Har haft tusen funderingar den här veckan. Trist bara att jag inte skriver ned dem för det blir massa attacker mot mig själv när de dyker upp/ja men just det-känslan.

Närmast till hands har jag dock funderingen på träning. Har börjat röra på mig nu, bara för mitt eget välmående och inget annat. Känner dock direkt att man hamnar i någon slags bubbla. När jag inte orkade allt på passet i tisdags kände jag bara att jag antingen skulle ge upp samt den där känslan att "kan inte räkna detta som ett pass, måste träna mer när jag kommer hem för att kompensera". MEN VARFÖR?? Som att jag har en röst som säger åt mig att jag inte duger, att jag är tjock, att det inte är tillräckligt. Det liksom dyker upp så fort jag börjar träna igen. Det är så farligt och där har jag lärt mig att peppa mig själv med "jag gick iallafall hit och jag är med på det jag kan. Det viktiga är att jag gör nånting och att jag inte bara jobbar och sitter i min soffa".

Igår kom jag på mig själv att kolla kalorieinnehållet i middagen. MEN VA? Då gjorde jag annan mat och kollade inte på baksidan. Åt tills jag blev mätt och sket i vilket. Har ändå lärt mig hantera det men jag fick så många tankar på de där ute som kämpar med detta i detta nu. Alla tonåringar som bara ser massa fitspo på instagram och inte känner att de duger. Som inte vågar äta pizza för rädslan att bli fet. Som kollar på sig själva i spegeln och avskyr vad de ser. Jag tycker det är helt sjukt och jag önskar jag kunde hjälpa.

Jag önskar att någon hade funnits där som förebild när jag fick mina ätstörningar. Att någon satt ute på gräsmattan och mulade choklad "för fan vad gott det är". Istället för vänner som pushade att träna, som la ut bilder på sina abs på instagram och som i varje tugga sa "jag borde inte äta det här men jag kanske kan ta en extra joggingtur sen". Det lilla jag försöker göra är att lyfta de i min närhet på andra sätt. Att komma ihåg att visa uppskattning och att faktiskt säga när jag tycker något gott om något och inte bara tänka det eller bli avundsjuk.

Jag är nöjd med mig själv. Jag är nöjd med min kropp som den är. Sen finns det dagar då det känns bättre och sämre men generellt så har jag ändå tanken att jag är så jävla glad att jag har en kropp som fungerar och att jag har mat på bordet varje dag.

Jag blir förbannad och ledsen när jag ser vad många av mina vänner gillar på insta. Det är före/efter bilder. Det är fitspiration-quotes om att man ska pusha sig själv över gränsen och äckliga Katrin Zytomierska som hatar överviktiga människor. Men samtidigt är jag också glad att vi lär oss att se förbi ytan. Att det finns en massa inspiration från bra människor som Stina Wollter och kroppsaktivister som notondietanymore. Jag kan säga att en stor del för mig att ta mig ifrån mitt självhat var att ta bort alla ytliga- samt bantningssidor från mina sociala medier och att börja följa den typen av människor istället.

Jag mår bra med mig själv och önskar alla fick göra det var väl kontentan. Ta hand om er älskade

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments