Mardrömmen igår

Igår vid 18 tiden fick mamma ett samtal från hennes kusin att vår hund Maja vart borta. Hon hade sprungit iväg, rymt eller iallafall var hon inte i trädgården. Hon hade då varit försvunnen nästan i 1,5 timmar.

Krossade. Helt krossade var vi. En blick på min syster o vi brister ur i gråt. Det ofattbara hände. Det värsta som kunde hända hände. Hela världen rasade och tusen tankar om var hon är och vad som har kunnat hänt går igenom våra huvuden.

Var är hon? Hur långt kan hon ha kommit? Har hon gått rundor på gatorna och blivit på körd? Eller kanske har något hittat henne och tagit henne?! Kanske hon bara ha smitit ut när en annan hund gick förbi och följt med dem hem? Eller har ho än mått dåligt och gått hemifrån för att lägga sig och dö?

Mammas kusin och hans fru skulle bo i vårt hus veckan vi är borta, passa hund och katt och få en stund i det gamla släktsommarhus som vårt hus en gång var.

Maja försvann vid 16.30-17.00 tiden igår. Min mammas kusin och min morbror (som Maja förövrigt är kär i) var i trädgården och jobbade när de plötsligt upptäckte att Maja inte var närvaron och hon var spårlöst försvunnen. De letade maniskt ett par timmar framåt till min bror kom hem. Och han möttes ju av förkrossade letare. Fallet var polisanmält av min nästkusin. Men hunden ännu inte funnen.

Vi andra i familjen som precis skulle komma i hamn på paradis ön Sifnos var inte i ett paradis direkt utan en ren mardröm.

Mitt hjärta slog hårda slag och klumpen i magen växte för varje minut, för varje minut utan samtal hemifrån innebar ju att Maja fortfarande var försvunnen.

I taxin till Vathi skrev jag ett inlägg på Facebook. Som nu har ungefär 250 delningar, massor av stöttande kommenterade och engagerade människor. Skrev innan det till alla mina bekanta i Domsten och Helsingborg som erbjöd sig gå ut och leta eller hålla utkik efter en liten beige hund. Jag blev även tipsad till en Facebook grupp ”Bortsprungna djur Helsingborg” där mitt inlägg fick sin största uppmärksamhet.


Vi klev av taxin. Illamående var jag då hela den svänga resan genom bergen var mina ögon fastklistrade på min mobil, svarade på alla frågor, stöttande kommentarer och engagemang. Håll koll om någon kanske skulle skriva att de hittat henne. Vid varje notis hoppas hjärtat till.

Nu var vi framme. Framme i älskade Vathi och kvällen som borde varit en underbar sådan blev en mardröm. Vi alla var tysta, det fanns typ inget att säga. För vi alla har redan tänkt på varje teori som skulle kunna hänt henne, om var hon kan vara, och vad för hemsk sorg som vi står inför om vi aldrig får tillbaka henne. Om vi utrycker oss om något kommer vi bara göra saken värre. Vi vill inte yttra oss om det värsta som ha kunnat hända.

Ingen aptit eller livsglädje fanns hos mig. Men pappa ville ändå att vi skulle ner och äta middag. Det var mörkt nu. Det luktade hav och timjan. Så som det alltid gjort här. Jag lät dem gå i förväg medans jag satt kvar i lägenheten och passade Facebook, läste kommentarerna, delningarna och reaktionerna som regnade in. Jag skrev ut händelsen på snapchat och instagram och de stöttande vännerna var otroliga.

Min bror var nu hemma i Domsten och hela gänget letade fortfarande. Hampus hade tagit sig dit, mina bekanter från Domsten lovade att hålla koll och gå en runda, flera hundägare i Domsten från Facebook var ute, Luciavännerna Frida och Felicia hade samlat ihop ett gäng för att leta. Andra vänner kontaktade sina vänner från Domsten och bad dem leta. Det var ett stort spektakel, ett engagemang utan dess like. Deras stöd var oroligt.

Gick ned efter ett tag. Vathi var som likt. Det luktar något speciellt här. Det är så vackert och så genuint och såklart kände vårt gamla graviditet resturang igen oss. De som serverat oss sen jag var 1 år.

Jag åt mest för att lugna min andning. Läskigt nog var det nära en panikattack flera gånger. Och att se mamma, pappa och Lisa så förkrossade gjorde saken värre. Vi satt och bad till gud att de hittar henne snart, vi tvingade min bror leta hela natten. Hon får inte vara ute själv i natt, vi kan inte sova utan att veta var hon är, vi tänker inte vakna imorgon och inte veta vad som har hänt. Bara dom hittar henne.

Vi drog ned våra krav till att de bara hittar henne, vi ville inte begära för mycket av gud eller vad som nu styrde detta. Så länge hon lever och är hittad, vi tar resten därifrån. Vi ville bara ha det där samtalet: ”Hon är hittad!!” Men tiden går.

Till sist kommer det. Lisa svarar för mamma kunde inte. De fumlade med telefonen ett tag innan mamma tryckte upp den i örat på Lisa. Och då tjuter hon till. Hon är hittad. Men... Hon sitter fast. Och de visste ännu inte hur hon mår.

Daniel berättar att de hittat henne under vår altan. Ganska omöjligt då hon måste ha krupit under och sedan fastnat. Katten brukar kunna slinka under men Maja är egentligen för stor. Min bror hade en stark känsla av att de måste kolla under altanen igen, även om de rannsakat hela trädgården. Tur att han hade den magkänslan för där låg hon. Längst in till väggen.

De bestämmer sig för att skruva upp plankorna och plocka ut denna. Daniel förklarar att hon var så svag att de fick lufta upp henne därifrån. Hon kunde inte ta sig ut själv. Men väl uppe såg hon okej ut. Lite uppskakad kanske. Inget vatten ville hon ha, lite godis slank ner och de var direkt påväg till djursjukhuset. Hon satt där antagligen från 16.30-22.30 utan vatten eller möjlighet för toabesök. Idag verkar hon okej, hon är glad och äter och dricker dock är hennes mage svullen och hård så röntgen blir det nog imorgon.

Varför hon gick under där är ingen som kan förklara. Var det något hon jagade i trädgården? Blev hon inspirerad av katten? Eller gick hon undan för att dö?

Varför hon inte gav ifrån sig något ljud när de ropade är också en fråga. Väluppfostrad och dum hund kanske? Men hon är välbehållen och lever. Mer glada kan vi inte vara.

Vi alla är otroligt tacksamma och förundrade över allt engagemang som gavs. Kärleken är enorm och den kärlek och styla som gavs till oss betyder oroligt mycket.

Gillar

Kommentarer

Nu är jag i Grekland... IGEN

Från studenten till något annat.

Befinner mig nu på en båt till Sifnos. Den mytomspunna ön där en viss Elin Westander lärde sig gå. Ja det var där jag tog mina första steg. Familjens favorit ö. Typ.

Landande i Aten igår vid lunch tid och tog oss snabbt till innerstan med taxi. Åt lunch med åskvädret ovanför oss. Det även haglade. Vilket väder. 35 grader och hagel...? Vi somnade på eftermiddagen allihopa och vaknade till middagstid. Vi gick en runda i stan och satte oss på ett ställe vi även åt på förra året!

Ovädret fortsatte idag också. Precis innan vi skulle åka i väg med båten faktiskt slog blixten ned nära hamnen och fy sjutton vad det lät. Som en explosion brakade det till. Tur är åskan bara över fastlandet men en molning dag har vi framför oss. Vi är framme i Sifnos vid åtta ikväll. Och klockan är nu kvart över fyra. Ge mig kraft att sitta här....

Gillar

Kommentarer

Studenten

Wow. Helt enkelt bara wow.

Jag har tagit studenten. Äntligen. Slut på skola, slut på stress men också slut på ett stort underbart betydelsefullt kapitel i mitt liv. Det känns dock bara bra. Det känns fantastiskt men obeskrivligt samtidigt. Känslorna är dock få även om jag är känslosprudlande och sentimental till hundra annars. Men jag känner inga negativa, sorgsna känslor. Känner mig lite om låten ”Im Coming Out” med texten ”there’s a new me coming out and I just have to live and I wanna give, I’m completely positive”. Känslan jag har är ganska befriande.

Året har varit en berg och dalbana utan dess like. Däremot har jag lärt känna mig själv mer en någonsin. Jag har kämpat in i det sista, brutit ned mig själv då och då. Men alltid hittat tillbaka till MIG. Skit har flugit från flera håll, självföreonde har varit på botten och därför har mitt arbete med mig själv varit betydande. Och stolt är jag över det.

Men mycket fantastiskt har också hänt. Iallafall 2018 var ett år av känslor och befrielse. Kanske ett av de bästa i mitt liv även om det började med ett uppbrott med en kärlek då många tårar spilldes, men sommaren kom och jag levde som aldrig förr. Känslor sprudlade och jag hade så så så kul. Även om dipparna var många kommer jag bara ihåg året som ett lärorikt år men känslor i ton.

Detta halvåret har varit kämpigt. Men Barcelona var fantastiskt. Herregud ja. Så så så underbart roligt! Balen kom och tja, student veckan var väl lite orolig. Fransarna förstördes och kände inte mig helt hundra. Men så grym kväll!

Sist men inte minst. Den 13 juni tog jag studenten. En dag jag som så många andra har väntat på.

Gillar

Kommentarer