Söndag..

The Life of Elix

Ibland kan verkligen humöret fara fram och tillbaks. Alltså det kan handla om en timme, först är jag superglad och ser allt så positivt - att allt kommer lösa sig, i princip. Sen andra sekunden är jag så sjukt negativ och nästa ledsen. Vissa saker känns så pissiga rent ut sagt.

I vissa lägen känns det som jag pratar o pratar o pratar. Vänder och vrider på allt för att INTE bli missförstådd och faktiskt BLI förstådd. Få bolla idéer med någon, få respons, känna mig uppskattad och allt det där. Även bli tillrättavisad om jag gör något fel. Jag vill ALDRIG vara elak mot någon, verkligen inte. Men ibland kan man ju som olika individer säga en sak och mena "det" på ett visst (bra) sätt, medan den andra parten "hör" det helt fel och uppfattar det på ett mindre bra sätt -you get me? Och det där är verkligen en balansgång. Att kunna känna av när något uttrycks fel fast man kanske inte menar något illa - och då måste man ju kunna stå för det? Då måste man ju kunna backa bandet; oj, det var inte så jag menade, jag menade det såhär.... Och sedan förklara sig. För det gör vi väl mot människor vi bryr oss om?

Behandla alla gott tills någon bevisar motsatsen.

Jag är så fruktansvärt less på människor som helt enkelt har svårt att visa känslor, att berätta, förklara och reda upp saker. Nej hej hopp, man ska bara släppa allt hela tiden. Varför det? Varför i hela friden ska man bara stoltsera med sin åsikt, aldrig kunna acceptera/ta in någon annans åsikt? Varför ska man skrika högst att "såhär tycker JAG och fan för dom som tycker annorlunda". Det är rent jävla skitsnack!!! Varför inte lägga all denna tid som det tar att bara vräka ur sig sitt, att faktiskt grunna lite på sig själv? Att lära sig vara ödmjuk, snäll och varm. Visst, man ska kunna stå på sig. Det är jätteviktigt. Men ibland behöver man inte ropa högst. Ibland behöver man inte ropa alls. För allt man tänker och tycker - behöver inte komma ut. Varför säga något om det inte gynnar någon? Jag tycker ärlighet är viktigt. Men inte när den "faktiskt inte spelar någon roll". Tycker jag att en vän har fula gardiner, så behöver inte jag säga det - säg hellre ingenting?! För det leder ju ingen vart?! Jag blir verkligen tokig på sånt här! Varför har inte dessa VUXNA människor lärt sig att visa lite ödmjukhet?! Varför ska man gå runt och vara förbannad mest hela tiden? Varför ska man kasta skit på folk helt öppet bara för att bevisa något eller? Vill man visa att man är en stark individ som vågar stå på sig? Som säger "akta er för här kommer jag, och mig rubbar ni inte så lätt".

Nää tacka fan för det. En stark individ är en människa som har en social kompetens - som faktiskt kan TALA för sig. Att man kan diskutera saker om det uppstår problem. Inte bara skrika och härja högt som fan med SIN åsikt, sen är det bra. Då ska man sedan ignorera varandra till stormen lagt sig och därefter ska allt va glömt?

Nej jag köper det inte. Lägg all den här tiden på att vara snäll, uppskatta varandra och framför allt LYSSNA på varandra. För allt vi har, är ju faktiskt varandra...



Ber om ursäkt för ett långt och riktigt tråkigt inlägg. Men ibland behöver jag verkligen bara få ur mig allt. V
et inte vart fan alla tankar ska ta vägen annars..

Gillar

Kommentarer

milius_
,
Så ung men ändå så underbart klok! ❤️