Jag har slipat på den här inlägget i två veckor.. Fingrarna springer över tangetbordet men avslutar alltid på delete. Texten försvinner och loppet startas om på nytt.

Det har varit i en kombination av lättnad och extrem saknad som bloggen ekat tom ett tag. En paus som både varit behövlig, men som samtidigt gjort att livet blivit lite svårare att ta sig igenom. Att skriva - och speciellt blogga - har alltid varit en del av mig. Det är precis som att min kropp glömt av hur man gör, men som fortfarande är i ett så stort behov av skrivandet.

Jag läste @elinskoglunds blogginlägg om att vara en influencer och kom snabbt till insikt att det är precis så jag har känt. Inte det här med att sträva efter en massa pengar, men jag har någonstans intalat mig själv om att det är viktigast att hitta på saker för att ha bra content till er. Och det strider ju emot vad jag vill förmedla till er. Så ytlig har jag aldrig varit och så ytlig vill jag aldrig bli. Men någonstans efter att bloggen blivit Veckans blogg så tappade jag det. Motivationen, inspirationen, allt och jag kände att jag nu behövde leverera bra content. Tappade bort mig själv i framgången, om man kan uttrycka sig på det sättet.

Ihop med att inte vara motiverad har jag också känt mig något nedstämd det senaste. Inte på en nivå att jag inte mår bra, men en lättare ångest som aldrig riktigt vill släppa. Allting börjar falla på plats nu..

.. så nu ska jag sakta men säkert försöka hitta tillbaka till det jag en gång startade. En blogg där känslorna får styra. Min egen lilla dagbok.