Ibland krävs det tid. Tid för att se sanningen i vitögat utan att bygga upp en massa påhittat önsketänk.

Ibland räcker inte ens tid. Det är alldeles för lätt att blunda för verkligheten, vi vill alltid tro det bästa om människor. Men när någon gång på gång sårar dig, får dig att ligga sömnlös om nätterna, gråta halva dagarna och känna dig så ofattbart förtvivlad oavbrutet, då är det enda rätta du kan göra att försöka öppna ögonen och överlägga fokuset på att ta hand om dig själv.

Det jag både älskar och hatar mest med mig själv är mina överväldigande känslor. När jag älskar någon gör jag det så djupt att det gör ont inom mig. Jag skulle offra allt jag har för den personen. Jag bryr mig så mycket om människor att jag inte kan må bra om jag ser någon annan må dåligt. Det har tagit mig år att inse att alla inte är som jag, att jag inte kan förvänta mig samma hängivenhet och kärlek tillbaka. Människor upphör inte att såra mig och det gör så otroligt jävla ont, varje gång . Men vid vidare eftertanke så måste jag ändå försöka acceptera smärtan, för den beror egentligen inte på den andra personen i fråga utan främst på min tilltro till personer som inte gjort sig förtjänta av den. På ett sätt är jag ändå nöjd med min omtänksamhet, även om den lätt kan felriktas och i så fall kommer såra mig och endast mig, men den får mig också att känna mig bättre som person.

När jag var liten fattade jag ett beslut. Jag minns en dag när jag funderade på vad som gör en människa till en bra person, vad som får andra människor att tycka om någon. Åttaåriga jag kom fram till att ett av de viktigaste personlighetsdragen att inneha enligt min åsikt var att vara "snäll", hur banalt men ändå underskattat ordet än är. Samma dag bestämde jag mig för att det var det jag skulle vara, det jag ville framstå som. Inte så att jag skulle bete mig påtvingat trevligt, bara vara schysst helt enkelt, vara någon som andra känner att de kan lita på och som alltid kommer ställa upp. Och på något märkligt vis lyckades jag, det är den personen jag idag är utan att ens försöka. Jag blir varje gång lika chockad när personer i min närhet men också nya personer jag möter påpekar hur uppriktigt snäll jag är. Men samtidigt har jag med tiden insett att detta är en av de värsta egenskaper man kan ha, för i viss utsträckning innebär det att folk alltid kommer att utnyttja dig. Medan en del människor är tacksamma över att ha dig där, finns det andra som inte uppskattar dig utan drar nytta av din godhet.

Men det spelar ingen roll. För om du älskar dig själv kan du stå emot dessa personer och vara lika stark när du lämnat dem, om inte starkare. De kan inte komma åt dig för du trivs i dig själv och behöver inte dem i ditt liv. Detta är inte något som är lätt att uppnå, det krävs mycket tid och arbete för att nå dit. Jag är långtifrån där än, men det är ett mål jag verkligen strävar efter att uppnå. Jag är alldeles för beroende av människor, blir helt knäckt om någon jag litat på sårar eller lämnar mig och det tar flera månader innan jag återhämtat mig från ett svek. Om någon jag stått nära lämnar mig eller om någon avvisar mig tar jag det personligt, jag känner mig bristfällig och otillräcklig. Men varför känner man egentligen detta om man varit sitt bästa jag och hela tiden behandlat personen på ett bra sätt? Borde man inte då tänka tvärtom, att det är denna personen som är bristfällig som inte fullt kan uppskatta det vackra i dig och att du då själv bör och dessutom förtjänar för ditt eget bästa att också släppa taget och istället lägga energi på viktigare personer? Det är såhär jag vill och försöker tänka nu, eftersom jag insett hur viktigt det är med självkärlek och hur skrämmande bristande min är. Om du är en person som sprider kärlek till världen och människorna omkring dig, varför tillåter du dig då inte att älska dig själv lika mycket?


(Förlåt för en väldigt lång text och antagligen den mest svamliga jag skrivit hittills!)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ibland gör allting bara så otroligt, jävla ont. Då måste du välja att fortsätta.

Jag sitter ensam i mitt rum, ensam i min skrangliga 90-säng som knarrar varje gång jag rör mig. Känner tårarna lura i ögonvrårna, låter timmarna passera förbi medan jag bara sitter där med en tomhet inombords och ett hjärta som känns tungt i bröstet. Jag bara sitter där. Väntar på att det ska gå över, att smärtan ska passera och lämna min kropp och (snälla, snälla) vänta åtminstone ett dygn eller två innan den återvänder.

När detta händer dig finns det en sak jag vill be dig göra. Ta ett djupt andetag. Försök sätta fingret på vart smärtan kommer ifrån, rikta den mot de främsta anledningar som får det att göra ont. Sedan stänger du dessa ute. Jag vet att detta ibland nästan är omöjligt, men för min skull, snälla försök. Det jag sedan ber dig göra är det allra viktigaste, det som faktiskt kan göra någon riktig skillnad. Jag vill att du ska lägga över fokuset på något som har en viss förmåga att sprida värme i ditt hjärta. Det kan vara ett alldeles speciellt minne i ditt liv, en viss person som du älskar mer än allt annat, ett intresse som du brinner för. Oavsett vad det är vill jag att du koncentrerar hela ditt sinne på detta, förbjuder dig själv från att tänka på något annat tills tomheten inom dig krympt någon storlek och du kan känna att din sorgenhet lättat lite, att ångesten inte har ett lika hårt grepp om dig längre. Ägna de kommande minuterna åt att vara tacksam för att du har detta, låt dig ge dig energi och kraft att stå emot allt annat som tynger ner dig. Och håll inte tacksamheten för dig själv! Sprid den till de människor som är berörda av den och berätta hur mycket du uppskattar dem. Det enda som krävs är ett kort meddelande och jag kan lova att både du och personen i fråga kommer att må lite bättre när du sänt det. Förmodligen kommer du även få ett tacksamt svar tillbaka, och ta i så fall till dig detta och låt det verkligen sjunka in och fylla dig med glädje över att någon faktiskt finns där ute och älskar dig. Älska och finns där för denna personen. LEV för dem när allt annat brustit och du inte har något annat att leva för. Tack.

Likes

Comments

Tårarna rinner stilla nerför mina kinder. Jag torkar inte bort dem. Jag låter dem ligga där, känner hur de sakta letar sig ner mot min haka för att sedan där släppa taget och falla. Ner på min tröja, så att det bildas en blöt fläck där. Mitt ansiktsuttryck är plågat i ett försök att hålla inne alla ljud, för att desperat lyckas gråta i tystnad. Men inombords skriker jag (varför hör ingen mig?) Skriken vill leta sig ut, de blir allt svårare att kväva. Jag borrar ner huvudet i kudden, djupt. Dröjer kvar så ett tag och önskar att det gick att kväva sig själv. Sen gråter jag ännu mer, för att jag tänkt en tanke som man aldrig bör tänka.

Varför känner jag detta hugg i bröstet? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? "Ingenting", skulle du sagt. "Det är inte du, det är jag", skulle du också sagt. Och det är det, för det är fan ingen annan än du som orsakat denna desperata sorgsenhet inom mig. Jag vill att du ska röra mig men jag vill samtidigt knuffa bort dig. Kräver dina kyssar men önskar samtidigt att slå dig.

Jag är nitton år, men det enda som jag känner skulle kunna göra livet mindre oumbärligt är att krypa upp i mammas famn och stanna där ett bra tag. Vad lätt och tryggt livet skulle vara om jag kunde göra det.

Likes

Comments

Ensamhet. Tomhet. Ovisshet om vad framtiden har att erbjuda och en oro i vad detta kan innebära.

Jag faller fritt. Lever dag in och dag ut i samma missnöjda tillvaro men finner ingen utväg. Mina google-sökningar börjar bli nästintill absurda, jag hittar inga svar som kan leda mig till att känna någon form av mening i livet.

Därför vill jag ibland bara bort. Nej, jag talar inte om en benägenhet till att begå självmord. Mer om en oroväckande rastlöshet med en efterföljande avsaknad av glädje. Jag vill återgå till det förflutna, slippa all press av framtidspåverkande beslutsfattanden och finna mening i att faktiskt ha någonting att göra och att sträva efter, oavsett om detta är av värde eller ej. Istället följs jag av betydelselösa uppmuntranden; "Du har alla möjligheter". Som att detta skulle förbättra ett redan hopplöst förvirrat tillstånd.

Individer i min samvaro har alltid blivit itutade att vi är lyckligt lottade över det liv vi erbjudits. Att vi har möjlighet att påverka, förändra. Att åstadkomma stora saker. Men vad gör man om man inte hittar rätt, om alla tänkbara alternativ får en att känna sig vilsen och osäker? Och om vi nu är så lyckligt lottade att vara födda i just detta land, varför ser då depressionssiffrorna och självmordsstatistiken ut som den gör?

Jag vill inte låta naiv, självklart förstår jag hur fullständigt egocentriska dessa mina klagomål är. Jag har haft tur, jag är faktiskt en av de fåtal procent som blivit riktigt lyckligt lottad, och ändå är jag missnöjd. Hur själviskt är inte det. Men samtidigt kan det vara knäckande att ha denna insikt av orättvisa och känna att man inte gör nog för de där resterande procenten som inte har tilldelats samma möjlighet att förändra sin tillvaro.,Så hur tar vi då det där första steget i rätt riktning? Hur bär man sig åt för att uppnå en känsla av livsmening och lycka? Jag önskar att jag hade svaret.

Likes

Comments

Ett sus av Londons sirener i fjärran.

Somnandes med din omfamnande arm kring min midja och varma andedräkt i min nacke har jag aldrig känt mig mer vilsen. Efter att ett fåtal timmar passerat väcker du mig med vilda kyssar, våra läppar separeras emellanåt för att dra några flämtande andetag men möts om och om igen på nytt, hungriga efter mer. Du rör mig på ställen jag i hemlighet inte är bekväm med. Händer som tillhör en främling, men ändå någon bättre eftersom du tycker om mig, mycket. Dessa lögnaktiga ord sprider en värme i min kropp, men smärtar likväl vid den motvilliga insikten att allt egentligen är en fasad och inget mellan oss är äkta.

Ändå tillåter jag mig hänge dig hela min kropp gång på gång, med det ekande bruset av storstaden i bakgrunden i din lägenhet på höghusets tredje våning. Men när upphetsningen och adrenalinet lagt sig och du åter faller tillbaka in i djup sömn lämnas jag återigen till verkligheten och den ensamhet denna innebär, övergiven åt mina smärtande tankar. Du är bra på att spela, får mig nästan att tro att ditt hängivna uppträdande är äkta, att du hunnit bli störtkär inom loppet av tre knappa veckor. Och jag önskar att det vore så. Jag önskar att jag älskat dig till den grad att jag nästan lurar mig själv till att tro att jag faktiskt gör det.

Men perfektion existerar inte. De korta ögonblick av lycka och euforiska kärleksrus vi alla ibland känner kommer aldrig att upphöra att så småningom omvandlas till förtvivlan och lidande. Och oavsett hur mycket jag avskyr det, är denna skörhet något av det vackraste jag vet.

Befinnandes i denna huvudstad omgiven av miljontals människor har jag på riktigt fått uppleva vad ensamhet verkligen innebär. Mitt ibland rusande stressade kvinnor och män på Londons trottoarer, alla för upptagna med sitt eget för att ens hinna utdela den typ av dömande blickar som är så vardagliga i min ursprungliga hemstad, hittar jag ingen gemenskap. Här finns människor i alla åldrar, från alla världens hörn, men ändå tycks det inte finnas en enda som lägger märke till mig. Här är jag endast en obetydlig del av den ofantliga mängden.

Av denna anledning fortsätter jag att träffa dig utifrån en skamligt förtvivlad önskan om att få känna lite kärlek, och de betryggande falska förhoppningar du erbjuder tycks aldrig upphöra. Tills den dag då jag äntligen älskar dig på riktigt, då du tröttnat.

Likes

Comments

Jag minns när du kom gåendes längs gatan med vår vän en sommardag och du & jag möttes i en omfamning. Jag minns hur jag tänkte i denna stund, att du var det vackraste jag nånsin sett. Jag minns hur mycket jag ville att det skulle bli vi just då. Jag minns hur lyckligt lottad jag kände mig, att du faktiskt valde att tillbringa din tid med just mig.

Om jag bara vetat i det ögonblicket hur fel allt skulle gå, hade jag då låtit denna dagen ske?

Jag minns hur mycket jag hatade dig för bara nån månad sen, när du fick mig att må så jävla dåligt. Fick min självkänsla att sjunka till botten. Fick mig att dricka de där extra glasen för att kunna glömma, och strula med de där andra killarna som inte var du. Men du fick mig också att dansa, hoppa, sjunga. För att inte mitt hjärta skulle brista. Du fick mig att komma närmare mina vänner, som stöttade mig genom de där tuffa nätterna. Som drack och dansade med mig. Tack för det. För vänner lämnar en inte lika sårad som du lämnat mig.


Jag inser nu hur lite vi faktiskt passade ihop, hur vår olikhet aldrig någonsin skulle kunna fungera. Så varför tyckte vi båda då att det ändå var värt en chans?

Du var en av de sämsta jag kysst, men jag brydde mig inte just då för jag tyckte att du var så jävla bra ändå. Jag ångrar idag att jag hjälpte dig bli bättre, så att nästa tjej aldrig behöver tänka samma sak. Jag minns hur jag ibland ogillade vissa saker du gjorde. Men jag bortsåg alltid från det för att du i mina blint förälskade ögon inte var något annat än perfekt.

"Skulle du verkligen dissa henne för mig?" frågade jag dig en gång. "Alltid" var ditt svar. Ändå är det henne du nu är närmast, och jag som inte betyder någonting för dig längre. Vad ord kan vara tomma.

Det känns fortfarande som ett hugg i hjärtat varje gång du ger mig en komplimang. Jag vill fortfarande vara bra och fin för dig och därför är det dina komplimanger som betyder mest. Som när jag kände dina blickar efter jag färgat håret och när du sedan nästa gång vi möttes sa att det var snyggt. Eller när du kom med en välkomstdrink igårkväll och påpekade att du tyckte om min svartglittriga klänning som jag valt bara för att jag trodde du skulle gilla den. Kan du inte bara säga motsatsen? Så jag får en anledning att inte tycka om dig och lättare kunna stryka dig ur mitt liv. Så att inte en gnista av hopp tänds om och om igen för att återigen slockna och lämna mig att känna mig frusen och oälskad.


Under enstaka berusade och snurriga nätter händer det att våra vänner försöker få ihop oss igen, som så många gånger tidigare. De gör det på ett skämtsamt sätt, som att det inte spelar någon roll egentligen. Men det funkar liksom inte. Det finns för många smärtsamma känslor och minnen som inte kan suddas ut mellan oss. Det är det dock ingen annan som ser, bara vi som låter det begravas djupt inom oss i hemlighet. Och jag skulle förmodligen aldrig erkänna att du fått mig att fälla flera tårar men ändå fortfarande gör mig knäsvag.

Jag vill bara kunna glömma. Hur dina omfamningar kändes som det starkaste skyddet i världen, och hur trygg jag var när du höll om mig. Hur våra skratt gjorde världen ännu lite ljusare än sommarsolen lyckades med. Hur din blick fick mig att känna mig uppskattad på ett helt nytt sätt för mig. Hur du fick mig att känna mig som den lyckligaste flickan på jorden.

Och nu ligger jag här ensam i mörkret, undrandes om du ibland tänker på mig. Om jag någonsin lyckats få dig att ligga sömnlös och undra samma sak.


Det som smärtar mest är att det krävdes så lite för dig, för att ge upp något som betydde så mycket för mig. Och det är det som gör mest ont, att det aldrig var äkta och ärligt för nån förutom mig.


Likes

Comments

Kvällen innan denna terminens sista prov!
Som vanligt började jag plugga först idag, och stressar mig nu igenom alla anteckningar, lösblad och sidor som kan tänkas komma på provet. Paniiiiiik!!!

Det är ganska sorgligt att jag spenderar ca 50% av både mitt vakna och sovandes liv i denna säng.
Tyvärr oftast pluggandes.

Likes

Comments

För några månader sedan fick jag den ångestväckande frågan: "Vad vill du göra efter studenten?". Som vanligt gav jag svaret att jag inte hade någon aning. Då fick jag kommentaren:

"Det är viktigt att ha ambitioner".

Denna kommentar retar mig än idag. Så klart det är viktigt med ambitioner. Det är en av de egenskaper jag värdesätter högst och som ofta fascinerar mig hos andra. Och så klart jag själv också har ambitioner. Jag har i själva verket högre ambitioner än många andra jag känner. Jag har ambitioner om att se och känna allt världen och livet har att erbjuda. Jag vill skapa kontakter med människor från alla möjliga kulturer, jag vill utforska, vidga mitt perspektiv och göra saker jag aldrig tidigare trott var möjligt. Men hur ska jag då förverkliga alla dessa vida drömmar? Det är detta jag har svårt att sätta fingret på.

Jag måste erkänna att jag kan vara en ganska lat person, som gärna skjuter upp beslut eller saker som känns jobbiga. Men när jag väl vet vad jag vill är jag faktiskt väldigt driftig, och ger inte upp förrän jag uppnått något längs vägen. Hur tar man då reda på vad man vill? Detta är något jag frågat mig själv inklusive andra i min närhet oräkneliga gånger. Igår, som förövrigt var en ganska tankspridd dag, tror jag att jag iallafall lyckades ta ett steg i rätt riktning. Jag tänkte ut vad jag vill mest av allt och sammanställde det i en google-sökning. Vips dök det upp en länk som fångade mitt intresse: "50 sätt att tjäna pengar och resa jorden runt samtidigt". Jag scrollade snabbt igenom sidan och upptäckte ett fåtal förslag som lät lockande. Jag tror att detta är det bästa sättet att komma underfund med vad det är man verkligen vill göra, genom att låta sig inspireras av olika idéer och sedan famla sig fram i livet utifrån det. Jag tror nämligen att man måste begå några misstag innan man hittar helt rätt. Jag känner många som är stressade över att bestämma vad de vill plugga vidare till, och som oroar sig över att de kommer ha svårt att hitta tillbaka till sin studiemotivation ifall de tar ett uppehåll eller sabbatsår direkt efter studenten. Men jag tror att det är ett smart beslut att inte kasta sig in i något osäkert val som binder en till ett visst yrke så snabbt, utan att ta en risk som man inte är bunden till under en längre tid utan som bara kan ge en ett större perspektiv. Gör något galet, något du knappt hört talas om och som får det att pirra av osäkerhet och spänning bara vid tanken. Livet är för kort för att göra fel val och sedan inte kunna ändra sig. Enligt mig får man en större lärdom av att testa flera olika saker jämfört med att ha en lång erfarenhet av bara en sak.

Kanske gav mig min sökning inte någon större klarhet om mitt framtida drömyrke. Men att jobba på en yacht i Karibien, som en reseguide, flygvärdinna eller ta flera småjobb längs vägen på en Asienresa ett par år låter väll inte så dumt ändå? Ganska goalsigt om du frågar mig, så några högre ambitioner tänker jag inte kräva i nuläget


Infogar en ganska ofrestande bild på mellanmålet som hjälpte mig igenom detta långa och röriga inlägg i ett försök att känna mig som en riktig bloggare

Likes

Comments

Jag trodde aldrig att jag var personen som skulle hamna här.

Jag har aldrig haft en tanke på att börja blogga tidigare, men så igår slog det mig plötsligt. Det var när jag blev kallad till ett bedömningssamtal med min svenskalärare som detta skedde. Hon satt där som vanligt med sin karaktäristiska blå ögonskugga och med glitter i håret och log vänligt mot mig. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig, brydde mig ärligt talat inte det minsta om vilket resultat jag skulle få på uppgiften som jag knappt ens hade något minne av att jag skrivit. Men så la hon fram uppsatsen på bordet framför mig. "Ser du det?" sa hon. Jag letade efter möjliga fel på bladet framför mig men då jag inte upptäckte något tittade jag istället frågande på henne. "Vadå?" Hon log ett lurigt leende igen och jag kunde inte tyda vad hennes blick uttryckte. "Har du funderat på att bli skribent?" frågade hon, och nu blev jag ännu mer förbryllad. "Nja..." Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka denna oväntade fråga, och skruvade på mig då jag upptäckte att några elever just passerat bakom mig och kunde höra vårt samtal som gjorde mig lite illa till mods. När jag inte sa något mer fortsatte hon: "Frågan är snarare vad du inte kan se i din uppsats. Det finns inga markeringar där" Jag tittade på pappret igen och noterade att detta stämde. "Du är den enda som inte gjort några fel i den här uppgiften, precis som i mycket annat du skriver." Nu blev jag riktigt chockad, då detta föreföll mig helt ologiskt eftersom jag går i en klass där alla tycks tillhöra den högpresterande eliten. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag bara satt där och lyssnade medan hon gav mig flera tips inför en framtid inom litteraturen. Jag tackade för hennes råd och sa att jag skulle tänka över det, vilket jag faktiskt gjort nästan oavbrutet ända sedan det där korta samtalet. Inte för att jag eftersträvar att bli författare eller journalist, verkligen inte, men när jag tänker efter inser jag att jag faktiskt alltid haft en viss passion för att skriva.

Hela mitt liv har jag varit den där "tysta tjejen", som ofta håller sig i bakgrunden och som inte verkar våga uttrycka sig. Men faktum är att jag faktiskt bryr mig väldigt mycket om det mesta, både när det gäller människor och händelser. Och fast jag inte är en högljudd person så skriker jag ofta inombords, både när något inte känns rätt eller när jag upplever något bra. Och trots att många kanske uppfattar mig som en person som inte bryr mig eller tar åt mig så lätt av saker så är jag i själva verket en väldigt känslosam person. Därför tror jag att detta verkligen är något som kan ge mig utrymme att få utlopp för mina tankar och känslor, som jag så ofta behåller för mig själv. Det känns dock väldigt skrämmande, att blotta mig helt såhär. Men jag har bestämt mig. För att våga ta risken. Vad har jag egentligen att förlora?

Så här ska jag ge en uppriktig inblick till mitt perspektiv på livet, enjoy






edit: detta inlägg är verkligen inte menat att skryta på något sätt, jag vet att jag också ofta gör misstag i mitt skrivande :))

Likes

Comments