Denna måndag har gått väldigt fort, vaknade av Nemo vid halv 5/5 tiden i morse. Gick ut med honom en sväng på tomten och sen upp och somnade om en sväng. Sen vaknade Nemo runt halv 6 tiden av att mamma gick upp. Dock var det skönt att komma upp vid den tiden och hinna med en dusch innan jobbet, kunna laga kesoplättar till frukost. Och sen bara kunna andas i några minuter utan att känna stress till jobbet.

Måendet är mer eller mindre lika dant som sist, så känner just nu att jag inte behöver skriva mera om det då det bara blir samma sak. Kaka på kaka helt enkelt😰

I morgon blir det jobb och sen tid hos psykologen, äntligen! Hoppas vi kommer framtill något i alla fall! Mera kring det i morgon!

Hur var eran måndag?

Är det något bra eller dåligt?

Är i ett sånt dilemma där jag inte vet om de är värt det eller inte. Om jag bara ska chansa och ge de en chans till eller om jag redan nu bara ska strunta it och säga upp kontakten på en gång innan allt är försent?

Och hjälp från vännerna kring detta hjälper inte direkt, vissa säger nej rakt av andra säger om du gillar honom, och du tror att de kan funka nu och långsiktigt framåt så varför inte? Men då ska du inte kämpa så förbaskat mycket, utan han ska verkligen vissa till 200% att han menar allvar denna gång.

vad ska man göra i såna här tillfällen?Lyssna på hjärtat eller på det som har hänt?

Denna vecka har varit något annat än bra. Även fast jag har jobbat så har det inte hjälpt mitt psyke alls utan kanske mera raka motsatsen? Känns som min kropp inte pallar jobba 100% just nu, men samtidigt blir jag galen av att gå hemma flera dagar i rad och inte ha något att göra.

Så att jag i dag försov mig och vaknade tio i 7 när jag började halv 8 var ju riktigt passande😓 Vilket inte gjorde mitt mående så mycket bättre. Har under hela veckan vaknat upp och känt mig nere, ingen vilja att åka till jobbet, vill inte ta mig upp ur sängen alls. Bara krypa ner i sängs igen och dra täcket över huvudet och gömma världen utanför!
Känner hur kroppen bara vill ge upp just nu, den orkar inte jobb.

Känner bara hur tomt de är i kroppen och huvudet. Hur alla tankar är borta men samtidigt där? Hur lätt jag glömmer saker, som saker som ska göras under dagen, blandar ihop barnens namn, saker som jag har sagt till familjen eller någon kompis. Hur mina egna tankar bara ekar i huvudet, hur jag inte kan somna på kvällarna eller vaknar upp flera gånger per natt och vill bara brista ut i gråt utan anledning.

Att ha dessa tankar eller känna dem känslorna som kommer upp i stunden gör mig smått rädd från time till time. Att inte veta vad jag kan göra eller kanske kommer göra då? Vill egentligen inte ens tänka så långt eller ha dem tankarna i huvudet alls. Men hur jag en försöker få bort dem så kommer dem bara tillbaka...

Hoppas eran vecka har varit betydligt bättre än min😘