Har haft tusen funderingar den här veckan. Trist bara att jag inte skriver ned dem för det blir massa attacker mot mig själv när de dyker upp/ja men just det-känslan.

Närmast till hands har jag dock funderingen på träning. Har börjat röra på mig nu, bara för mitt eget välmående och inget annat. Känner dock direkt att man hamnar i någon slags bubbla. När jag inte orkade allt på passet i tisdags kände jag bara att jag antingen skulle ge upp samt den där känslan att "kan inte räkna detta som ett pass, måste träna mer när jag kommer hem för att kompensera". MEN VARFÖR?? Som att jag har en röst som säger åt mig att jag inte duger, att jag är tjock, att det inte är tillräckligt. Det liksom dyker upp så fort jag börjar träna igen. Det är så farligt och där har jag lärt mig att peppa mig själv med "jag gick iallafall hit och jag är med på det jag kan. Det viktiga är att jag gör nånting och att jag inte bara jobbar och sitter i min soffa".

Igår kom jag på mig själv att kolla kalorieinnehållet i middagen. MEN VA? Då gjorde jag annan mat och kollade inte på baksidan. Åt tills jag blev mätt och sket i vilket. Har ändå lärt mig hantera det men jag fick så många tankar på de där ute som kämpar med detta i detta nu. Alla tonåringar som bara ser massa fitspo på instagram och inte känner att de duger. Som inte vågar äta pizza för rädslan att bli fet. Som kollar på sig själva i spegeln och avskyr vad de ser. Jag tycker det är helt sjukt och jag önskar jag kunde hjälpa.

Jag önskar att någon hade funnits där som förebild när jag fick mina ätstörningar. Att någon satt ute på gräsmattan och mulade choklad "för fan vad gott det är". Istället för vänner som pushade att träna, som la ut bilder på sina abs på instagram och som i varje tugga sa "jag borde inte äta det här men jag kanske kan ta en extra joggingtur sen". Det lilla jag försöker göra är att lyfta de i min närhet på andra sätt. Att komma ihåg att visa uppskattning och att faktiskt säga när jag tycker något gott om något och inte bara tänka det eller bli avundsjuk.

Jag är nöjd med mig själv. Jag är nöjd med min kropp som den är. Sen finns det dagar då det känns bättre och sämre men generellt så har jag ändå tanken att jag är så jävla glad att jag har en kropp som fungerar och att jag har mat på bordet varje dag.

Jag blir förbannad och ledsen när jag ser vad många av mina vänner gillar på insta. Det är före/efter bilder. Det är fitspiration-quotes om att man ska pusha sig själv över gränsen och äckliga Katrin Zytomierska som hatar överviktiga människor. Men samtidigt är jag också glad att vi lär oss att se förbi ytan. Att det finns en massa inspiration från bra människor som Stina Wollter och kroppsaktivister som notondietanymore. Jag kan säga att en stor del för mig att ta mig ifrån mitt självhat var att ta bort alla ytliga- samt bantningssidor från mina sociala medier och att börja följa den typen av människor istället.

Jag mår bra med mig själv och önskar alla fick göra det var väl kontentan. Ta hand om er älskade

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det blev munkflohögen i söndags. Vi åkte fel några gånger, sen kom vi rätt. Gick på café och åt sallad, praliner, drack kaffe i tystnaden. Sen tittade vi på alpackor, mitt favoritdjur of all times. Fantastiska djur. Skulle det vara en alpackabonde med i bonde söker fru så söker jag dirr!

Sen blev det kaninvaktande, skitsnack med Eleonore, Tacomys hos Jessica och sleepover med Klara. När det känns som man gjort ingenting alls inser man när man skriver ner det att man faktiskt gjort saker. Det blev en innehållsrik söndag. Hade tänkt träna men det blev inte. Det är väl tanken som räknas?

Idag är det kaos. Kaos överallt, med allt, i hela mig. Det är för mycket nu. Och än är det bara måndag. Dagen började i kaos och kom exakt på sekunden till jobbet. Har varit i en dimma hela dagen, kommer inte ens ihåg arbetsdagen. Efter det har jag städat (mamma kom och stöttade), tvättat, lagat matlådor, snabbtränat, badat och tvättat hår, bäddat rent och panikerat. Stirrat mig blind i kalendern, sedan på bankkontot och repeterat det ett par gånger. Behöver fler timmar på dygnet.

Nu ligger jag i sängen men är inte alls sugen på att sova. Ska lyssna på musik och försöka att inte känns någon stress över att kliva upp imorgon. Ha en bra vecka 🌸

Likes

Comments

Ja okej. Det kom ganska fort ett till inlägg. Angående kläder. Framförallt kläder för barn. Det här med "pojk"- och "flickkläder". På de flesta butiker är det uppdelat, i pojkavdelning och flickavdelning. En mörkblå avdelning med en släng av grönt och orange men annars mest bara mörkt och blått. Samt en avdelning som ser ut att ha fjärtats enhörningsfisar på. Rosa, gulligt, fluffigt. Detta gäller allt. Byxor, tröjor, leksaker.

På" pojkavdelningen" finns krig(typ Star Wars och kamouflage", fordon, "coola" citat m.m. På flickavdelningen finns prinsessor, söta djur, regnbågar osv. Vet ni vad? DET STÖR MIG. Häromdagen iakttog jag en kvinna som frågade ett butiksbiträde: "är detta tjej- eller killbyxor?" Det är alltså ett par vanliga jävla byxor i strl 134 i färg: grå som livslusten. Varav butiksbiträdet svarar "Det är ju en killbyxa" med snäsig ton. Kunden frågar då: "Kan man inte ha dem till en tjej?" varav butiksbiträdet svarar "Nejnej, bara pojkar. Det är en pojkbyxa". VAD FAAN! OM MIN DOTTER VILL HA ETT PAR GRÅ BYXOR ISTÄLLET FÖR VITA OCH GLITTRIGA SKA HON FAN HA DET OAVSETT VAR FAN BYXAN HÄNGDE I AFFÄREN. Kände jag då.

Detta är något jag hoppas att alla butiker och föräldrar jobbar för. Annars hamnar vi i dessa stereotyper och könsroller på helt fel sätt. Det här är faktiskt en boost för patriarkatet och för osäkerheten hos våra barn och unga. Jag blir förbannad.

Jag har inga direkta svar eller lösningar på detta men jag vet att jag inte tycker detta är okej. Jag tänker iallafall låta mina barn ha på sig och leka med vad de känner för, jag tänker åtminstone inte forma dem efter direkta könsroller men tänker heller inte hämma dem ifall de råkar gilla det som hör könsrollerna till. Det var väl bara det jag ville säga. Behövde få ur mig det. Hoppas din grabb får ha en rosa cykel om han tyckte den var finare än den gröna och att din  dotter får leka med Star Wars om hon inte känner för att borsta hår på en barbiedocka.

Tack för mig. Över och ut

Likes

Comments

Har sovmorgon idag och har precis läst Alex Schulmans "Att vara med henne...". Jag är en romantiker, det har jag alltid varit. Det är så tur att ingen läst mina tankar, speciellt under mina yngre år då jag blev kär så fort jag träffade någon av det manliga könet som förslagsvis sa: "hej" eller tittade på mig i över 0.3 mikrosekunder. Det har blivit lite bättre än det var då, det måste jag ändå säga. Men jag är fortfarande en drömmare och herregud vad en romantisk komedi kan göra med mina tankar.

Men lika mycket som jag vill höra och ta del av allt som är så där gosigsamt så vill jag också att människor som är lyckliga ska dö. Eller åtminstone gå på brunnar. "Klamydia, Kanser... Men Kanser stavas ju inte med K" (Felrefererad Fucking Åmål-referens). Är det okej att säga? Kan liksom inte fullt ut unna någon nånting utan att bli avundsjuk själv. Så var fallet med den här boken också. Lika mycket som jag bara ville fortsätta läsa så var jag tvungen att lägga undan boken ibland för att förbarma mig över Amanda och att hon hade en sån trevlig kille efter sig, som rent av avgudar henne.

Sammanfattningsvis satt jag och fnittrade, för att sedan stänga boken och gråta över att kärlek aldrig kommer drabba mig, för att sedan bli arg på mig själv för att jag är en liten töntig astmascout som gråter över kärlek när jag borde vara en strong independent woman. Också började jag läsa igen. Sen gick det till så ett par gånger tills boken var slut, vilket den var rätt fort.

Nu sitter jag och svettas pga för mycket kaffe, för lite mat och värdelös magfunktion så jag måste väl duscha då. 

Imorgon är jag ledig så då lär det vara dåligt väder, annars gör jag gärna något utomhus. Typ förlorar i kubb. Det vore trevligt.

Kram och puss och så

Likes

Comments

Nu är man verkligen i den här åldern mittemellan. Vissa vänner super dygnet runt, kan inte sköta hygienen och drar till magaluf över sommaren. De andra gifter sig, skaffar barn, blir nykära, whatever. Nån flyttar, pluggar och lever hipsterlivet. Jag? Jag är kvar i samma soffa i samma stad och alla jobb/utbildningar jag rör lägger ned.

Jag är inte stressad, egentligen. Jag vet om att jag är ung, att jag har många år på mig men nånstans börjar det ändå krypa i mig när jag ser andra bli gravida, åka på utlandsresor, flytta ihop eller allt på samma gång. Känns som att jag slösat flera år här, på att bara sitta fast. Känns som att jag kastat bort tid.

Samtidigt är jag livrädd för att binda upp mig. Både vad gäller partner, utbildning, barn och jobb. Vill kunna känna att jag bara kan dra när som helst. Det är nog tidigare år som spökar.

Just nu är jag mer sugen än på länge att flytta, eller åtminstone resa. Känns inte som att jag har något kvar här. Även om jag tycker om Östersund, så känns det som att jag bara väntar på att få komma hem? Flummig sak att säga men det känns som att jag är på fel ställe.

Jag vill gärna ha barn, det säger jag inget om. Kan tom säga att jag längtar. Men jag längtar tills jag är redo, jag längtar inte för att det ska bli så snart som möjligt.

Nu har jag iallafall fått lite jobb. Kanske kan börja spara igen, kanske kan åka nånstans i höst. Det vore fantastiskt

Likes

Comments