En fråga jag fått från många i min omgivning men även en fråga jag ställt dels mig själv men även så många andra. Finns det något facit? Finns det något man kan göra för att få känslorna att svalna snabbare? Går det att glömma? Går ens partner att sudda ut?

Så mycket tankar och frågor. Speciellt när man ligger i sin säng med kanske lite musik i bakgrunden och vill sova. Men går det? Nej, givetvis inte. Nu ska hjärnan gå på högvarv. Vad gör jag då? Jag skriver. Var som helst. Varför? För det är något jag älskar att göra. Jag uttrycker mig bäst via skrift och kan omöjligt sova innan jag skrivit ner mina tankar.

Första gången jag fattade tycke för en kille "på riktigt" så var jag runt 14/15 år gammal. Vi konfirmerades ihop och var sen på ett läger i två veckor. Där fattade han tycke för mig och jag förstod ingenting. Han?? Han är ju skit snygg och jag är ingen. Men jag fattade tycke för honom också. Sen åkte vi hem och allt var fortfarande sådär töntigt gulligt. Sen åkte han på semester och dumpade mig via ett sms där efter. Jag trodde livet var över. 15 år gammal haha! Sen tog det väl en månad innan han var ett minne blott. Tyvärr har det inte gått så bra för mig efter detta fiasko heller. MEN! Än har hon inte gett upp. Och varför skulle jag? Jag blir 21 år gammal om ett par månader. Det är ingenting.

Mina 2 senaste förhållanden är egentligen de som nästan tagit knäcken på mig och som gjort att jag velat ge upp om allt som har med kärlek att göra. Varför blev jag utsatt? 2 förhållande direkt efter varandra. Kan en människa ha sån otur? Ja tydligen!

Den första killen träffade jag för ca 3 år sen nu genom gemensamma vänner. Han var så otroligt snäll mot mig. Körde lite "hundtricket" och satte mig på en piedestal kändes det som. Jag trodde det var för bra för att vara sant. Men det dröjde inte länge innan saker och ting pajade min lilla bubbla jag var i. En kväll blev han misshandlad framför mina ögon och jag kunde inte göra något. Jag bara stod där och fick se killen jag var kär i bli slagen. Det var hemskt. Och vi försökte få det funka efter det. Han överraskade mig när jag blev 18. En överraskningsfest med alla mina nära och kära. Aldrig har jag varit med om något sånt. En fantastisk kväll.

Men som sagt, det gick nerför. Jag oroade mig hela tiden för honom, vi bråkade mycket över detta och en massa fula ord sades. Vi passade helt enkelt inte, men ingen av oss ville inse det. Det var inte förrän han reste iväg i 3 månader. Vi försökte även då, men det funkade verkligen inte. Då började jag istället träffa en ny kille. Han var killen som skämde bort mig och "said and did all the right things".

Min första tanke var att vi bara skulle vara vänner, han var ju inte alls min typ. Men hans charm... Jesus. Mina ben blev till spaghetti varje gång han tittade på mig och log. "Tyvärr" hade han relativt bråttom vilket gjorde att jag kände mig kvävd. Jag ville pausa lite och han tog väldigt illa vid sig. Tänkte att jag inte var intresserad etc. Men vi gav det en chans. Jag tog hem honom hit en sommarkväll och min far bjöd på grillat.
Allt var frid och fröjd i några månader. Sen... Sen fick jag mig en jävla käftsmäll rent ut sagt. Jag fick reda på att han höll på med en massa saker jag varken tyckte om eller stod för. Jag gav honom ett ultimatum. Mig eller det. Han valde mig. Yes tänkte jag. Allt lugnt. Men sen smög han istället med allt det andra, innan det återigen kom fram. Lämnade jag honom? Nej. Istället försökte jag hjälpa honom allt jag kunde. Jag var bokstavligt talat head over heels för denna kille.

Mina vänner och min familj såg hur illa jag blev behandlad och hur dåligt jag mådde. Men det såg inte jag förrän det nästan var för sent.

Nu när jag sitter här flera månader senare är jag så förbaskat stolt och glad över mig själv att jag överlevde. Jag är tacksam över att jag reste iväg i 4 månader. Det räddade mig. Komma ifrån allt.

Men till saken. Hur överlevde jag? Hur kom jag över dessa killar och gick vidare?
Visst var det ett helvete, både med ex nummer ett och ex nummer två. Jag gick ju ner mig själv något så otroligt och tog till början en väldigt dålig väg innan jag kom på mig själv. Vad sysslade jag med egentligen? Det var ju inte jag.

I början grät jag. Hela tiden. Jag kunde inget annat. Men sen? Jag gjorde precis vad fan jag ville rent ut sagt. När jag ville träna gjorde jag det, när jag ville skrika och gråta gjorde jag det. När jag ville träffa mina vänner gjorde jag det. När jag ville festa gjorde jag det. Men det bästa? Jag började lita mer och mer på mig själv och till slut var jag inte beroende av alla andra. Jag pratade mycket. Jag insåg hur stark jag var. Här stod jag på mina egna två ben efter att ha blivit sviken av kärleken.

Visst var jag avundsjuk på de lyckliga paren som gick hand i hand och pussades. Varför fick inte jag det?
Det kommer jag nog aldrig få svar på. Men jag bryr mig inte heller. Jag har efter 3,5 år äntligen hittat vem jag är, vad jag vill och vad jag tänker kämpa för.

Hur? Jag har gjort EXAKT vad jag har känt för och vad som känts bäst för just mig. Jag har inte anpassat mig efter någon annan. Det bästa av allt? Jag är lycklig igen. Med mig själv. Något jag inte var fr 3,5 år sen. Hur kan man ha ett lyckligt förhållande när man inte är lycklig själv? Omöjligt.

Så för att avsluta detta... Det gör ont att bli sviken av kärleken om och om igen. Jag vet. Men man överlever och man inser vad man verkligen förtjänar. Det tar tid, men sen tittar man tillbaka och skrattar nästan. Man tänker "Vad sysslade jag med egentligen?". Och då vet man. Då har man gått vidare.

Det finns inget facit, men det finns (utan att låta dramatisk) hopp. Do what makes you happy.

Nu kan jag sova gott. Stor kram på er

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej godingar!

Idag såg jag på min app att jag varit i USA i hela 100 dagar. Om 5 dagar åker jag hem.
Först nu inser jag hur snabbt tiden går. 100 dagar är lite mer än 3 månader, men det känns inte som att jag varit här så länge. Den enda gången jag känt att tiden gått långsamt är nu. Varför? För att jag längtar hem och faktiskt räknar ner dagarna.

Det är en knepig situation här nu även fast vi alla anstränger oss. Jag vet inte vad jag ska säga till barnen, ifall jag ens får lov att säga något. Jag har ingen aning ifall mina värdföräldrar sagt något än.

Jag pratar mycket med mina vänner där hemma och jag försöker prata så mycket som möjligt med mina föräldrar. Det är trots allt dessa som lyser upp min vardag just nu. Tanken på att få krama om familj och vänner gör mig helt pirrig i hela kroppen. ÄNTLIGEN.

Jag har lärt mig uppskatta de människor jag har i mitt liv mycket mer. Speciellt när jag tänker efter på hur mycket värre det kan vara.
Jag har verkligen inte haft det "för jävligt" under mina nästan 4 månader här. Men jag har inte haft det så bra som jag har velat. Men man kan inte ha tur i allt hela tiden.

Jag har lärt mig så mycket här. Jag har lärt mig säga ifrån, lärt mig att "lägga mig ner" eller hur man säger det, att kunna vara ensam, inte vara så beroende av alla andra, att uppskatta det jag har och mycket mer därtill.
Sist men inte minst har jag verkligen lärt mig vilka mina vänner är. Jag kan inte säga att jag förlorat någon, för det har jag inte. Jag har bara "rensat". Kan man säga så?

Vissa har jag bett fara och flyga, andra har visat sina rätta färger och några har bara slutat höra av sig. Fine tänker jag. Varför lägga tid och energi på dom som inte lägger sin tid och energi på mig?
Jag har de fantastiska människorna som hör av sig till mig dagligen och kollar läget, och det räcker mer än väl för mig.

Nu ska jag fortsätta prata med Stephanie, fixa lite med min packning och äta tänkte jag. Det börjar lukta mat i hela huset nämligen. Nästa gång vi hörs är jag förmodligen på svensk mark!

Kram


Likes

Comments

Hej fina,

Vissa av er vet, andra inte. Men jag har valt att åka hem. Detta är inget jag är besviken över, tvärtom. Jag är stolt över mig själv att jag tog steget, att jag gav det en chans, att jag såg mer positivt på det mesta samt att jag bröt mina ovanor som jag hade hemma i Sverige. Jag har växt otroligt mycket på kort tid, men jag har fortfarande en lång väg kvar.

Det enda jag faktiskt är besviken över är hur fel jag hade om denna familjen. Pappan i familjen har förolämpat mig sen den dagen jag klev in genom dörren i princip. I början var det på skoj, jag kunde ta det och skrattade bort det så mycket det gick, även fast jag antagligen är den mest känslosamma personen som finns haha.

Men efter en månad var det inte lika roligt längre, och det började kännas mer och mer personligt. Han kunde såga mig de dagar jag var glad. Vid ett tillfälle såg han mig när jag kladdade på mig smink eftersom jag blivit utbjuden. Han frågade mig vad vi skulle göra och jag svarade "He's taking me to dinner and then a movie" och log glatt. Klart jag var glad? Har aldrig i hela mitt liv blivit utbjuden haha. Men då sågar han mig och säger att det inte är något speciellt, att jag inte borde vara glad över en sån liten grej. Nähe..

Det har varit mycket kommentarer hit och dit och jag försökte vifta bort det. Att jag fick påminna om min lön var också något jag viftade bort. Dom glömde väl bara? Att jag inte fick vara ifred när jag var ledig var ännu en sak. Att jag blev väckt på nätterna och väldigt tidiga morgnar, fick inte mitt schema i tid m.m. Men som alltid så byggs ju ens ilska och besvikelse upp hela tiden. Men jag sa inget, höll det för mig själv eller pratade med min familj samt vännerna hemma.

Men någonstans här försvann mitt självförtroende. Jag fick höra väldigt ofta att jag inte gjorde nog, att jag inte var tillräckligt pratglad, att jag var nere för ofta m.m. Ja, inte hade dom fel. Jag började ju vantrivas. Jag kände mig inte bra nog. Jag blev förolämpad, jag var utmattad, jag fick svordomar kastat åt mitt håll (från värdpappan), jag fick aldrig en paus från tre små barn så vida jag inte var ute ur huset. När jag glömde att ta undan brödrosten gömde min värdmamma den för mig och sa att jag inte fick använda den mer. Det var påfrestande för mig.
Men det går aldrig att bara vara mig själv här. Detta är inget jag trivs med. Vet inte vem som hade trivts såhär faktiskt.

Detta har gjort att jag saknar mina föräldrar något otroligt. Mina vänner likaså givetvis. Så istället för att eventuellt hitta en ny familj på mindre än två veckor så har jag valt att åka hem. Jag älskar barn, men inte så mycket att jag vill vara runt dom nästan hela tiden och inte så mycket för att känna mig som en hemmafru med ett x antal barn.
Jag tvivlar inte en sekund på att detta är rätt beslut, även fast jag är rädd. Rädd för att falla tillbaka i mina gamla vanor, rädd att bli den personen jag var innan jag åkte hit. Rädd för att inte vara bra nog. Rädd för att inte hitta jobb så fort som möjligt. Ja, mycket skrämmer mig. Men då vet man väl att man lever, eller?

Stor kram


Likes

Comments

Godkväll,
Som utlovat kommer det nu en bildbomb från november samt december. Har tagit så oroligt mycket bilder (framförallt på mina 3 monster hehe) just dessa månader. Why? För att det varit det största äventyret jag varit med om hittills..

Kram!

Likes

Comments

Maj - Här nådde jag botten och mådde sämre än vad jag trodde. Jag var för svag och för blind för att lämna en relation som gjorde mig till en sämre människa och som bara skadade mig.
Jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade ingen. Så jag öppnade dörrarna till psykakuten och det beslutet är jag än idag både stolt och glad över. Det var inte en dag för sent.
Jag lämnade till slut min dåvarande partner och började umgås mycket med alla som fick mig att le. Det var framförallt Cornelia och Viktor.
Jag började även festa en del, kanske inte det bästa, men jag kände att jag behövde det just då.

Juni - Fortsatte umgås med Cornelia. Vi började umgås med Alexander och hade så ofantligt roligt ihop. Mycket sena nätter, roadtrips och mer partaj. Hade även en väldigt kort ”fling” med en kille här som jag avslutade väldigt snabbt. Var inte alls redo.
Annars hängde vi på stranden och jag tyckte det var tråkigt att jag och pappa inte hade så mycket bilder på oss ihop så jag knäppte några hehe. Inte jätte populärt..

Juli - Jag var mycket hundvakt. Träffade även lite nya människor. Hängde på stranden/vid poolen, gjorde brunch och festade ytterligare lite.
Här började jag även känna att jag ville åka iväg och kikade närmre på detta. Började även att le igen och faktiskt känna mig någorlunda lycklig.

Augusti - Här började jag leta världfamiljer så smått. Tvingade mamma ta en bild med mig, fortsatte umgås med dom som fick mig att skratta och mitt mående gick bara uppåt. Här slutade jag även ta mina ångestdämpande tabletter, kände mig stark och satte mitt mående i första hand! Det bästa med denna månaden dock var Liseberg. Jag och Cornelia tog min bil upp dit och jag skrattade hela dagen. Helt underbart.

September - Här var det mycket selfies haha.
Var i tingsrätten minns jag och det gick helt fantastiskt. Allt gick till min fördel och en enorm tyngd lyftes från mina axlar. Räknade ner dagarna tills jag skulle åka och hade min avskedsfest!

Oktober - 9 oktober lämnade jag Sverige och flyttade till Sandy Hook, Connecticut. Det bästa beslutet jag tagit. Det har varit roligt, så otroligt lärorikt, kämpigt men så bra.

En bildbomb från november och december kommer imorgon då jag tagit så otroligt många bilder haha!
Kram så länge

Likes

Comments

Hej från en tjej med glädjerus i hela kroppen!

Tänkte jag skulle göra en årsresumé med lite bilder från hur 2017 såg ut för mig.

Jan 2017 - var helt besatt av baddräkter, försökte övertala mig själv att låta bli killar, festade mycket med vänner och jagade ständigt nya frisyrer...

Feb - Köpte min första bil! En Volvo S60. Var helt överlycklig och kände mig så vuxen. Tills jag insåg hur sjukt mycket pengar den kostade haha..
Var även iväg en vecka på Kanarieöarna med min bästis Alice. Så underbar vecka. Saknar det, dags att åka igen Alice??

Mars - Ville bli gråhårig, tog fina bilder på mitt lilla hjärta, en selfie, suktade efter ett par klackar jag ville ha när jag fyllde 20 och läste mitt horoskop som jag tyckte passade så otroligt bra in på mig.

Apr - Mycket tankar i huvudet här.. Jag fick världens finaste meddelande på Facebook från en tjej jag hjälpte när jag jobbade inom LSS. Blev även 20 år!

Fortsätter imorgon fina ni, nu ska jag hämta glass.
Kram!!

Likes

Comments

Hello!

Nu var det ett tag sen jag kikade in här och anledningen till det är för julen här varit galen. Det har varit så mycket människor överallt, så mycket mat och så otroligt många presenter hit och dit. Har säkert gått upp ytterligare fem kilo efter dessa dagarna.

Iallafall, som många av er säkert redan vet firar amerikanare inget den 24 december. Vi var på brunch hos Cathleens syster vilket var mysigt. Barnen fick öppna några få paket (känns som dom öppnat lite varje dag) och det mystes och snackades mycket. Men ärligt talat var det inget speciellt. Jag och Julia skulle kollat Kalle Anka tänkte vi, men med 8 små barn som vill ha uppmärksamhet hela tiden så gick det sådär.
Med andra ord hade vi ingen typisk julkänsla. Men på kvällen hjälpte jag Gary och Cathleen med att slå in alla miljoner julklappar och det var otroligt mysigt. Julmusik i bakgrunden, julgranen tänd osv...

Såhär mysigt hade vi det kvällen innan den 25:e... Fick massa fint dagen efter och hade till och med min egna julstrumpa! Så fint.


Dagen därpå hade vi en brakfest här hemma med ca 25 personer! Hur mysigt som helst även fast jag blev lite besviken på maten. Den kändes lite tråkig och konstig?? Vi åt kalkon, köttbit, potatismos, potatisgratäng, rotmos, brysselkål... Ja det var en märklig blandning i vilket fall. Men dagen var annars väldigt trevlig och jag somnade gott några minuter efter att alla gästerna hade åkt hem sen.

​Såhär såg jag och Julia ut! Väldigt glada efter ett x antal mimosas hehe...

Likes

Comments

Hej!

Igår kväll var vi iväg på julbord hela familjen hos en utav Cathleens släktingar som bor i Bronx. Väldigt mysigt!
Annars har det inte hänt sådär jätte mycket i veckan så jag tänkte istället dela med mig av mina så kallade "epic fails" jag har gjort sen jag kom hit.

Eftersom jag är en tjej som lätt gör misstag och som vääääldigt lätt missuppfattar diverse saker så har jag givetvis lyckats göra det här med! Två gånger faktiskt.

För ett par veckor sen började jag få extremt ont i livmodern och Cathleen hjälpte mig hitta en gynekolog i närheten där min försäkring skulle duga så jag slapp betala.
Sagt och gjort, två dagar sen åker jag tid, de tar blodtryck, mäter, väger (har alltså gått upp från 58 kg till 63 kg på 7 veckor) och sen säger sjuksköterskan "He will be with you soon". Va...?
Visar sig att gynekologen jag skulle träffa var en man! Jag blev minst sagt stel och nervös. Har aldrig haft en manlig någonsin!

Men eftersom jag behövde hjälp så fick jag bita ihop. Allt var bra och jag har fått mediciner nu som ska hjälpa tack och lov! Men det var minst sagt obekvämt när han började prata om hur många au pairer han haft i sin familj osvosv...

Vidare till nästa!

I onsdags tog jag bilen och åkte iväg och gjorde lite ärenden. På vägen hem åkte jag förbi en sushirestaurang och jag som älskar sushi kunde inte hålla mig längre. Så jag ringde och förbeställde. Jag beställde två california rolls, två spicy salmon rolls och två salmon sake rolls. Vad blir det? Jo men 6 bitar tänkte jag. Jag frågade till och med kvinnan i telefonen och hon sa ja. Men jag tror inte hon förstod engelska om jag ska vara ärlig.

När jag kom dit och skulle hämta maten så såg jag att det blev 36 dollar. Väldigt dyrt för sex bitar tänkte jag. Men ibland får man unna sig! Så jag gick därifrån, satte mig i bilen och öppnade påsen. Där i låg 36 bitar sushi och inte 6!
Positiva? Ja sushi är inte speciellt dyrt här och jag hade även lunch till dagen efter!

Men nästa gång jag beställer ska jag halvera min beställning då jag lärt mig att beställa sushi i USA är inte samma som i Sverige!

Nu ska jag gå ner och käka lite frukost innan Alice ska ringa mig. Efter det ska jag prata med min kära familj.

Kram!


​Tur det var så attans gott! Sushi idag igen kanske...?

Likes

Comments

Min första tanke är väl "ingenting" egentligen.

Men sen tänker jag efter och saknar en del.
Jag saknar inte livet jag levde där med massa fester och massa rökning hit och dit.
Jag kommer inte ihåg senast jag rörde en cigarett nu *klapp på axeln* och det känns så förbaskat skönt om jag ska vara ärlig. Jag känner inget sug. Detta kanske är för jag inte festar lika mycket eller helt enkelt inte är i någons omgivning som röker. .

I vilket fall som helst! Haha.
Jag saknar min mammas och pappas matlagning otroligt mycket faktiskt.
Här äter vi oftast samma saker mer eller mindre. Kött, kött, kinesiskt, pizza, lite mer kött och lite mer kinesiskt.
Ta mig inte fel, kinesiskt är nästan min nya favoritmat tror jag. Men pappas potatisgratäng eller mammas fisksoppa hade suttit sååååå bra.

Sen saknar jag deras kramar och värmen min kära familj utstrålar. Jag saknar min kanin så det värker i hjärtat och givetvis saknar jag även mina närmsta vänner. Det är tufft att gå från ett väldigt socialt liv till ett inte riktigt lika socialt liv.

Sist men inte minst saknar jag TYSTNAD. Det är inte många tysta minuter här. Sovmorgon talar vi inte ens om.
Även när jag är ledig och kan sova ut så är dessa barn knappast tysta och detta hus är rätt lyhört.

Detta lär nog knappast bli bättre då familjen pratar om att skaffa en hundvalp inom de närmsta veckorna... Hej kom och hjälp mig!
Vi får la se hur detta slutar...

Kram!

Världens vackraste mamma & min kära fader i sitt essä. Lyckligt lottad är jag som har er.

Mitt älskade lilla hjärta! Så liten men med en enorm personlighet <3

Likes

Comments

Hej!

Var en sväng på biblioteket idag med mina tre. Dom har en speciell musikklass varje fredag där barnen kan dansa, sjunga och lyssna på sagor. Tiernan och Riley älskar det verkligen och jag får en någorlunda lugn paus.

Iallafall, när vi är påväg hem igen så hör jag Tiernan från baksätet säga "Ellinor, don't kill the bees".
Jag satt som ett frågetecken och bara "What do you mean Tiernan?"
Då börjar han "Don't kill the bees, they're only making honey for us and you like honey right?"

Jag satt och småfnissade bakom ratten och fick göra det klart för Tiernan att jag inte skulle döda några bin. Efter ett tag säger han "And also, tell your friends not to kill the bees okay? Okay thanks."
Herregud alltså, dessa barn ibland haha!

I vilket fall som helst, just nu sitter jag på rummet och andas ut en stund innan jag ska ta barnen ett par timmar igen. Imorgon är jag ledig och ska till frisören vid tio och sen ska jag träffa Mike efter att han hämtat sin nya Mustang. Vet inte vad vi ska hitta på men det blir säkert trevligt! Ska bli skönt att faktiskt bara komma ut ur huset några timmar.

Annars närmar sig julen med stormsteg och jag ser verkligen fram emot en amerikansk jul! Även fast familjen här inte brukar köpa en riktig julgran pga de små... Menmen! Man kan inte få allt.

Nu ska jag ringa och störa Cornelia en stund.

Kram!

Likes

Comments