Header

I torsdags berättade jag äntligen för mina host föräldrar att jag ville åka hem till Sverige. Det var svårt för dom att förstå men de viktigaste för mig är att de respekterar mitt val vilket känns skönt. Det är klart att jag känner lättnad men hela fredagen kändes samtidgt tung i kroppen, kanske för att jag slappnar av lite mer nu när jag fått ur mig det, men även så känns det jobbigt att veta att jag gjort dom besvikna. Trots att jag bara vill ligga under täcket hela helgen träffade jag Lovisa, Tove och Hanna för brunch i fredags och hade taco mys framför Super Bowl igår (eller slutade med att vi kollad Fifty Shades Darker medans vi väntade på halvlek )

Min första host familj var ju verkligen brutala efter att jag berättade för dom att jag vill gå in i rematch. Jag har inte varit rädd för att de ska hända nu för mina host föräldrar är medvetna om allt som har hänt förut , så min host mamma sa på skämt " Elli nu kan du inte använda tvättmaskinen, bilen eller äta". Just nu är det väldigt tyst och känslomässigt inne i huset, no surprise. Men jag hoppas att jag kommer må någorlunda bättre efter mötet imorgon med dom och min LCC/ rådgivare, då dem ska ha bestämt hur länge de behöver mig. Vanligtvis som är enligt Cultural Cares kontrakt så ska jag stanna två veckor, men om de behöver mer tid för att hitta någon ny så ger jag dom självklart mer tid trots att jag bara vill ta ett flyg hem i morgon.

Jag har nu inte gjort #30daysnouwchallenge , men jag är överraskad att jag lyckats blogga mer på två veckor än jag gjort på ett helt halvår och utvecklat min blogg på sådan kort tid. Hälsa och välmående ska vara det viktigaste man ska prioritera och det behöver jag göra nu framför allt annat, så vi hörs and WISH ME LUCK

KRAM

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag är nog en podmissbrukare, varje morgon när jag skjutsar barnen till skolan eller hämtar dom så sätter jag på en podd, vilket är totalt 3 h varje dag .

Veckans Pod som jag vill dela med mig av är Alla våra ligg med Amanda och Anna som pratar om sex helt ocensureratanser-ibland tillsammans med gamla ligg eller gäster. Dom är riktigt roliga och båda bjuder på sig själva, Love it!

Veckans YouTuber är Romee Strijd som är en riktig inspiration. Hon lever ett riktigt häftigt liv med sin pojkvän där man får följa med på alla hennes modell resor i hela världen!

Likes

Comments

Det var svårt att veta själv om jag var deprimerad eller bara ledsen. Jag har alltid haft prestationsångest, värsta perioden var första året på gymnasiumet. Den känslan bestod mest av stress och frustration på mig själv att jag inte var tillräckligt bra nog för att leva upp till dom förväntningarna jag hade på mig själv. Men att känna mig deprimerad är som att min kropp verkligen vill vakna och kliva upp men mitt huvud orkar helt enkelt inte.

För er som inte vet det så är jag i USA som au pair och bodde först i en host familj i New Jersey, de behandlade mig som skit och det tog mig inte ens en vecka att förstå att jag inte kommer trivas i den familjen men enligt organisationen skulle jag stanna där minst en månad som sedan blev 7 veckor. Jag förstod inte först än sista veckan i familjen hur otacksamma och elaka familjen verkligen var när de förbjöd mig att ta bilen, tvätt, äta, prata i telefon inomhus eller träffa vänner. Men det var svårt att inte ta åt mig när jag inte kände mig uppskattade trots att jag gjorde mitt bästa. Jag tror att mitt i hela den processen att de bokstavligen slängde ut mig en vecka tidigare och att jag skulle lämna alla vänner, tryggheten, gjorde verkligen att jag växte som person men samtidigt uppstod det en stor identitetsförvirring och osäkerhet att jag skulle flytta till en ny familj i en ny stat och börja om på nytt.

Jag vill först säga att jag har dom mest underbara och härligaste värd föräldrarna. När jag kom hit till NC var jag verkligen helt förkrossad, nervös men slut . Allting med hela rematchen och flytten tog bara en vecka men det var min mest intensivaste månad i hela mitt liv och även en väldigt känslomässig månad. Jag var glad för att jag hade fått flytta ut och jag slapp vara rädd och stressad, men att bygga upp ett liv igen gjorde mig minst sagt socialt utmattat. Jag kommer ihåg att jag ringde mamma och sa till henne att jag känner mig utbränd och jag visste inte om jag själv trodde på det då, men det var jag säkert efter att ha hållt igång från nyår då jag gjorde slut med min kille, sista halvåret av stress i skolan, jobbade hela sommaren och sedan dog min morfar natten till mitt flyg skulle gå till USA. Min första värd familj sket helt och hållet i att han hade gått bort och antydde på att jag var tjock och behövde tärna/ käka nyttigare?!?

Ni vet den där känslan när man bara längtar att få åka på den där resan som är inbokad ? Då kan ni förstå lite hur jag kände mig när jag hade sett fram emot att bo så nära NY i flera månader och sedan flytta till en stad som jag aldrig hört något om. Trots det var jag nyfiken men det gick 3 veckor innan jag träffade några au pairer. Jag tror inte att jag inbillar mig men jag försöker alltid göra det bästa av situationen och säga till mig själv att allting är jätte bra och det är de som jag har gjort hela tiden" Jag kommer må bättre, så här är det för alla au pairer ". Jag fick möta många svåra utmaningar med att gå från två tonårstjejer till att ha två små killar i 3 och 6 årsåldern har/är både positivt och negativt. Redan efter 1 månad kände jag hur energikrävande det var och hur mycket tålamodet sätts på spel som situationer när en av killarna sitter och skriker 40 minuter i bilen och den andra säger åt mig att hålla tyst. Det är klart att jag blir frustrated när man känner att dem är otacksamma, speciellt när jag får höra ena dagen "go home to Sweden" "you don't even understand English so why do you speak?" "I don't have to listen to you ". Men helt plötligt säger dom " i want you to stay forever" " i Love you Elli" .. Det som har hjälpt mig är att mina host föräldrar alltid har varit på min sida oavsett vad och jag har alltid haft deras tillit och positiva feedback.


Varför jag har förstått att jag är deprimerad nu trots att jag förnekat det är för att det verkligen känns som någon har dödat alla mina possetiva tankar. Jag kände mig som den mest ensammaste personen i världen för några dagar sedan men jag kunde inte röra kroppen och ta mig ut och möta andra. Jag har vänner här men när jag jobbar är de lediga eller så bor dom väldigt långt bort. Som person är jag väldigt driven, spontan och social av mig och när jag inte får utnyttja det eller känna att jag inte tillfredställs av min omgivning så har det varit svårt för mig att slappna av eller känna mig glad. Detsamma är det med att jag har tappat orken och motivationen till att träna. Jag älskar iden att bo hos en amerikansk familj för ett kulturellt utbyte men det passar helt enhet inte mig och min personlihet att bo och jobba på samma plats och det är något jag insett nu efter 5 månader i USA. Jag har fått höra av många att jag inte ska "ge upp " och åka hem och det ger mig ännu mer ångest att jag inte räcker till eller uppfyller mitt uppdrag med den här resen. Saken är den att jag är inte här för rätt anledning och syftet med det här året var att ha ett minnesvärt, lärorikt och sjukt jävla roligt år och det har jag inte längre. När jag berättade för min första host familj att jag skulle lämna dom så var jag mer rädd för att säga det, men det känns ännu värre att behöva säga det till min host familj nu eftersom jag vet att jag verkligen kommer göra dom ledsna. Men trots det måste jag bli bättre på att prioritera mig själv först och jag har aldrig varit mer säker på något annat under hela den här resan, att jag behöver åka hem till Sverige. Jag har haft det så sjukt roligt och gud så mycket härliga minnen jag har från allt jag gjort här men jag känner mig redo att åka hem efter ett halvår ,jag vet att jag kommer tillbaka. 

Det har tagit mig tid och modet till att våga utrycka mig om depression / ångest som alltid har varit så tabu att prata om men som egentligen ska vara lika öppet att prata om som sex. Jag vet att jag förväntas att vara inspo, fitspo , perfekto osv. Men vem är jag som bara visar mitt yttre, filtrerade liv på instagram när jag vissa dagar känner att jag mår skit 

Likes

Comments

Instagram@ellinor__a