Ibland måste man ta en paus

Hej. Det var ett tag sedan. Efter en lång period av tystnad har jag äntligen satt mig i min morgonrock och med min kaffekopp i Alexandras säng för att dela med mig lite av livet. Mycket har hänt. Många känslor har snurrat runt och jag minns vad min Grandma sa till mig innan jag åkte: “Ellen, de första månaderna kommer att vara fantastiska. However, efter en månad eller två kommer vardagen att sätta in, allting kommer inte skimra på samma sätt längre och det kan hända att du känner dig lite low ett tag. Det är okej, that’s part of the deal”. Kära Grandma, det tog inte en månad, inte två utan tre innan jag skulle inse - tydligt och klart - vad du menade. Den här veckan har varit tuff. Förra veckan också, och därför har jag låtit bloggen vila ett tag. Jag vill inte hem, men den där molande värken i magen av tanken på mina syskon, mina vänner, min hund, min frukostgröt, mitt kranvatten, mitt slask, min friska luft och mitt älskade hav har inte riktigt velat gå över. Och det är okej, it’s part of the deal.


Det virrvarr av känslor som präglat den senaste tiden har dock inte enbart varit saknad och nedstämdhet. Absolut inte. En lika stor del har varit inspiration, häpnad och ren eufori. En morgon bland zebrorna i Nairobi national park, halloweenfirande och en trip till fågelparadiset Naivasha är bland de äventyr som lättat saknaden och istället fyllt vardagen med liv och lust. Ni ska få se. Här kommer första delen i den lilla serien av återblickar jag planerar att dela med er.

Det här är Nairobi National park:

Jag måste tillägga att jag aldrig, aldrig, aldrig skall jag glömma synen av den fantastiska varelsen ni ser ovan. Det är oklart varför, men av någon anledning berörde åsynen av dessa tre ståtliga noshörningar, betandes på parkens grässlätter med Nairobis skyskrapor i bakgrunden, mig djupt. Wow, vad mäktigt det var. Kanske det mäktigaste någonsin. Det gör ont att tänka på att de i denna stund riskerar att utrotas, enbart p�� grund av oss. Låt oss ta hand om dem.

Vi hörs snart igen, och den här gången är det ett löfte. Jag saknar er.

Gillar

Kommentarer