Elsa. Det här är verkligen inte din sport, Elsa. Ge upp. Nej det är okej, det finns många tjockisar som spelar softball, fast de har övat i flera år. Okej, ge upp".

Efter att turneringen slutade vid 6 tog vi bilen och åkte till Van Andel Arena i Grand Rapids.

Var förövrigt väldigt intressant att åka igenom Grand Rapids förorter, för man kan åka igenom områden där varje hus ser ut som en herrgård. Sen kan man åka igenom trailerparks där folk inprincip är hemlösa. Klasskillnaderna är så mycket tydligare här, extrema skillnader om du frågar mig.

Där mötte vi upp Bizzys två äldre syskon Aaron och Jessica med familjer, samt Grandma & Grandpa och Uncle Phil.

Vi skulle nämligen på en ishockeymatch. Fick frågan ifall det var NHL. Nej, det var AHL-American Hockey League, ligan under NHL. Vi var där för att heja på Grand Rapids Griffins (griffin = grip). Laget är tydligen ett "lillebrorslag" till Detroit Redwings (som spelar i NHL). När Detroit signar unga spelare, får de börja att spela i Grand Rapids tills de är tillräckligt bra för Detroit, eller om en spelare skadar sig från Detroit kan han spela i Grand Rapids under en period.

Såg förövrigt min första "Make America great again" keps på matchen. Första gången sen jag kom till USA.

Här var lagen: Grand Rapids Griffins vs. Cleveland Monsters. Michigan vs. Ohio. Vi förlorade med 2-1, men det förstörde knappast min kväll!

Ser ni hur sjukt stor arenan var? Kändes som i en film, älskade varje minut. Ishockeymatchen var väldigt annorlunda från en svensk, mycket mera underhållning. Var femte minut tog de en två/tre minuters paus, spelade musik och filmade publiken i: kissing cam, flex cam, dancing cam etc.

Men detta var nog kvällens största: WOW! En kille körde in annan spelare i rinken. Helt plötsligt slängde spelaren av sig handskarna och hjälmen, hela publiken ställde sig upp och började att jubla. Det var alltså en fight. Alla andra spelare lämnade rinken och kvar var de samt domarna som såg till att fighten var under kontroll. När en av killarna började blöda från ansiktet blåste de av fighten.

Grandma lyckades fixa halsdukar-här är jag och Uncle Phil som visar upp våra halsdukar.

Här är jag under pausen med en ENORM nachos. Tack Grandpa för hjälp och support, med andra ord tack för att du hjälpte mig äta upp min middag.

Idag (söndag) åkte jag, Sheena samt hennes bror och mor till kyrkan. Denna gång blev det Calvary Church i Greenville.

Här var kyrkan. Det var åtminstone ingen missionär som spendera 45min åt att prata om hyr han sprider Guds budskap, nej istället var det en pastor som tydligen är Sheenas favorit eftersom han är så rolig och "down to earth".

Jag vet inte riktigt om jag var lika imponerad. Pastorn skämtade om att han önskar att han hade en "baptist mafia". Maffian skulle gå och knacka dörr och fråga ifall folk vill döpas i Jesu namn. Ifall folk svarade nej skulle maffian bara säga "finito". Pastorn skämtade om att alla personer som inte vill döpas i Jesu namn borde avrättas. Hmm...

Sen upprepade han flera gånger att om vi ställdes inför rätten med anklagelser om att vara kristna, då ska vi h tillräckligt med bevis för att bli avrättad. Precis som helgon innan oss. Detta tycker jag beskriver kyrkan väldigt bra i USA, allting är så väldigt ytligt. Det viktigare är utan, hur allting ser ut utifrån. Att låtsas vara en god kristen. Vilket inte alls stämmer överens med min bild av kyrkan och kristendomen. Bara för att du hänger ett kors på väggen betyder det inte att du är en god kristen. Enligt mig är du en god kristen i ditt hjärta, genom att inte döma, inte ljuga osv. Amerikanarna verkar ha fått det om bakfoten.

Dessvärre tog hela kyrkobesöket vääldigt lång tid. Kom inte hem förrän klockan 4 eftersom Sheena valde att åka och handla samt besöka läkaren, inte vad jag hade planerat men men. Jag klagar egentligen inte. När jag kom en ställde jag mig genast och började med middagen, eftersom det var min tur att bjuda på svenska köttbullar. Jag rullade och stekte köttbullar, Bizzy kokade potatis som blev alldeles för överkokt så mom gjorde potatismos, dessutom bjöds det på lingonsylt.

Jag blev väldigt nöjd med köttbullarna-de smakade riktigt bra! Lingonsylten var också god, men tyvärr kunde jag inte äta potatismoset. Eftersom amerikanarna gör potatismos med Ranch (världens äckligaste sås som amerikanarna äter till ALLT). Potatismoset smakade bara ranch, det var som att stoppa Amerika i munnen och inte alls trygga och familjära Sverige.

Vet inte om det märks men har stresskrivit detta inlägg eftersom jag håller på att somna och inte haft någon tid alls under hela helgen att uppdatera er om allt som hänt. Mina fingrarna krampar och mima ögonlock är tunga, tror det är bäst att jag säger godnatt-GODNATT!

Likes

Comments

I USA, Månad 5

Jag vet, jag vet, jag sa "inga fler födelsedagshälsningar" efter Agnes inlägg i November. Men den här personen är också speciell, den här födelsedagen är också speciell och förtjänar sitt egna inlägg.

Q, alla mina brev är riktade mot dig. Men detta inlägg är dedikerat åt dig.

Min farmor, världens bästa farmor fyller 90 år. Alla i Amerika tycker det är så coolt att min farmor är så gammal, min värdmammas morfar är yngre än min farmor..!
Men vilka coola 90 år du levt, och vad mycket du hunnit med ändå. Pluggat i USA har du gjort-ja man brås ju på farmor..!

Jag kommer ihåg hur entusiastisk och glad du var över min resa till stater, ibland kändes det som att du var entusiastisk än mig.
Jag kommer ihåg på min avskedsfest, hur du köpt så många presenter till min värdfamilj, och mig, hur gärna du ville att jag skulle ha det bra.
Jag kommer ihåg när jag var liten, och det var du, jag och farfar. Ni gjorde allt för mig, precis som du gör allt för att jag ska ha det bra nu och innan jag åkte iväg till USA.
Hur går det inte att älska dig?

Jag är medveten om hur priviligerad jag är över att ha en sådan klok, älskvärd och givmild farmor. Inte alla som har en farmor som kan hjälpa en med allt ifrån tyska till matematik, från historia till fysik. Idag fyller du 90 år, hörde att du skulle fira med en födelsedagsbrunch, och jag hoppas du vet om att jag tänker på dig.

Jag saknar dig Q, jag längtar tills vi ses igen. Jag vet att vi kommer kunna sitta i timmar och prata om mitt amerikanska äventyr. Du kommer-som alltid-att vara så engagerad och glad, du kommer att ställa tusentals frågor, le och säga hur stolt du är över mig.

Med detta inlägg ville jag påminna dig om hur mycket jag älskar dig, och att önska dig grattis på din 90 årsdag. Ja visst ska du leva, ja visst ska du leva ut i 100e år!

Grattis på födelsedagen Q! Vi ses om 140 dagar.

Likes

Comments