När kommer rätt tillfälle?

Åsikter, Tankar & Mående , ADHD-DIAGNOSER

Hur många gånger måste jag gå igenom samma jäkla sak innan jag verkligen säger ifrån och sätter ner foten?
Vad krävs för att jag ens ska tänka tanken på mitt egna bästa? Vilket jag egentligen redan borde göra med tanke på min jäkla depression som går upp och ner hela tiden, som jag verkligen inte har någon koll på.

Och med tanke på vad jag har gått igenom med J så förstår jag inte hur jag kan vara så "snäll" och bara låta allt hända så att säga. Och vill inte skylla på min ADHD-Diagnos alls, men i visa lägen som detta specifikt. Så HATAR jag den verkligen. Mera för att alla jäkla känslor blir 10 ggr så starka. Känner dem så brutalt mycket att det är jobbigt i vissa situationer.

Som när jag blir arg, det ta all min ork. Blir brutalt trött resterande av kvällen/dagen. Blir utmattad med andra ord
Eller om jag börja gilla någon, Den där känsla som man kanske får efter X antalet träffar? Men jag kanske känner det redan efter 3-4 träffar? Beror helt och hållet på hur jag tycker kemin m.m. är. Den biten är sjukt krävande. Och det är väl mer eller mindre där jag är nu😔 Och de blir inte lättare när jag samtidigt känner att det är något som inte stämmer? Något känns liksom "fel" om man kan förklara det så, utan att gå in på mera detaljer.

Och att inte veta vad som händer, eller vad som försiggår i någons annans huvud. Är sjukt jobbigt i dessa tillfällen. Att gå runt med en känsla som pirrar så fort man pratar mer personen eller träffar personen men samtidigt så ligger den där dåliga magkänslan där då och då och säger att något inte stämmer?

Och att försöka förklara för någon som inte har ADHD om dessa känslor, det är nog det svåraste jag någonsin har gjort. Lyckats förklara för Madde, Lina och Veronica, men bara för att dem förstår sig på mig utan och innan. Samt att dem har funnits där så extremt länge så dem förstår innan jag ens har lyckats förklara läget❤ Dem läser liksom av mig på en gång när jag knappt vet själv hur jag ska försöka förklara det!

Och sen att man får höra från sina vänner- det är ju bara att säga ifrån, klar du klara av att sätta ner foten. Så jäkla svårt är det inte. Jag vet att du är tuff, men du klara det! Det är bara att göra det!

Jo jag vet att det bara är att göra. Någonstans där inne så vet jag att det är rätt, att jag skulle må så betydligt bättre om jag bara vågade sätta ner foten varje gång någon kommer in i mitt liv som inte borde göra det😪 Men i stunden så kan jag inte, vågar inte?

Även fast jag är rädd för att släppa in nya människor och verkligen lita på dem, så släpper jag gärna in fel människa? Bara för att jag dras till den typen? Denna mening låter helt fel och ironin går inte att undan gå. Men så är dessvärre läget. Mer rädd att förlora "den" personen som jag nyss släppt in än att jag själv ska må bra? Att jag hellre går runt med en oro i magen som gör "mer skada" en nytta. Tror ni förstår vad jag vill komma, då jag i detta läge har svårt att få ut rädd ord då jag redan nu tycker det är tillräckligt jobbigt att behöver öppna upp visa känsliga områden.

Hur länge ska detta fortsätta innan jag får nog eller bryter ihop ordentligt?
Hur många gånger ska jag hamna där igen, innan jag lär mig?

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229